Det här är ett lärarmaterial till föreställningen Diktatorn av Charlie Chaplin. Här hittar du handlings- och karaktärsbeskrivningar, filmintervjuer med regissören, tematik och diskussionsfrågor, samt tips på böcker och filmer relaterade till Diktatorn. 

Diktatorn är en av filmhistoriens mest betydelsefulla verk som nu, för första gången i Sverige, gjorts till teaterföreställning på Malmö Stadsteater. Diktatorn fortsätter att vara en tidlös utgångspunkt för diskussioner om främlingsfientlighet, demokrati och krigets absurditet. Den väcker dessutom en ständigt relevant fråga: är det tillåtet att skämta om allt?

HANDLINGSBESKRIVNING

Diktatorn (med originaltitel The Great Dictator) är ursprungligen en satirisk komedifilm från 1940, skriven, regisserad och producerad av Charlie Chaplin. Det är en av hans mest kända filmer och en tydlig kritik mot Adolf Hitler och nazismen. Berättelsen utspelar sig i den fiktiva staten Tomanien, som styrs av den despotiske diktatorn Adenoid Hynkel, en karikatyr av Adolf Hitler. Samtidigt får vi följa en namnlös judisk barberare (också spelad av Chaplin i filmen), som råkar vara en exakt dubbelgångare till Hynkel.

Adenoid Hynkel styr Tomanien med järnhand och strävar efter att förfölja den judiska befolkningen och utvidga sitt imperium. Han omger sig med karikatyrer av nazistiska ledare, som Garbitch (en parodi på Joseph Goebbels) och militärledaren Herring (en karikatyr av Hermann Göring).

I kontrast till diktatorn följer vi också en blygsam judisk barberare, som efter att ha blivit skadad i första världskriget och förlorat minnet, återvänder till sitt hemland bara för att upptäcka att det nu är styrt av Hynkels regim. Barberaren och hans vänner, bland annat Hannah, en ung kvinna i gettot, försöker motstå den ökande förföljelsen. Trots alla svårigheter drömmer de om frihet och rättvisa.

Genom en rad komiska förväxlingar blir den judiske barberaren förväxlad med Hynkel. Detta leder till att barberaren får möjlighet att hålla ett tal i diktatorns ställe, vilket blir en av berättelsens mest berömda scener.

I slutscenen, när barberaren står inför en massiv publik, gav Chaplin i filmen ett passionerat tal för fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Detta tal ses som en direkt appell till biopubliken att motsätta sig tyranni och förtryck.

Chaplins Diktatorn är en stark satir mot Hitler och fascismen, men den går också bortom sin tid och kritiserar all form av diktatoriskt styre och intolerans. 

FÖRESTÄLLNINGENS KARAKTÄRER

Varje karaktär spelar en viktig roll i att förmedla Chaplins kritik mot fascism och förtryck, samtidigt som de ger berättelsen en balans mellan komedi och allvar. Här följer en beskrivning av några huvudkaraktärer:

Adenoid Hynkel – Hynkel är en tydlig parodi på Adolf Hitler. Han är en tyrannisk diktator som styr över landet Tomanien. Hynkel framställs som arrogant, löjligt pompös med storhetsvansinne. Hans handlingar, tal och uppförande är överdrivna och absurda. Han framställs också som ett barn som tjurar om han inte får sin vilja igenom.  Hynkel strävar efter världsherravälde, och han för en aggressiv politik mot judar och andra minoriteter, liknande Hitlers verkliga handlingar. Han har en liten mustasch (som liknar Hitlers), bär militär uniform med fascistiska tecken. Hynkel spelas av Omid Khansari.

Garbitch – Garbitch (en parodi på Joseph Goebbels, Hitlers propagandaminister) är Hynkels lojala och smidiga propagandaminister. Han är cynisk och manipulativ och verkar ha en stark kontroll över statens propagandamaskineri. Hans främsta mål är att stärka Hynkels makt och utrota alla fiender till staten. Han är en obehaglig lismande karaktär. Garbitch spelas av Johan Marenius Nordahl.

