
DET HÖGRE SPIRITUELLA ELLER DET VILDA UNDERMEDVETNA
2025-03-19
En intervju med regissören Martin Rosengardten om den just nu aktuella Dylan-musikföreställningen "Flickan från landet i norr".
Eftersom att du inte varit ett jättestort Bob Dylan-fan innan, vad fick dig att tacka ja till att regissera den här Dylan-musikföreställningen?
– Hade jag varit ett stort Dylan-fan hade jag nog inte vågat. En viss distans är nog bra för att kunna se klart i ett sådant här projekt. Jag tycker att pjäsen har saker som från början låg dolda och redo att upptäckas. Det är en spännande berättelse med starka livsöden som jag gick igång på, men samtidigt vecklade den inte ut sig helt för mig vid första läsningen. Jag tycker att pjäser som gör det ibland kan visa sig sakna viss mystik.

Du vill att regi ska vara ett slags detektivarbete?
– Ja, jag vill att det hela tiden under arbetet fram till premiär eller fram till sista föreställningen ska finnas mer att upptäcka varje dag.
Vad händer i mötet mellan den här berättelsen och Bob Dylans musik?
– Musiken tillför ett högre lager av poesi. Och eftersom så mycket av det är körverk bidrar det också till att göra karaktärernas problem allmänmänskliga. Det vill säga en karaktärs livsöde och akuta problem kan plötsligt avspegla sig i alla karaktärerna bara genom att de är där och understödjer ögonblicket musikaliskt.

Finns det några direkta kopplingar mellan Bob Dylan och hans musik och berättelsen om värdshuset i Duluth?
– Duluth i Minnesota är platsen Bob Dylan föddes, det är den mest direkta kopplingen. Låtarna i föreställningen har inte som uppgift att driva handlingen vidare och beskriver inte på ett direkt sätt karaktärernas situationer. De tar snarare berättelsen till en annan dimension som är metaforisk och poetisk, kanske till det högre spirituella. Eller djupare inåt, till det vilda undermedvetna.

Vilka paralleller kan man dra mellan tiden och världen som pjäsen utspelar sig i och vår egen samtid?
– Den utspelar sig under depressionen i USA. Människor som en gång levde bekvämt har förlorat allt. Vissa av sakerna som beskrivs är det vi ser när vi slår på nyheterna. Inte i den här delen av världen, men på vissa ställen är det till och med värre än det som beskrivs. Och där pjäsen utspelar sig, i USA, pågår det just nu en återgång som man inte kan veta än hur omfattande den kommer att vara.
Pjäsen innehåller en hel del symboler både i texten och musiken som berikar berättelsen. Kan du ge några exempel?
– Ja, vi har ju till exempel halsbandet med ett kors som Kate försöker lämna tillbaka till Gene. Ett kors med Sankt Kristoffer som är helgonet som vakar över de vägfarande, som Gene anser att Kate är i större behov av än hans mamma. Sen har vi ju Duquesne-tåget som tar de dödas själar till himlen i en av Bob Dylans låtar, och den avgången finns det karaktärer i berättelsen som hinner med.
Anton Elmgren är dramaturg på Malmö Stadsteater.