”Att arbeta som skådespelare på en teater innebär för mig mycket mer än själva föreställningen; det är den kollektiva processen som har lockat mig och delvis motiverat mig att välja det här yrket. Inom teatern är varje person del av ett gemensamt skeende och har en lika viktig roll, oavsett om vi befinner oss på eller bakom scenen. Det är denna samhörighet som i slutändan skapar föreställningen. Det är det teater handlar om för mig. 

Innan föreställningen börjar, upplever jag oftast en speciell känsla bakom scenen. Man kan höra publikens sorl från salongen, och oavsett hur många föreställningar jag har spelat, oavsett hur bra varje sceneri och replik sitter, känner jag hur nervositeten smyger sig på. Tyst för mig själv går jag igenom några repliker. Och som vanligt märker jag hur min kissnödighet växer. Hinner jag gå en sista gång på toaletten? Är rekvisitan på plats? Är peruken ordentligt fastsatt? Jag kollar en extra gång. Inspicientens röst hörs genom högtalarna: ’Fem minuter kvar, tre minuter kvar.’ ’Plats på scen.’ Ljuset släcks, och publikens sorl tystnar. Nu har föreställningen börjat. Det är dags för min entré.

Mitt teaterintresse väcktes när jag som 15-åring började med amatörteater hemma i Uppsala, ett ganska naturligt steg då min pappa arbetade på Uppsala stadsteater under min uppväxt. Jag hade förmånen och möjligheten att se mycket teater under min barndom, vilket gjorde att mitt intresse växte och jag ville fortsätta på den banan. Jag minns särskilt doften från scenen – en blandning av damm, svett och smink. Den lukten kan jag fortfarande känna, och den fyller mig med nostalgi varje gång.”

– HENRIK SVALANDER