En musikdramatisk föreställning om svensk 1900-talshistoria. Vi får följa Harriet, Eva och Mari-Linn, tre kvinnor ur tre generationer i samma familj, som kämpar med sin plats i samhället och hemmet. De löser vardagen på olika sätt och tillsammans bildar de en röd tråd genom pjäsens myller av människor, händelser och situationer.

Berättelsen tar avstamp i tiden när kvinnorna fått rösträtt och den kollektiva kampen växer sig stark. Den slutar 2008 då jaget står i centrum och alla vill vara i minoritet. Feminismen är etablerad, men splittrad. Stålflickan Mari-Linn är förvirrad i en värld av tusentals möjligheter.

Känsliga personer varnas för att det förekommer rökning i föreställningen.

"Innan-jag-går-i-graven-ska-jag-veta-att-jag-har-försökt-att-göööööööra-något!"
Det är väl Ada Nilsson-gestalten som sjunger den smittande hurtiga sången i urversionen av Jösses flickor, från 1974.
Jag blir full i skratt när jag tänker på föreställningen, sången och scen-Ada. Och glad för att hon och hennes krets lever på teatern än idag, 34 år senare.

Senare har jag lärt känna verklighetens Ada Nilsson bättre. Hon var inte fullt så robust som i pjäsen, tack och lov. Men visst försökte hon göra något! Och hon kunde bli arg som ett bi, och rastlös när andra inte hängde med i svängarna. Och vem orkade det?

Ada Nilsson var en proffsaktivist. Hon var upptagen läkare, gynekolog och allmänpraktiker. Hon var också verksam som sexualupplysare, och reste land och rike kring och propagerade för preventivmedel, när det ännu var straffbelagt.
1914 startade hon liberalernas kvinnoförbund. Hon var förstås aktiv i rösträttskampen, och för freden.
Puh.
Det var i rösträttsrörelsen hon mötte godsägaren Elisabeth Tamm, som 1921, när rösträtten var vunnen, skulle bli en av de första fem kvinnorna i Sveriges riksdag. Där blev Ada även god vän med Kerstin Hesselgren, som också blev politiker, lärarinnan Honorine Hermelin och författaren Elin Wägner.
De här fem kvinnorna kallade sig Fogelstadgruppen - efter Elisabeths gård i Sörmland. Där startade de Kvinnliga medborgarskolan, som välkomnade kvinnor från alla samhällsklasser på spännande sommarkurser, mellan 1925 och 1954.

Fogelstadkvinnorna var radikala liberaler, socialt engagerade individualister. De var modiga och före sin tid i allt: sexualitet, demokrati, undervisning och partipolitik. Och de var lika passionerade i allt. De förälskade sig i både män och kvinnor, och inte minst i varandra. De var "queer" långt innan begreppet var påtänkt.

De är våra levande samtalspartners. Deras frågor är våra. Hur håller man demokratin levande? Hur ska kvinnornas erfarenhet slå igenom i politik och samhällsliv? Vad är ett värdigt liv? Vad är vänskap? Vad är kärlek?

Dessa överklasskvinnor kunde ha nöjt sig med att gå till sömmerskan, planera fina middagar med damast och kristall, eller sitta hemma i brasskenet och klippa aktiekuponger. Men de nöjde sig inte. De offrade sin bekvämlighet och sina pengar på det moderna genombrottet och på kvinnokampen.
De var före sin tid, men också efter sin tid. De stod med ena benet i artonhundratalets bildning och idealism, de gillade högstämda ord och pampiga dikter. Allihop var tokiga i Heidenstam, till exempel. Flera var djupt religiösa.

Men Fogelstadkvinnorna var inga helgon. De var människor av kött och blod. Modiga men mänskliga. De kunde också vara gnälliga, självupptagna och besvärliga. En del av deras idéer var spännande, andra inte så bra. Med facit i hand kan vi se att deras pacifistiska kamp inte fungerade mot Hitlers nazism, och efter kriget hamnade de lite väl lättvindigt i knäet på Stalin.

Men när man i arkivet blåser dammet av deras brev så grips man av deras lust och energi. 
I mitten av tjugotalet skriver Honorine Hermelin i ett brev till Ada Nilsson:
"Det svindlar för min syn med oändlig förtjusning när jag tycker att jag ser hur en Tid framföds, just där vi nu står. Och vi få vara med! Hej, lille Dumbe!"
Vi får också vara med, vi som lever åttio år senare. Vi kanske inte kan ha Fogelstadkvinnorna som politiska förebilder, men som personliga. Det mest värdefulla som dessa kvinnor förmedlar genom decennierna är: livsmod, viljan att göra något. En bristvara i alla tidevarv.

Ulrika Knutson är journalist och författare. Hon är också en välkänd radioröst, i P1s Kulturnytt och Godmorgon, världen!