På onsdagen den 7 november 1520 gav den nykrönte kung Kristian II order om att portarna till Stockholms slott skulle stängas och låsas. Riksrådet hade samlats till överläggningar och ingen fick lämna slottsområdet innan förhandlingarna var avslutade.
Sannolikt anade ingen rådsherre oråd. Kriget var ju slut. Den unge riksföreståndaren Sten Sture, som motsatt sig att unionsmonarken Kristian – sedan länge härskare över både Danmark och Norge – även blev svensk kung var besegrad och död. Alla som deltagit på Sten Stures sida i kriget, inklusive dennes stridbara änka Kristina Nilsdotter, hade fått amnesti. Det hade varit glada kröningsfestligheter. Varför skulle man inte infinna sig på rådsmötet?
En och annan blev säkert nervös när den nyinsatte ärkebiskopen Gustav Trolle trädde fram inför de församlade. Ärkebiskopen, som legat i bitter fejd med den avlidne riksföreståndaren – som låtit avsätta honom tre år tidigare – hade en klagoskrift i handen. Men Gustav Trolle var en hetsig potentat som rådsherrarna kände sedan gammalt, och nu var ju alla goda vänner igen. Vilken skada kunde han göra?
Åtskillig, visade det sig. Ärkebiskopen anklagade borgmästaren och rådet i Stockholm samt sexton män och två kvinnor för att åsamkat kyrkan och honom själv omfattande skadegörelse. Vad som var särskilt illavarslande var den benämning Gustav Trolle använde om sina fiender: ”uppenbara kättare”. Faktum är att Kristian II hade fört ett heligt krig mot svenskarna. Ärkebiskopen i Lund hade i praktiken gett kriget status av korståg, just på grund Sten Stures behandling av Gustav Trolle. Och amnestilöften givna till ”uppenbara kättare” var värdelösa. Det stod kungen fritt att bryta dem närhelst han ville. Inga bindande avtal kunde slutas med Guds fiender.
Ärkebiskopens anklagelser följdes av diskussioner som varade till långt fram på kvällen. En av rådsherrarna, Linköpingsbiskopen Hans Brask, lär nu ha räddat sig genom att plocka fram en lapp (varav benämningen ”brasklapp”), på vilken han reserverade sig mot 1517 års avsättningsbeslut. Det räddade honom, men det räddade inte de andra. På morgonen den 8 november ställdes de övriga inför en domstol ledd av biskop Jens Beldenak i Odense. Domen, som finns bevarad i en så kallad sententia, slog fast att kätterianklagelsen var korrekt. Straffet var döden, och avrättningarna inleddes omedelbart efter middagen.
Men sedan gick allt fel. De dömda fick ingen möjlighet att bikta och ångra sig, något som gick emot all vedertagen praxis. Även människor som i kraft av sin samhällsställning under inga omständigheter fick dömas och avrättas – till och med personer som inte ens varit åtalade – föll offer för den kungliga vreden. Hit hörde biskop Mattias i Strängnäs och Vincent i Skara, som blev de första att föras ut på Stortorget för att halshuggas med svärd, trots att det var strängeligen förbjudet för världsliga myndigheter att låta döda biskopar. Redan i detta läge protesterade Jens Beldenak och alla andra tribunalmedlemmar. Det här ville de inte vara med om; det var ett groteskt rättsövergrepp. Knektarna ignorerade dem.
Avrättningarna löpte amok och urartade till ett blodbad. Dödandet pågick hela dagen och fortsatte på förmiddagen den 9 november, sedan man gjort en nödtvungen paus för nattmörkret. Efter biskoparna halshöggs femton frälsemän, varav sex riksråd, med svärd, bland annat Erik Johansson (Vasa), den blivande kung Gustavs far, och Erik Abrahamsson (Leijonhufvud). Sedan kom turen till ett fyrtiotal borgare och minst lika många tjänare. De borgare som hade rangen av borgmästare och rådmän halshöggs med yxa, de övriga hängdes. Till kaoset hörde ett stort mått av godtycke. Vissa personer dödades uppenbarligen bara för att de stod vid schavotten och tittade på. Andra släpades ut ur sina hem och fördes till Stortorget. När allt var över, på lördagen den 10 november, forslades liken till Södermalm för att brännas tillsammans med Sten Stures uppgrävda lik.
Sammanlagt avrättades omkring 100 män – inga kvinnor; till och med Kristina Nilsdotter, ledaren för den besegrade regimen, klarade sig, men i gengäld satt hon fängslad till 1524. Valet av offer vittnar tydligt om vad Kristian II hade i åtanke: kätterianklagelsen var en formalitet som skymde det faktum att kungen ville göra sig av med alla män som kunde tänkas ställa sig bakom ett uppror. Stockholms blodbad var en realpolitisk utrensningsaktion som grundade sig i bitter erfarenhet. Kristian II:s far och farfar hade båda tillkämpat sig den svenska tronen men förlorat den eftersom de låtit potentiellt rebelliska stormän leva. Kristian II gjorde inte om deras misstag. För säkerhets skull följde han upp Stockholms blodbad med ytterligare avrättningar runt omkring i landet, en framfart som redan efter någon månad gav honom tillnamnet ”tyrann”.
Men utrensningarna räddade inte Kristians tron. Unionskungen chockhöjde skatterna, förbjöd bönderna att bära vapen och återvände till Danmark innan han ens ridit klart sin eriksgata. Oppositionen fick därmed ett propagandamaterial värt guld, och ett halvår efter blodbadet hade huvuddelen av Sverige gått förlorad för Kristian.
I svensk historieskrivning har Stockholms blodbad vanligtvis framställts som medeltidens blodiga slutakt, den katastrof som föregick Nya tidens Vasamonarki, med reformation, arvrike och stormaktsdrömmar. I dansk historieskrivning har blodbadet inte spelat samma stora roll. Till saken hör att Kristian II var en förlorare även i Danmark – han störtades i ett uppror 1523, fängslades under ett försök att återta makten och tillbringade resten av sitt liv bakom lås och bom. Myten att Kristian skulle ha kallats ”den gode” i Danmark är bara en myt, därtill en svensk sådan.
av Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet
Dick Harrison är gäst på vår Djupdykning kring pjäsen Stockholms blodbad 1 okt kl 13.00 på Hipp. Fri entré, ingen föranmälan krävs.
Stockholms blodbad spelas på Hipp 17 sept - 25 okt 2016