Herring – Herring är krigsminister i Tomanien, och en parodi på Hermann Göring (Hitlers närmaste medarbetare och chef för Luftwaffe). Herring är ofta klumpig och gör fel, vilket leder till komiska situationer. Detta blir en kontrast till hans pompösa titel och befattning. Herring spelas av Katarina Lundgren-Hugg.

Schultz – Schultz är en högt uppsatt officer i Tomaniens armé som, till skillnad från de andra, hyser sympati för den judiska barberaren, som faktiskt räddat hans liv. Han visar moralisk tvekan inför Hynkels politik och är en av få som vågar stå upp mot regimen. Schultz värdesätter sin vänskap med barberaren och försöker hjälpa honom. Han representerar en mer human och medkännande sida av den tomanska militären. Schultz spelas av Viktor Nyström Sköld.

Barberaren – Barberaren är en ödmjuk, tyst och vänlig man, och står i skarp kontrast till Hynkel. Han är en oskyldig och enkel person som bara vill leva ett lugnt liv, men blir indragen i de politiska och sociala oroligheterna i Tomanien. Hans karaktär liknar många av Chaplins tidigare ”Vagabond”-karaktärer, som ofta är underdogs men visar stort hjärta och moralisk styrka. Barberaren är nästan en identisk kopia av Hynkel utseendemässigt, men han bär enklare kläder och är alltid anspråkslös i sin framtoning.

Barberaren vill överleva och skydda sin judiska gemenskap från förföljelse. Genom en serie missförstånd blir han till slut förväxlad med Hynkel, vilket leder till den dramatiska slutscenen. Barberaren spelas av Omid Khansari.

Herr Jaeckel – Herr Jaeckel är en äldre, judisk man med mycket medkänsla. Som en av de judiska invånarna i staden, står Jaeckel och hans familj inför den växande förföljelsen och trakasserierna från diktatorn Hynkels regim. Karaktären är sympatisk och representerar vanliga människor som drabbades av den brutala antisemitismen under denna period. Hans roll i filmen bidrar till att framhäva det absurda och tragiska i de förtryckande strukturerna som Chaplin kritiserade. Herr Jaeckel spelas av Johannes Wanselow.

Hannah – Hannah är barberarens käresta och en modig, stark kvinna som vägrar låta sig kuvas av Hynkels förtryck. Hon är en symbol för motstånd och mänsklig värdighet. Hannah kämpar för frihet och rättvisa. Hannah spelas av Arina Katchinskaia.

Napaloni – Napaloni är en parodi på Benito Mussolini, den italienska fascistledaren. Han är Hynkels rival och styr landet Bacteria. Napaloni är skrytsam, arrogant och barnslig, och mycket av hans interaktion med Hynkel är komiskt överdriven, vilket illustrerar den absurda maktkampen mellan de två diktatorerna. Napaloni spelas av Johannes Wanselow.

Heinrich – Henrich är en av de högt uppsatta medlemmarna i Adenoid Hynkels diktatoriska regim, och en parodi på Heinrich Himmler, en framstående nazistisk ledare under Hitler. Henrich är ofta involverad i scener som skildrar den fascistiska regimens absurditet, och han framställs som någon som är lojal men samtidigt en del av den löjliga och ologiska världen som Hynkel regerar över. Heinrich spelas av André Gatu.

FILMINTERVJU MED REGISSÖREN 
SARA CRONBERG

I den här filmen berättar regissören Sara Cronberg varför man ska göra en teaterföreställning av Chaplins Diktatorn. 

FILMINTERVJU MED SKÅDESPELAREN
OMID KHANSARI

I den här filmen berättar skådespelaren Omid Khansari om att Charlie Chaplin alltid varit hans stora förebild. Därför blev han väldigt glad att få göra sin tolkning av Chaplins klassiska dubbelroll. 

