Bertolt Brecht (1898 – 1956) var en tysk dramatiker och regissör och ett av de främsta namnen i den moderna teaterns historia. Brecht flyttade till Berlin 1924 och jobbade som dramaturg hos regissören Max Reinhardt. Senare började han själv experimentera som regissör, bl a i samarbete med den socialistiske avantgardisten Erwin Piscator, och inspirerades att arbeta med vad han kallade ”episk teater”. Brecht studerade ingående marxismen och var involverad i den hårdnande konflikten mellan kommunister och nazister i Weimarrepubliken. Med Die Dreigroschenoper (Tolvskillingsoperan) fick han 1928 tillsammans med kompositören Kurt Weill sitt stora genombrott, inte bara i Berlin utan snart också internationellt.

Efter att nazisterna tagit makten i Tyskland 1933 lämnade Brecht sitt hemland. Han levde i exil i 15 år, först i Danmark, sedan i Sverige och Finland och i USA. Tiden i exil var Brechts mest produktiva som dramatiker och diktare.

Med sin förmåga att göra scenen till ett forum för tidens sociala och politiska frågor skapade han något väsentligt nytt både som dramatiker och regissör.

En levande Brechttradition har funnits på svenska scener sedan den Den kaukasiska kritcirkeln på Göteborgs stadsteater 1951.