Chaplin och Hitler, förmodligen de två mest kända männen från sin tid, hade mer gemensamt än sina ikoniska mustascher. De föddes fyra dagar ifrån varandra i april 1889, och båda lämnade sina ursprungsländer för att sätta sin prägel på världen – och i processen omdefinierade den.

Charlie Chaplin var en brittisk skådespelare, komiker, regissör och tonsättare. Chaplin började sin bana med att följa i sina föräldrars fotspår som varietéartist. Hans paradroll var "luffaren" som har svart plommonstop, käpp och en karaktäristisk tandborstmustasch. Hans filmkarriär i USA började med en rad korta stumfilmer 1914 vars framgångar ledde till att han 1919 var med om att grunda filmbolaget United Artists. Samma år som Adolf Hitler inledde sin framgångsrika politiska karriär i Tyskland. Parallellt med detta gjorde Charlie Chaplins framgångar honom snabbt till en av Hollywoods största stjärnor som till skillnad från många andra även klarade övergången från stumfilm till ljudfilm. Detta mycket tack vare just filmen ”Diktatorn” som blev hans första riktiga ljudfilm med talade repliker istället för de textade skyltar som tidigare visades mellan filmklippen i de tidigare stumfilmerna.

Chaplin hade ett stort samhällsengagemang och var en uttalad humanist. Han insåg att det fanns likheter mellan honom själv och Adolf Hitler på flera plan, men upplevde även den avgrundslika skillnaden mellan dem båda i deras syn på världen och mänskligheten. Detta gav honom inspiration till denna idag klassiska förväxlingskomedi som fick premiär 1940 precis innan USA förklarade krig med Hitler och Nazityskland.

I filmen spelade Chaplin två roller: Adenoid Hynkel, den stela, absurt bombastiska härskaren av Tomania, och en judisk barberare som under berättelsens gång misstas för att vara diktatorn. I filmens klassiska sekvens kastar Hynkel tyst en heliumfylld glob i luften, sparkar lätt på den och hoppar upp på sitt skrivbord för att fånga den.

Full av makt och mer än lite fånig, var Hynkel en smäll på käften mot en galning som Hollywood och resten av världen hade börjat frukta. Men när Chaplin meddelade sina planer att göra sin modiga satir, uppmanade ett antal judiska producenter i Hollywood honom att överge den.

Chaplin tvekade, men med president Franklin Roosevelts uppmuntran fortsatte han med filmen. Han finansierade den helt ur egen ficka – inte en krona från de ryggradslösa studiocheferna.

Enligt uppgift från Hitlers närmaste krets såg führern ”Diktatorn” vid minst två tillfällen och sägs inte ha blivit upprörd av filmen. Utåt kunde Hitler reagera och agera för att förvränga omgivningens uppfattning av verkligheten, men inom den innersta kretsen kunde han enligt uppgift skratta åt denna typ av skämt och satir. 

Kanske var det också Charlie Chaplins stora superkraft – hans förmåga att få människor med olika bakgrund och förutsättningar att skratta tillsammans och uppnå en känsla av hoppfullhet även i svåra och bistra tider.