CHARLIE CHAPLIN

Sir Charles Spencer ”Charlie” Chaplin, född 16 april 1889 i London och död 25 december 1977, var en av filmhistoriens mest kända och inflytelserika komiker och skådespelare. Mellan 1913 och 1952 gjorde han en otrolig karriär i Hollywood, där han inte bara agerade, utan också regisserade, skrev manus, producerade och komponerade musiken till sina egna filmer. Chaplin blev snabbt en världsstjärna, särskilt känd för sin ikoniska roll som den charmige vagabonden med plommonstop och käpp.

Chaplin spelade en stor roll i filmindustrins utveckling och var med och grundade filmbolaget United Artists år 1919, tillsammans med stjärnorna D.W. Griffith, Mary Pickford och Douglas Fairbanks. Ironiskt nog såg många honom som en symbol för den amerikanska drömmen, trots att hans filmer ofta skämtade om just det.

Chaplin föddes in i en familj av underhållare och började själv uppträda redan som femåring. Efter flera turnéer till USA fick Chaplin sitt genombrott i Hollywood genom att arbeta med fars-producenten Mack Sennett. Mellan 1913 och 1923 skapade han ett stort antal kortfilmer och några längre filmer som idag räknas som klassiker inom komedigenren.

Under 1920- och 30-talen skapade Chaplin några av sina mest berömda filmer, som Chaplins pojke (1921), Guldfeber (1925), Cirkus (1928), Stadens ljus (1931) och Moderna tider (1936). Trots att ljudfilmen hade tagit över, höll Chaplin fast vid stumfilmens stil i flera av sina filmer, eftersom han såg mimkonsten som överlägsen.

Chaplin blev under andra världskriget och kalla kriget en omstridd person på grund av sina starka åsikter som pacifist och antifascist. Hans satir över Hitler i filmen Diktatorn (1940) var ett modigt ställningstagande, särskilt eftersom filmen gjordes under en tid då nazisterna verkade omöjliga att besegra. Sin öppna kritik mot nazismen var Chaplin ganska ensam om i Hollywood. Antalet antinazistiska filmer från den här tiden var litet och skepsisen mot ”Diktatorn” var därför mycket stor. Finansiärer drog sig undan och distributörer ställde sig tveksamma. Men Chaplin var fast besluten att fortsätta arbetet, satsade sina egna pengar i projektet och fick småningom stöd av självaste president Roosevelt. Kanske kan det förklaras av att presidenten var långt mer positiv till ett ingripande i det europeiska kriget än det amerikanska fol- ket i gemen och att han i Diktatorn såg en chans att få stöd från Chaplin, vars informella inflytande var enormt. Chaplins nästa film, Monsieur Verdoux (1947), kritiserade sambandet mellan krig och storfinans och väckte ännu mer debatt.

Efter filmen Rampljus (1952) gick Chaplin i exil i Schweiz, men hans filmer fortsatte att fascinera världen. Hans berättarteknik, med återkommande teman och föremål, som scener om mat och pengar t ex, blev en viktig del av hans konstnärliga uttryck. Ett exempel på detta är de minnesvärda hungerscenerna i Guldfeber och hans senare filmer som En kung i New York (1957) och Grevinnan från Hongkong (1967).

1972 återvände Chaplin till USA för att ta emot en heders-Oscar för sitt livsverk, och tre år senare adlades han i England.

Chaplin var gift flera gånger, bland annat med skådespelerskorna Lita Grey och Paulette Goddard, men hans sista äktenskap var med Oona O’Neill, med vilken han fick åtta barn. Flera av hans barn, som Geraldine Chaplin och Josephine Chaplin, följde i hans fotspår och blev skådespelare.

TEMATIK OCH DISKUSSIONSFRÅGOR

Här kommer några frågor som historiskt, moraliskt och konstnärligt kan väcka tankar till diskussion.

