Mattias Linderoth, som till vardags är skådespelare i Malmö Stadsteaters ensemble, gör nu sin regidebut med komedin Kaniner – en skruvad modern brittisk komedi om hur man bevarar gnistan i ett långt parförhållande.

Hur kom det sig att du ville sätta upp pjäsen Kaniner? Vad var det som lockade dig?

– Det är sällsynt med välskrivna komedier och detta är en sådan. Den är förbannat rolig helt enkelt! Komedi har alltid lockat mig, det ger snabba svar från publiken på det som händer på scenen. Kvitton på vad som fungerar och inte fungerar. Pjäsen handlar dessutom om något som intresserar mig, parrelationer. Vi måste givetvis inte leva som par, men vi gör det i stor utsträckning. Kanske för att det förväntas av samhället, men också för att det ger trygghet och stabilitet i livet.
Men hur tusan ska vi orka dela våra liv med en och samma person år ut och år in? Det är på samma gång en väldigt vacker och en fullständigt absurd idé egentligen. Vi måste alla hitta våra egna svar, och här får vi följa hur ett par väljer att få det att fungera.

Skådespelaren Magdi Saleh lyssnar på regissören Mattias Linderoth under repetitionerna av Kaniner.

Du är skådespelare som nu ger dig in i rollen som regissör. Hur känns det?

– Utmärkt! Alla skådespelare vet att de kan göra teater utan en regissör och alla regissörer vet att de inte kan göra teater utan skådespelare. I sin ursprungligaste form är teater bara skådespelare och publik, sändare och mottagare. Publiken skickar reaktioner tillbaka till scenen, så rollerna växlar. Kommunikation helt enkelt, det är allt!

En regissör behöver vara bra på att lyssna, se och läsa av. Samma egenskaper en skådespelare besitter. Som regissör tänker jag att jag är lite som en provpublik som ger feedback dag ut och dag in. Skådespelarna föreslår något från scenen, det studsar mot mig och jag skickar svar eller nya frågor tillbaka. Så håller vi på sådär tills vi har en färdig föreställning. Det är i alla fall grundformen för repetitionsarbetet. Sedan har jag naturligtvis förberett mig, gjort en tolkning av pjäsen, samarbetat med scenografen om hur rummen ska se ut, ser till att vi som publik förstår vad som händer och kan följa karaktärernas utveckling på scenen. Dessutom är det min uppgift att leda arbetet på och runt scenen, genom hela processen. Teater är ett stort komplicerat grupparbete och en regissör har ett enormt ansvar att vara en god arbetsledare. Jag har alltid respekterat regissörer och respekten för deras värv har definitivt ökat ännu mer, nu när jag själv provar att sitta i den stolen.

Mattias Linderoth diskuterar en scenlösning med skådespelarna Magdi Saleh, Johannes Wanselow och Linn Mildehav.

Varför tror du svenskarna älskar brittisk humor?

– Ja, det kan man undra. Vi har traditionellt starka band till England och deras kultur. Inte minst teater och musik, kanske inte lika mycket deras matkultur då, undantaget fish n´ chips. Humor bygger mycket på språk och vi svenskar är bra på engelska, vilket även gör humorn lättillgänglig. Det är också som att britterna har en medfödd skarp retorik, någonting i språksjälen som är slagfärdigt och snärtigt. Smart, torrt och dräpande. Bra retorik innehåller humor, du avfärdar motståndarens argument med en fyndig formulering och får skrattarna på din sida. Titta bara på debatterna i brittiska parlamentet, t.o.m. politikerna där är underhållande! Även om just Brexit inte är så mycket att skratta åt förstås.

Så språket är nog en sak, men samtidigt har britterna gett oss några av de bästa fysiska komikerna också. Jag tänker på Chaplin, Peter Sellers och Mr. Bean för att nämna några. De är väl bara extremt roliga helt enkelt! Britterna liknar också oss svenskar känslomässigt, de är lite stela och kontrollerade i sina yttringar, återhållsamma. Då blir det också så mycket roligare när de tappar masken. Det passar nog oss här uppe i norr helt enkelt.

I Kaniner medverkar riktiga kaniner! Här Vincent med sin matte Karolina. Vincent delar rollen som Christopher Saint Tubbins med kollegan Åke.

Läs mer om Kaniner