Det var ingen tillfällighet att Dylanteamet kontaktade just den irländske dramatikern Conor McPherson för att fråga om han ville skriva en pjäs som inkluderade Dylans sånger. Hela sångkatalogen, mer är 600 verk fick användas fritt och kombineras hursomhelst. Dylan hade anat att det finns ett slags konstnärligt släktskap mellan dem båda.

Dylans konstnärliga släktskap med McPherson 

Conor McPherson skriver på ett rakt, men lyriskt laddat språk, om en (ofta) irländsk landsbygdsmiljö inte olik den verklighet som Dylan skildrar i sina tidiga sånger, som North Country Blues och Hollis Brown. Det handlar om fattiga människor präglade av både illusionslöshet och styrka, skildrade med värme och medkänsla. Ibland går de under. McPherson har kallats den främste dramatikern i sin generation av New York Times. 

Först visste han varken ut eller in. Han hade inte skrivit pjäser med inkorporerad musik tidigare. Möjligen var det även en smula skrämmande att kombinera sig själv med ikonen Dylan. Efter någon dags grubblande skrev han ett utkast om människor i ett nergånget och skuldsatt pensionat då den stora amerikanska depressionen var på sin höjdpunkt.
Ett pensionat är fruktbar miljö för en dramatiker. (Tänk Eugene O’Neill och Lars Norén). Här kan många olika sorters människor dyka upp och sammanstråla utan närmare förklaring.

Pjäsen utspelas 1934 i Duluth, Minnesota. Där föddes Robert Zimmerman, som sen tog artistnamnet Bob Dylan, sju år senare,1941. Duluth är en hamnstad för handelsfrakt i en västlig vik i Lake Superior. Kanske påminner den rentav om Malmö?

Conor McPherson skickade utkastet till Dylan som gillade idén, och gav klartecken att köra.

Flickan från landet i norr är ett dramatiskt verk av just Conor McPherson, ska vi komma ihåg - även om Dylans sånger är en väsentlig beståndsdel. De är valda för att spegla, associera, fördjupa. Inte för att föra handlingen framåt som i en musikal.

Sångerna som ekar genom historien

Den tidige Dylans sånger, i amerikansk folktradition, handlade ofta om sociala orättvisor, i ett segregerat USA med lynchningar och medborgarrättskamp. Även om hans sånger senare haft en annan typ av innehåll har det hela tiden funnits verk som handlar om spänningar i det amerikanska samhället. Rättsröta i låten Hurricane; om boxaren Rubin Carter, oskyldigt dömd för mord. Lynchningar i Blind Wille McTell. Antikrig som i License to kill. Häromåret, 2020, kom sången om mordet på president Kennedy, Murder most foul, en poetisk/politisk besvärjelse och sorgesång över utvecklingen i Amerika.

Men nobelpristagaren Dylans texter har många fler dimensioner och facetter än de rent politiska och samhällspeglande. Hans sånger är litteratur, poesi, skiftande, mångtydiga om detta att vara människa i världen. Kärlek, längtan, svek, hat, besvikelser.

2016 tilldelades han Nobelpriset i litteratur för att ha ”skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”. Och Leonard Cohen sa träffande att det är som att ge Mount Everest en medalj för att vara världens högsta berg.

Dylans sånger är ofta suggestiva och mångtydiga. Det kan vara modernistisk poesi men kan också vara snabb och rakt-på-sak rocktext. Hans arbetar med många lager och referenser. Inte sällan ägnar han sig åt ”kreativa lån” från författare som inspirerar honom. 

Förutom klangbotten i amerikansk folktradition kan man spåra influenser från Shakespeare, TS Eliot, Brecht, Rimbaud, Verlaine, Bunin och antik poesi. På Harvard ges sen 2004 en mycket eftersökt litteraturkurs som handlar om hur Dylans texter samspelar med de grekiska och romerska klassikerna. Och i Tulsa, Oklahoma, finns numera ett Bob Dylan Center dit han skänkt alla sina papper och anteckningar och dit både forskare och entusiaster är välkomna. Han har blivit en given referenspunkt, en institution. 

Dylan – en gåtfull ikon i ständig förändring

Dylan har varit verksam i nästan sju decennier och turnerar fortfarande med sin ”Never Ending Tour”. Hans ständigt skiftande scenpersona är en viktig del av hans artisteri. Från troskyldig ung folksångare, till vitsminkad betvingare/clown, sedan kristen förkunnare för att bli den distingerade och livsvisdom-utstrålande, ofta välskräddade, äldre herre han är idag. I vår gör han ännu en turné i USA. Den 24 maj blir han 84.

Dylan själv gillar inte frågor om vad hans texter betyder. Somliga verser sätter man ihop för att det låter bra, sa han i sin Nobelföreläsning. ”I don’t know what it means either. But it sounds good, and you want your songs to sound good”. Kort och gott. Dylan är cool. American cool.

Trots all uppmärksamhet som riktats mot honom och den osannolikt omfattande dokumentation som finns kring honom har han lyckats behålla en stark privat kärna. Nästan omöjlig att komma in på livet om han själv inte vill. Märkligt obrydd av alla svekdebatter han varit utsatt för. Som när han blev kallad Judas av folkmusikpuristerna när han började spela elgitarr. Som besvikelsen fansen kände när han övergav sitt ”thin wild mercury sound” från Blonde on Blonde för att spela country, och sedan (hu!) gospel och förkunna kristet. Ibland återgår han till melodisk och vild rock’n’roll. Eller vemodiga ballader. Han är kameleontisk och oförutsägbar. American cool.

De båda polerna i Dylans verk, dels musiken rotad i americana, dels de mångtydiga och rikt nyanserade texterna blev fruktbara för McPherson. Han hade ett ymnighetshorn att ösa ur när han ville spegla de många dimensionerna hos de kämpande människorna i Flickan från landet i norr.

När Conor McPherson var färdig med pjäsen var Dylan nöjd och McPherson kunde andas ut. Dylan har sett föreställningen på Broadway flera gånger. En gång gick han bakom scenen och tackade skådespelarna. Andra gånger besökte han helt anonymt, i sin huvtröja för att vara inkognito, kan man förmoda. Det händer att Fantomen går på gatorna som en vanlig man.