Den historiska kontexten

Filmen Diktatorn släpptes 1940, mitt under andra världskriget. Hur speglar berättelsen den politiska situationen i Europa vid den tiden, särskilt med tanke på framväxten av nazismen och fascismen?

Hur tror ni att publikens reaktioner på filmen kan ha varierat beroende på var i världen de såg den? Varför var filmen kontroversiell i vissa kretsar?

Propaganda och makt

I filmen ser vi en parodi på Adolf Hitler och andra diktatorer. Hur använder Chaplin humor för att kritisera maktmissbruk och diktatoriskt styre?

Vilka likheter ser ni mellan den fiktiva nationen Tomania i filmen och verklighetens Nazityskland under Hitlers styre?

Individens roll i samhället

En central fråga i filmen handlar om individens makt och moraliska ansvar. I sitt berömda slutanförande uppmanar huvudkaraktären folket att kämpa för frihet och mänskliga rättigheter. Hur kan vi relatera detta till dagens samhälle? På vilket sätt är budskapet fortfarande aktuellt?

Hur skildras civilkuraget, och vad kan vi lära oss om motstånd mot förtryck?

Identitet och roller

Den judiske frisören förväxlas med diktatorn Hynkel. Vad tror ni Chaplin vill säga med denna parallell mellan en "vanlig man" och en diktator? Hur påverkar detta berättelsen?

Hur förändras frisörens roll i samhället när han ofrivilligt tar över diktatorns identitet? Vad säger detta om hur samhällsroller kan påverka vår syn på oss själva och vår plats i världen?

Budskap och moral

I slutet hålls ett kraftfullt tal om kärlek, fred och mänsklighet. Hur tycker du att detta tal påverkar tonen och budskapet? Skulle berättelsen ha samma genomslag utan detta tal?

Vad tror du Chaplin ville uppnå med Diktatorn? Var hans mål att underhålla, att utbilda, att väcka politisk medvetenhet, eller något annat?

Humor och allvar

Diktatorn är en satir, och trots att den behandlar allvarliga ämnen som förtryck och krig är den full av komiska inslag. Hur balanseras humorn och allvaret? Vad har humor för roll när det gäller att diskutera svåra ämnen som diktatur och förföljelse?

Hur kan satir vara ett effektivt sätt att kritisera makten? Kan du ge exempel på andra tillfällen där satir har använts för att förändra samhällsattityder?

Komiken i Dikatorn bygger delvis på att man känner till förebilderna. Vilka var de verkliga personer som Chaplin parodierade: Diktatorn Hynkel? (Hitler) Diktatorn Benzino Napaloni? (Benito Mussolini, Italiens fascistledare och diktator) Garbitsch? (Joseph Goebbels, propagandaminister) Herring? (Hermann Göring, chef för Luftwaffe, riksmarskalk och grundare av Gestapo).

Varför tror du att Chaplin ville driva med dessa personer och deras politik? Det fanns ju flera likheter mellan Chaplin och Hitler: Vilka?

Får man skoja om allt?

FÖRDJUPNINGSTIPS

Böcker
Robinson, David, Chaplin – his life and art, 2013. 
Frank, Anne, Anne Franks dagbok, 1944.
Näsström, Sofia, Demokrati: en liten bok om en stor sak, Historisk Media 2021.
Zusak, Markus, Boktjuven, Wahlströms, 2019.

Filmer
Moderna tider, regi Charlie Chaplin, 1936.
Diktatorn, regi Charlie Chaplin, 1940. 
Livet är underbart, regi Roberto Benigni, 1998.
Undergången, regi Oliver Hirschbiegel, 2004. 
Jojo Rabbit, regi Taika Waititi, 2019.

På webben
Charlie Chaplin, samhällskritisk komiker, Bildningsbyrån, UR Play.
Slutmonologen i The Great Dictator.