På Stadt Hamburg har Susanne Karlsson repeterat monolog-föreställningen Bang tillsammans med regissör Martin Rosengardten. Baserat på journalisten och fredsaktivisten Barbro Alvings dagboksanteckningar och brevväxlingar, dramatiserade av Magnus Lindman, blir det både roligt och berörande om en människa vars livsverk och engagemang ekar än idag.I det här samtalet med dramaturgen Anton Elmgren berättar Susanne och Martin om arbetet med monologen, om att vara föregångare till den ironiska generationen, och vad som egentligen är det värsta med teater.

ANTON: Det här är inte din första uppsättning på Malmö Stadsteater Martin, och det är inte första gången du och Martin jobbar ihop Susanne. Kan ni berätta lite om det samarbetet?

SUSANNE: Det var faktiskt så att jag föreslog Martin. Du har en väldig förmåga att lyfta poesi till något väldigt konkret och tydligt.

MARTIN: Tack!

SUSANNE: Du är bra på det. Vi tänker liknande om vad som kan vara pretentiöst, och att ingen av oss har något emot det. Så länge det är vid rätt tillfälle och lagom mycket.

MARTIN: Det får gärna vara både pretentiöst och tramsigt

SUSANNE: Ja

MARTIN: Gärna samtidigt

SUSANNE: Och att vi har lite samma smak.

MARTIN: Så mycket av mitt arbete har kommit att handla om vad teater kan vara.  Hur mycket eller lite teater kan vara. Och med dig Susanne upplever jag att man kan säga “Nu är det såhär” och då måste alla i rummet kunna säga att “Det är klart det kan va så” och det är du inte rädd för.

SUSANNE: Ja det handlar om att kunna leka med förväntningarna tillsammans.

MARTIN: Sen tror jag att vi båda är teaterromantiker.

SUSANNE: Det tror jag också.

ANTON: Vilken relation hade ni till Bang innan det här började?

SUSANNE: Jag är förvånad över att många i min ålder och uppåt inte verkar veta vem hon är. Jag kan inte säga att hon varit en idol, men jag kände till ganska mycket om henne. Till exempel att tidskriften BANG var uppkallad efter henne. Att hon var journalist, att hon var feminist, att hon var fredsaktivist.

MARTIN: Jag har inte någon jättenära relation till henne men jag visste vem hon var. Och nu har vi ju satt oss in i allt om henne och jag hade inte förstått hur rolig hon var. Jag trodde innan att den humorn skulle kännas gammal.

SUSANNE: Ja det trodde jag med.

MARTIN: Och det är ett gammalt sätt att snacka, eller en annan typ av sarkasm. Men hon har ett roligt sätt att förhålla sig till världen.

SUSANNE: Och en jättestor distans till sig själv. Att hon har gjort helt otroligt beundransvärda saker och ändå inte har problem med att ironisera över sig själv. Det finns en ironi som har något modernt över sig. Den ironiska generationen, liksom.

ANTON: Som hon var en föregångare till?

MARTIN: Vissa av hennes reportage och beskrivningar är så sarkastiska och roliga att Killinggänget inte kan komma i närheten av den skärpan och humorn. Och här är någon som också använder det för att spetsa till något som hon tyckte var viktigt. Sen är det så tunga, allvarliga grejer hon rapporterar om, krig och nazism och fascism, och kvinnokampen och fredskampen, där hon i sina formuleringar klarar att vara så krass att det finns en humor. Och i den humorn finns det ett hopp.

SUSANNE: Att varje människa har förmågan att förändra sig själv och världen. Det tycker jag hon pratar om hela tiden. Och att också säga att ”Jag är ju inte felfri bara för att jag tar det här utrymmet och talar till er.” Tvärtom så pratar hon ju alltid om att hon bara är en människa.

ANTON: Jag upplever det som en generationsfråga hur mycket koll man har på Barbro, att min generation inte vet vem hon är, men att de flesta blir väldigt nyfikna så fort man börjar berätta om henne.

MARTIN: Det är nästan omöjligt att inte bli nyfiken.

ANTON: Och utöver att det är en väldigt spännande livsberättelse, finns det något som gör det särskilt angeläget att ge Barbro röst på en svensk scen 2022?

MARTIN: Dels så är hon en föregångare. I kampen mot kärnvapen, i kvinnofrågan, och att kunna få jobba som journalist som rapporterar från krig och världshändelser trots att hon är mamma, och att få älska vem man vill.

SUSANNE: Och se ut som man vill, frihet i sitt könsuttryck.

MARTIN: Och att det finns ett värde med ett skarpt journalistiskt öga ute i världen. Sen så går det inte att bortse från kriget i Ukraina nu, som gör det aktuellt. Och att ifrågasätta inte bara kriget, utan att det överhuvudtaget förekommer krig. Hur är det möjligt med allt det vi vet idag?

SUSANNE: Det är så befriande med någon som på riktigt backar bandet och säger Nej till krig! Och det kan ju vara till synes naivt. Men det är också att vara idealist och vilja tro på något.

MARTIN: Och försöka hitta sitt sätt att göra något.

SUSANNE: Och hon var ju inte naiv i förhållande till vad ett krig är, och vad det kommer med för konsekvenser.

