Roberto Zucco skiter i allt och alla. Under ett par heta nätter i en stor stad får vi följa med på hans våldsodyssé. Zucco plöjer fram genom tillvaron som en noshörning och lämnar ett spår av död och förstörelse efter sig. I frihetens namn förför, mördar och kidnappar han – utan ånger och utan att tveka. Men krossar han någon är det inte av elakhet, de råkar bara komma i vägen.

Trots all brutalitet fascinerar Roberto Zucco sin omgivning. Vem är han egentligen? En antik hjälte som strävar efter solen? En fantasifigur i en ond saga? Eller ger han en mer sann bild av verkligheten än vi egentligen vill erkänna?

Koltès skrev pjäsen Roberto Zucco utifrån ett verkligt rättsfall om en seriemördare som härjade i Europa på 1980-talet.

Skillnaden mellan S och Z

Roberto Succo var en förbrytare som under ett par år i slutet av 1980-talet satte skräck i befolkningen i franska Savoyen efter att ha rymt från ett mentalsjukhus i sitt hemland Italien, där han inlett sin kriminella bana med att brutalt mörda sina båda föräldrar på ett ovanligt grymt och blodigt sätt. Han greps i Italien i februari 1988 och dagen därpå skadades han svårt efter ett fall från fängelsetaket under ett flyktförsök. Knappt tre månader senare tog han sitt liv i fängelse. När pjäsen Roberto Zucco av Bernard-Marie Koltès spelades några år senare uppfattades den på sina håll – bland annat i Sverige – som en hyllning till en seriemördare. Ingenting kunde vara mera felaktigt. Man hade helt enkelt inte förstått skillnaden mellan S och Z.

I pjästiteln och i namnet på huvudpersonen leker Koltès med bokstäverna. Z är en förvrängd, en perverterad form av bokstaven S, skrev Roland Barthes, fransk intellektuell på 1970-talet, i boken S/Z, en på sin tid uppmärksammad analys och närläsning av Balzac-novellen Sarrasine. Novellen handlar om en kastratsångare i Italien på 1700-talet och hela problematiken kring fenomenet kastrater koncentrerades, enligt Barthes, i växlingen mellan de båda bokstäverna i huvudpersonens namn (Sarrasine/Sarrazine). Koltès visar i sin pjästitel, att pjäsen inte enbart handlar om den beryktade seriemördaren, även om den yttre handlingen lånats från dennes levnadshistoria. Pjäsen är en förvrängd version av de faktiska händelserna, på samma sätt som teatern kan betraktas som en vrångbild av verkligheten.

Det är alltså ett diktat verk vi står inför, som uppvisar vissa likheter med en verklig historia men som ändå måste betraktas och bedömas som ett konstverk. Huvudpersonen är en man som med full vetskap går utanför den sociala gemenskapen och ställer sig vid sidan om samhället. Han vägrar leva det liv hans medmänniskor väljer – av slentrian eller liknöjdhet och utan att ifrågasätta – och hans livsval blir ett annat. Det intressanta i hans situation är inte i första hand hans metod, d v s ett utanförskap grundat på kriminalitet, utan själva utanförskapet som sådant och den bild av honom som det omgivande samhället skapar sig. Förbrytaren och seriemördaren Zucco är lika mycket en produkt av hans omgivning som ett val av honom själv. Det är i sina medmänniskors blickar som han kan avläsa deras reaktioner och se deras fördömande och hans dröm är att en dag bli genomskinlig, osynlig. Att se och att bli sedd – det är en bärande metafor i pjäsen, men det är också en grundläggande princip för teaterns sätt att fungera. Blicken är den centrala sinnesfunktionen som aktiveras på teatern. På teatern utsätts dikten för verklighetens blickar. Och tvärtom.

Utanförskapet är ett genomgående tema i Koltès dramatik som får sitt starkaste uttryck i Roberto Zucco. Samtidigt är det ett väsentligt bidrag till förståelsen av Koltès egen personlighet. I likhet med Arthur Rimbaud och Jean Genet som han beundrade – Zucco kunde vara hämtad ur en pjäs av Jean Genet – odlade Koltès under hela sitt liv myten om ”le poète maudit”, poeten och konstnären som fördöms av samhället. Liksom sina båda föregångare var Koltès homosexuell och han upplevde starkt sin egenart och sitt utanförskap. Hans död i aids 1989 sammanföll med höjdpunkten på hans karriär.

Myten om ”le poète maudit” får i Koltès pjäser sällskap med andra myter. I Roberto Zucco är det myten om Ikaros som aktualiseras, gossen som byggde sig vingar för att komma närmare solen, men solen smälte vaxet som höll samman vingpennorna och Ikaros straffades för sin hybris och störtade i havet. I slutscenen är det när Roberto Zucco kommer nära solen som han bländas och störtar till marken. ”Solen. Solen” – det är också Osvalds slutreplik i Henrik Ibsens Gengangere, Osvald som straffas med döden för sitt utanförskap liksom huvudpersonen Roberto Zucco, för sitt konstnärskap liksom dramatikern Koltès.

Sedan Roberto Zucco hade premiär 1990 på Schaubühne i Berlin och i Sverige på Stockholms Stadsteater året därpå, har världen förändrats. Våldet har trappats upp och vi lever ständigt under hotet från terrorismen eller kriget mot terrorismen. Varje dag möter vi våldsverkare av Roberto Zuccos kaliber i nyhetsmedia och i verkligheten. Den människotyp han representerar har blivit en integrerad del av vårt postindustriella samhälle och alienationen tycks bara öka i takt med globaliseringen. Koltès pjäs har fått ny aktualitet och spelas igen på många teatrar. Den ger oss en dramatiserad version, en vrångbild av verkligheten, som vi kan reflektera över eller välja att förkasta. Men förhoppningsvis har vi lärt oss att åtminstone skilja mellan S och Z.

Sven Åke Heed
Professor i Teatervetenskap