Den genre Verneuil tillhör brukar fransmännen karakteriseras som boulevarddramatik. Uttrycket är i och för sig träffande. Verneuil söker inte framställa några problem och bekymrar sig inte alls om att åstadkomma djupare karaktärsstudier. Hans syfte är att intressera, att fängsla, att underhålla, inget annat. Att det är den franska jorden han står på det kan sannerligen ingen misstaga sig på. Dialogen är utomordentligt ledig och elegant, alltid fyndig, ofta verkligt kvick, figureras flott skisserade och lagom naturtrogna för att av publiken mötas med igenkännandets oskrymtade glädje, intrigen undantagslöst skickligt gestaltad och tonen ungefär så fri som den parisiska boulevardpubliken kräver – ibland – det måste erkännas dock kanske något mera.