MARTIN: Så mycket hon sett under så lång tid. Man får inte att blunda för det, och det sättet hon beskriver det.

ANTON: Hon gjorde ju stora personliga uppoffringar för den frågan. Både relationen till sin arbetsplats på Dagens Nyheter och också att hon faktiskt satt inspärrad i trettio dagar för att ha vägrat infinna sig för krigstjänst.

SUSANNE: Hon vågade vara drastisk, för ibland måste man vara det för att vi ska få förändring.

ANTON: Något du Martin sa ganska tidigt var att målet med den här föreställningen inte är att skildra hela personen Bang och alla hennes sidor och hela hennes människa, eftersom att det är omöjligt. Vad har målet varit istället?

MARTIN: Det är ett stort anspråk att göra ett fullständigt porträtt av någon. Det är en omöjlig uppgift, och det är en ganska befriande tanke att det är det. Det är ju vi som jobbar med den här produktionen som tolkar Magnus Lindmans text som bygger på ett urval av hennes anteckningar och brev som han har gjort. Så målet har väl varit att snarare få en bild av exempelvis vad hon har gjort för oss idag. Och att sätta in sig själv i det perspektivet.

SUSANNE: Och visa att man kan ha den statusen och den intelligensen och den positionen och den briljansen, trots att man är kvinna. För det tycker vi idag är självklart, men hon var ju ensam där med att skriva som hon gjorde.

MARTIN: De frågorna som hon fick, det är fortfarande ett problem.

SUSANNE: Ja som Magda Gad. “Är du lesbisk?”, “Varför är du ute och krigskorresponderar?”

MARTIN: Det är samma frågor idag som då, och det är upprörande.

SUSANNE: Och vi tror ju någonstans på vikten av att berätta om andra människors liv och jag tänker att det hon pratar om i sina dagböcker, till exempel att man ska använda sin plattform till något vettigt. Det ska ju vi också göra. Att till exempel lyfta upp att hon hade tvivel kring sin sexualitet och sitt könsuttryck.

MARTIN: Och att hon hade det för nästan hundra år sen, att det inte är något uteslutande modernt fenomen.

SUSANNE: Och att hon öppet levde med en kvinna för nästan hundra år sen.

MARTIN: Och det går inte att föreställa sig hur tufft det måste ha varit.

SUSANNE: Så jag tror hon hade varit rätt så glad och nöjd om hon hade levt och såg att man gör det här.

ANTON: Och du Susanne har lånat ut dig till Barbro för att hon ska få talan. Har du hittat något av dig själv i henne?

SUSANNE: Jag känner igen hur hon tänker. Jag är ju skådespelare, så jag jobbar med att mejsla fram något som en annan människa förhoppningsvis ska kunna känna igen och förstå. Jag kan känna igen hur hon tvivlar och försöker hitta det perfekta uttrycket.

MARTIN: Som skådespelare är man ju ute efter att renodla uttrycket så att det ska bli så skarpt som möjligt, och det håller hon på med hela tiden, att renodla uttrycket så att det ska bli så vasst och konkret som möjligt.

SUSANNE: Och att det måste studsa mot en annan människa.

ANTON: Apropå att Barbro i monologen anser att det värsta med dagböcker är att man aldrig kan skriva precis vad man menar. Är det också det värsta med teater? Att man aldrig kan visa publiken precis vad man menar?

SUSANNE: Eh ja, det är ju det. Svar: ja.

MARTIN: Ja det är den stora kampen egentligen att försöka komma så nära det som möjligt. Men man möter ju hela tiden insikten om att det är omöjligt.

SUSANNE: Och det ska vara omöjligt.

MARTIN: Det ska vara omöjligt, men det är smärtsamt ibland att inse att det man gör kanske går alla förbi.

SUSANNE: Då gör vi så här att vi citerar vår favoritpoet Gunnar Ekelöf. ”Det som är botten i dig är också botten i andra.”

MARTIN: Verkligen.

SUSANNE: Så var det sagt. (Skratt) Nej men någonstans att våga lita på det. Fattar vi och känner vi, så kommer kanske någon annan fatta också.

MARTIN: Och är det så att ingen annan gör det så fattar de åtminstone något annat.

SUSANNE: Att de förstår att vi menar vad vi säger.

MARTIN: Eller åtminstone låtsas att de förstår att vi menar vad vi säger.

SUSANNE: Låtsas jäkligt bra! Att de tycker jag låtsas jäkligt bra att mena vad jag säger. Då kan det bli bra.

MARTIN: Den där meningen hon säger i pjäsen är så mycket vårt arbete.

SUSANNE: Det är det värsta med dagböcker. Att man aldrig kan skriva precis vad man menar.

MARTIN: Och att inte stryka under Precis. Det är ju precis det vi jobbar med. Vilka uttryck man väljer bort. Inte bara för att renodla, utan också för att möjliggöra för att tolka det precis så som man vill. Vet jag vad jag snackar om utifrån mitt perspektiv, men inte lägger på mer än så, så finns det möjlighet att tolka det fritt.

ANTON: Tusen tack Susanne och Martin för att ni ville svara på några frågor!

 

Monologen Bang – efter texter av Barbro Alving får nypremiär på Intiman våren 2024.

Läs mer och boka biljetter!