Jonathan Larson var en amerikansk kompositör, låtskrivare och manusförfattare, mest känd för att ha skrivit succémusikalen RENT. Fem år tidigare skrev han musikalen tick, tick… BOOM! som kom att spelas på teatrar världen över och bearbetas till en kritikerrosad filmatisering för Netflix. 

Jonathan själv fick aldrig uppleva sin framgång. Kvällen innan RENT hade urpremiär i New York 1996, dog han i sin lägenhet. Han hade sedan några dagar tillbaka klagat på bröstsmärtor, men läkarna trodde att det berodde på nervositet och stress. Istället visade det sig vara en aortadissektion, ett tillstånd som ledde till att den stora kroppspulsådern brast och att hjärtat stannade. Han blev 35 år gammal och det var först efter hans död som framgångssagan började.

Jonathan växte upp i White Plains, en förort till New York där han studerade musik och uppträdde för familj och vänner i trädgården. I gymnasiet var han med i musikaler och vann ett stipendium till det prestigefulla Adelphi University. Där läste han drama, skrev och spelade i musikaler och teateruppsättningar. Han skrev fanbrev till Stephen Sondheim, en av musikteaterns mest kända kompositörer och låtskrivare. Sondheim svarade och blev under åren som gick en slags mentor för Jonathan, han fick feedback på musik och idéer som hjälpte honom att utvecklas framåt.

Efter universitetet hyrde Jonathan en vindslägenhet på West Side i New York. Han hade bestämt sig för att skriva sin tids bästa musikal, övertygad om att det bara var en tidsfråga innan han skulle lyckas. 

Lägenheten där han bodde var kall och dragig, badkaret stod i köket. Där bjöd han sin stora vänskapskrets på middagar och fester, han sjöng och spelade upp sina låtar för de inbjudna. 

För att få ihop ekonomin arbetade han fredag till söndag under brunchserveringen på Moondance Diner. Måndag till torsdag stannade han i sin lägenhet och komponerade musik på sitt lilla elektriska piano. Han gav upp chansen att arbeta som låtskrivare för företag vars politik eller etik han motsade sig. För honom var det var värt att försaka ekonomisk trygghet i utbyte mot att få skapa fritt.  

Under sju år arbetade Jonathan med en ny musikal som han kallade för Superbia, inspirerad av George Orwells 1984. Det var en science fiction-musikal som handlade om en värld styrd av kameror och tv-apparater, där människors liv var programmerade enligt förutbestämda mönster. Efter ett antal publika uppvisningar uteblev succén. Publiken tyckte att musikalen var för udda.

Jonathan gav inte upp. 1990 skrev han klart den semi-autobiografiska musikalen tick, tick… BOOM! Det var en monolog baserad på Jonathans liv, som bland annat tog upp hans överväldigande längtan efter självförverkligande och framgång. Han beskrev den själv som ”en rock-musikal med ett band” och under det tidiga 90-talet spelade han upp olika versioner på mindre teatrar i New York. Men precis som med RENT, kom succén först efter hans död. 

Den första professionella uppsättningen av tick, tick… BOOM! spelades 2001 på Jane Street Theatre i New York, producerad av Jonathans nära vän Victoria Leacock. Den här gången var manus bearbetat av den amerikanska manusförfattaren David Auburn och i den nya versionen var det inte längre en monolog, utan en musikal med tre talroller.

Leacock sammanfattar föreställningen så här: 

“Jag tycker att musikalen har ett fantastiskt budskap: sluta spring omkring, vakna och börja leva.”

Amanda Fromell, dramaturg

Läs mer om tick, tick... BOOM! här och boka biljetter.