Charlie Chaplin

Sir Charles Spencer ”Charlie” Chaplin, född 16 april 1889 i London och död 25 december 1977, var en av filmhistoriens mest kända och inflytelserika komiker och skådespelare. Mellan 1913 och 1952 gjorde han en otrolig karriär i Hollywood, där han inte bara agerade, utan också regisserade, skrev manus, producerade och komponerade musiken till sina egna filmer. Chaplin blev snabbt en världsstjärna, särskilt känd för sin ikoniska roll som den charmige vagabonden med plommonstop och käpp.

Chaplin spelade en stor roll i filmindustrins utveckling och var med och grundade filmbolaget United Artists år 1919, tillsammans med stjärnorna D.W. Griffith, Mary Pickford och Douglas Fairbanks. Ironiskt nog såg många honom som en symbol för den amerikanska drömmen, trots att hans filmer ofta skämtade om just det.

Chaplin föddes in i en familj av underhållare och började själv uppträda redan som femåring. Efter flera turnéer till USA fick Chaplin sitt genombrott i Hollywood genom att arbeta med fars-producenten Mack Sennett. Mellan 1913 och 1923 skapade han ett stort antal kortfilmer och några längre filmer som idag räknas som klassiker inom komedigenren.

Under 1920- och 30-talen skapade Chaplin några av sina mest berömda filmer, som Chaplins pojke (1921), Guldfeber (1925), Cirkus (1928), Stadens ljus (1931) och Moderna tider (1936). Trots att ljudfilmen hade tagit över, höll Chaplin fast vid stumfilmens stil i flera av sina filmer, eftersom han såg mimkonsten som överlägsen.

Chaplin blev under andra världskriget och kalla kriget en omstridd person på grund av sina starka åsikter som pacifist och antifascist. Hans satir över Hitler i filmen Diktatorn (1940) var ett modigt ställningstagande, särskilt eftersom filmen gjordes under en tid då nazisterna verkade omöjliga att besegra. Sin öppna kritik mot nazismen var Chaplin ganska ensam om i Hollywood. Antalet antinazistiska filmer från den här tiden var litet och skepsisen mot ”Diktatorn” var därför mycket stor. Finansiärer drog sig undan och distributörer ställde sig tveksamma. Men Chaplin var fast besluten att fortsätta arbetet, satsade sina egna pengar i projektet och fick småningom stöd av självaste president Roosevelt. Kanske kan det förklaras av att presidenten var långt mer positiv till ett ingripande i det europeiska kriget än det amerikanska fol- ket i gemen och att han i Diktatorn såg en chans att få stöd från Chaplin, vars informella inflytande var enormt. Chaplins nästa film, Monsieur Verdoux (1947), kritiserade sambandet mellan krig och storfinans och väckte ännu mer debatt.

Efter filmen Rampljus (1952) gick Chaplin i exil i Schweiz, men hans filmer fortsatte att fascinera världen. Hans berättarteknik, med återkommande teman och föremål, som scener om mat och pengar t ex, blev en viktig del av hans konstnärliga uttryck. Ett exempel på detta är de minnesvärda hungerscenerna i Guldfeber och hans senare filmer som En kung i New York (1957) och Grevinnan från Hongkong (1967).

1972 återvände Chaplin till USA för att ta emot en heders-Oscar för sitt livsverk, och tre år senare adlades han i England.

Chaplin var gift flera gånger, bland annat med skådespelerskorna Lita Grey och Paulette Goddard, men hans sista äktenskap var med Oona O’Neill, med vilken han fick åtta barn. Flera av hans barn, som Geraldine Chaplin och Josephine Chaplin, följde i hans fotspår och blev skådespelare.