En ung man i förgrunden skriker. Två personer i bakgrunden i hattar. Svartvitt.

Shakespeareklassiker – varför och hur?

William Shakespeares dramatik är klassiker av flera anledningar, och hans verk har haft en enorm påverkan på litteraturen, teatern och konsten i stort. Att spela Shakespeare idag innebär att närma sig hans verk på ett sätt som gör dem tillgängliga och meningsfulla för dagens publik, samtidigt som man behåller den grundläggande integriteten i Shakespeares texter.

Några skäl till varför hans pjäser har överlevt genom århundradena är tidlösa och universella teman som kärlek, sorg, makt, svartsjuka och hämnd. Shakespeares poetiska språk med sina metaforer är ett annat skäl, samt alla dessa komplexa och djupa karaktärer som vi kan relatera till. Shakespeares karaktärer är inte stereotypa; de har motsägelsefulla drag och utvecklas över tid, vilket gör dem mänskliga. Detta har befäst hans status som en av de mest betydande författarna i den litterära historien.

Idag blandas oftast traditionella aspekter av Shakespeares verk med moderna element som tilltalar dagens publik. Att experimentera och leka med Shakespeares text kan ofta göra pjäserna mer spännande och betydelsefulla.

Här kommer några nedslag i Shakespeare-uppsättningar på Malmö Stadsteater de senaste trettio åren:

Hamlet i långt hår. Svartvit bild.
I Staffan Valdemar Holms uppsättning av Hamlet på Intiman 1995 mötte publiken Sven Ahlström i rollen som den olycklige danske prinsen. Pjäsen bantades ner till 2,5 timme och med fokus på Hamlet som ett familjedrama. Uppsättningen fick stor uppmärksamhet och spelades också in för TV. Foto: Anders Mattsson

 

Två män står tätt ihop
Kärlek och maktspel i en vild mix av burlesk komedi och knivskarpa dramatiska möten var det i Sören Iversens uppsättning av Lika för lika på Hipp 2000. Med en storslagen scenografi av Maja Ravn framställdes karaktärerna som människor av kött och blod. På bilden Fredrik Gunnarson och Clas Göran Söllgård. Foto: Anders Mattsson
Romeo och Julia på maskeradbal
2002 satte Magnus Bergquist upp Romeo och Julia på Hipp. En livlig uppsättning där hela scenrummet togs in. På bilden syns Sara Sommerfeld som Julia och Per Lasson som Romeo. Foto: Anders Mattsson
Tre personer med elgitarrer
De tre häxorna i uppsättningen av  Macbeth på Hipp 2002 gestaltades som ett punkigt, feministiskt och anarkistiskt band. Deras profetior blir krigaren Macbeths öde. På bilden syns Karin Huldt, Petra Brylander och Minna Treutiger. Foto: Anders Mattsson
En skådespelare som Gandhi
Har vi ett val mellan våld och ickevåld? Den frågan ställde sig regissören Tom Fjordefalk i uppsättningen av Macbeth på Hipp 2002. För att belysa detta lade han till en Gandhi-karaktär som genomgående var närvarande i uppsättningen. På bilden Anders Ortman. Foto: Anders Mattsson
En kvinna håller fast en man med benet runt hans hals.
Karaktären Katarina i Så tuktas en argbigga på Hipp 2006 säger vad hon tycker och gör inte vad som förväntas av henne. Hon är en självständig kvinna och har inga planer på att gifta sig. I Anette Norbergs uppsättning var kärleken drivkraften hos alla karaktärerna i pjäsen och visades i alla dess skepnader – längtan efter kärlek, obesvarad kärlek, förlorad kärlek, egenkärlek, passion och förälskelse. Föreställningen utspelades i en obestämd ”modern” tid, där miljön var överklassens med alla dess traditioner och kännetecken. På bilden Petra Brylander och Peter Sundberg. Foto: Peter Westrup
Ett restaurangkök med flera personer
Ronny Danielssons uppsättning av Mohamlet på 2006 var inspirerad av Shakespeares Hamlet men utspelade sig inte längre på ett slott i Danmark utan i en svensk storstad på en familjeägd restaurang. Bland ångande, pysande jättekastruller och rostfria bänkar och skåp berättades en historia om liv, död, identitet och kärlek. För manus och bearbetning stod Cristina Gottfridsson. På bilden fr.v. Magnus Schmitz, Bahador Foladi, Cecilia Lindqvist och Pär Malmström. Foto: Peter Westrup

 

En man håller i ett leksaksskepp som brinner
Stormen är en av de sista pjäserna Shakespeare skrev och kanske en av de mest hemlighetsfulla. Prospero bor på en isolerad ö med sin dotter Miranda, luftanden Ariel och monstret Caliban. I islänningen Gudjon Pedersens händer blev Stormen på Hipp 2008 en expressiv sagovärld och en lekfull och fysisk föreställning. På bilden Clas Göran Söllgård och Birte Heribertsen. Foto: Peter Westrup
Tre personer. I mitten en sittande kvinna i brudklänning. Till höger en präst.
Förväxlingskomedin Mycket väsen för ingenting på Hipp 2011 har ett rikt persongalleri och är Shakespeare på sitt mest pratglada humör. Det engelska teamet Lucy Pitman-Wallace och Jessica Curtis satte för ovanlighetens skull upp en ganska traditionell Shakespeare, som fokuserade på ordkonsten. På bilden ser vi Cecilia Lindqvist, Karin Lithman och Bo-Christer Hjelte. Foto: Peter Westrup
En flygande vampyrkvinna över scenen
Anna Bergmanns tolkning av En midsommarnattsdröm på Hipp 2014 blev en modern skräckfylld vampyrsaga med mycket sex, blod och galenskap. På bilden Brigitte Zhe som Titania. Foto: Peter Westrup
En man i ett badkar. En person viskar i hans öra.
I Trettondagsafton på Hipp 2016 stod förälskelsen i centrum. Regisserade gjorde Frede Gulbrandsen och i denna romantiska förväxlingskomedi hyllar Shakespeare människans galenskap, och visar hur förälskelsens kraft förhäxar och driver oss från all förnuft och sans. På bilden Hannah Canvert och Kardo Razzazi, i bakgrunden Dohyo Sol. Foto: Emmalisa Pauly
​​

Flera personer dansar

I februari 2023 nyinvigdes Malmö Stadsteaters ombyggda teaterhus på Kalendegatan med En midsommarnattsdröm i regi av Sara Cronberg – vad är dröm och vad är verklighet? I en värld fylld av humor, underligheter, kärlek och spänning klev publiken in i Hippodromens nya teaterrum – helt i Shakespeariansk anda. På bilden syns Erik Olsson, Simon Edenroth, Sanna Persson Halapi, Karin Lithman och Erik Svedberg-Zelman. Foto: Emmalisa Pauly

En flickas ansikte projiceras över scenväggen. En ung man längst ner till höger.

I regissören Sargun Oshanas version av Romeo och Julia på Intiman 2023 börjar dramat som stumfilm i Charlie Chaplin-anda, för att senare förvandlas till en surrealistisk mardröm. En nyskapande och egensinnig uppsättning där det storslagna vackra språket tillsammans med musiken uppnådde en särskilt berusande betydelse. På bilden Klara Hodell och Rasmus Savic. Foto: Emmalisa Pauly

 

Läs mer om hur teatern håller klassikerna levande i artikeln Älskade klassiker.

 

Relaterade föreställningar