Striden om Linje Lusta på svenska scener

Våren 1949 gick Tennessee Williams A Streetcar Named Desire eller Linje Lusta som en löpeld över de svenska teaterscenerna. Efter succén med Williams genombrottspjäs Glasmenageriet 1946 var intresset stort för den unge amerikanske dramatikern. Malmö stadsteater och Göteborgs stadsteater utkämpade en hård strid om att bli den första teatern i Skandinavien som fick presentera den alldeles färska pjäsen Linje Lusta för sin publik. Båda teatrarna gick till premiär den 1 mars 1949, men i Göteborg beslutade sig teaterchef Torsten Hammarén för att låta föreställningen börja en kvart tidigare än brukligt. Följaktligen gick ridån upp klockan 19.30 i Göteborg, och 15 minuter senare, klockan 19.45, i Malmö. Den 31-årige regissören Ingmar Bergmans uppsättning i Göteborg, där med titeln Spårvagn till lustgården, blev officiellt den första i Skandinavien, och Malmö stadsteater fick erkänna sig besegrad.

Innan mars var till ända hade Linje Lusta premiär på ytterligare två av landets stadsteatrar och ett par månader senare även på nationalscenen Dramaten. Pjäsen cementerade Williams som ett av den amerikanska dramatikens mest intressanta namn, och de svenska teaterkritikerna hyllade honom som en vågad dramatiker som alla teatrar med självaktning skulle spela. Pjäsens tragiska huvudroll Blanche DuBois blev en paradroll som en rad framträdande skådespelerskor – Karin Kavli, Irma Christenson, Gerd Hagman, Kerstin Rabe, Inga Tidblad – fick sätta tänderna i under den premiärtäta våren 1949. I Malmö gjordes Blanche av Irma Christenson som i en intervju med Aftonbladet den 22 maj 1949 sade: ”Som kvinnoskildring är Williams pjäs något av det mest inträngande och genomtänkta en modern författare skrivit.” För regin stod Malmö stadsteaters chef Stig Torsslow vars uppsättning lovordades i pressen. Aftonbladets recensent skrev dagen efter premiären att tacksamhetens jubel fyllde Intiman när ridån föll, och konstaterade: ”Ett är säkert: Det var en lysande föreställning.”

Årtiondena efter andra världskrigets slut innebar en storhetstid för exporten av amerikansk dramatik till Europa. Svenska teatrar var på 40- och 50-talet snabba att plocka upp stjärnskottet Williams och stod för Europapremiärer av ett antal av hans verk, däribland Glasmenageriet och Katt på hett plåttak. Numera är Williams pjäser att betrakta som moderna klassiker, och många Blanche DuBois har trampat över världens scener på jakt efter sin syster Stella. När nu Blanche återvänder till Intiman gör hon det för tredje gången. Irma Christenson var Malmöpublikens första möte med Blanche 1949. I Josef Halfens uppsättning från 1974 gjorde Marianne Hedengrahn rollen som Blanche, och hyllades som en ”fullfjädrad, hänsynslöst självutlämnande karaktärsskådespelerska” i Svenska Dagbladets recension från 22 september 1974.

Hösten 2024 kommer en tredje Blanche att inta Intiman, denna gång i Mari Götesdotters gestalt. Eva Dahlman står för regin, som den första kvinnan i Sverige i en lång rad av manliga regissörer som gett sig i kast med pjäsen. Det har gått 50 år sedan Blanche senast mötte Malmöpubliken och 75 år sedan hon första gången stod på Intimans scen, men hon fortsätter att fascinera – evigt fängslande i sin trasiga trasslighet. Detsamma kan sägas om Williams pjäs som med sitt sylvassa språk och sina ständigt aktuella teman alltid har något nytt att säga sin publik oavsett i vilken tid den spelas.

Läs mer här om Linje Lusta som har premiär 5 oktober på Intiman.

Agnes Norlin, praktikant från dramaturgutbildningen i Aarhus.