Så här gick det till när Monica skulle få Evert Taube-priset ur Everts hand på Gröna Lund. När tiden var inne och de skulle presenteras var Evert försvunnen. Ingen kunde hitta honom. Monica rusade in i hans loge. Ingen Evert. Då såg hon att dörren till toaletten var låst. Hon knackade försynt och viskade:

”Evert? Sitter du där?

”Öh, ja. Hur så?”

”Vi ska in på scen. ”

”Öh … va? Nu?”

”Ja. Nu meddetsamma.”

Han klev ut, halvt förvirrad. Stirrade på Monica.

”Vem är du?”

”Monica. Det är jag som ska få ditt stipendium.”

”Jaså? Grattis.”

”På scenen nu.”

”Jaså, jaha.”

Och så gick de in på scenen och Evert vaggade fram till mikrofonen.

”Välkomna allesammans. Jag har den stora äran att här få utdela årets Evert Taube-stipendium. Årets stipendium går till … Vad var det nu du hette?”

”Monica.”

”Öh … just det … Monica.”

Monica neg och tackade. Och insåg att världen var bra absurd.

Jag kände Monica under 11 år och i sex av dessa jobbade vi aktivt tillsammans. Man kunde dela humorn med Monica. Den var hennes signum. Och oberäkneligheten.
En gång när vi repeterade och jag kompat Monica på flygeln, sa hon:
”Nu lät du precis som Bill Evans.”
Det var högsta beröm och tuppkammen svällde. Bill Evans var ju världens bäste jazzpianist. Men man kunde aldrig veta. Nästa dag var vi ute och åkte bil tillsammans. Jag körde och hon satt bredvid. Då säger hon:
”Du är precis som Jan Johansson.”
Än en gång svällde tuppkammen. Jan Johansson var ju Sveriges bäste jazzpianist. Men då kom det:
”Han körde lika illa som du.”
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jan Johansson hade ju kört ihjäl sig mot en bergvägg.

Att turnera med Monica var att umgås dygnets alla vakna timmar, läsa, dra en spader. Det bestod också i att berätta historier. En story handlade om när hon varit i Finland med Dompan och Bengt Hallberg och de kastat henne i badet på hotellet med kläderna på. Vilket inte gjort henne det minsta förbannad. Hon fick flyga hem naken under pälsen. Kläderna kunde hon inte ha på sig, de var blöta. Hela turnén var nog rätt blöt. När de var mitt över bottniska viken meddelade piloten att all sprit ombord var slut. Varpå trumslagaren fällde den klassiska repliken:
"Störta!"

Monica hade också ett underbart sätt att ta ner en på jorden. Då vi haft soundcheck i Uppsala Universitetsaula dristade jag mig till att kritisera akustiken.
"Den dög i alla fall åt Bill Evans när vi var här på sextiotalet."
Efter det höll jag tyst med den sortens kverulans.

Att möta Monicas blick på scenen var som att tona ner världen omkring sig, som att befinna sig i stormens öga. Inför publiken kunde hon vara påfallande blyg och rörande likt en skolflicka som är ny i klassen. Men där fanns alltid en räv bakom örat, ibland kunde Mobergs Ulrika från Västergöhl titta fram. Då kunde det bli mycket roligt. Flicka … kvinna. För mig blev Monica också min extra lilla jazzmamma. Hon gav mig råd men frågade också mig om saker. Hon var vis, men hon kunde också blotta sin egen osäkerhet, visa sig bräcklig.
Hon hade en stark integritet och en oklanderlig konstnärlig intuition, en inbyggd bullshit-detektor som alltid kunde urskilja äkta vara. När någon från tv ringde strax innan hon gick bort med frågan om hon kunde tänka sig att medverka vid firandet av melodifestivalens fyrtioårsjubileum svarade hon nej. Även om hon en gång medverkat i den internationella eurovisionsschlagerfestivalen med en låt skulle det aldrig ha fallit henne in. Hon var i själ och hjärta en jazzsångerska och kände att jazzen alltid varit hotad och levt i skuggan av schlagermusiken. Och att hon genom sin närvaro skulle sprida glans över schlagern – nej. Hon var lojal med jazzmusiken. Det var där hon hörde hemma.

Hon hade starka uppfattningar och hjärtat en smula till vänster. Värmlänningen, statsministern Tage Erlander, hade hållit tal på hennes bröllop (med Sture) och hon hade gjort valturné med Olof Palme, som hon respekterade högt. Men hon kände inte igen sig i den nya socialdemokratin.

En gång gjorde hon en fin liten teckning till min dotter Nina som nyss börjat skolan. På bilden såg man en tupp – det var hon själv.
På bladet stod:
”Uppe med tuppen. Till Nina från hennes pappas bäste vän.”

Monica var skicklig på att rita och den formkänsla hon använde sig av när hon förde pennan över ett vitt ark var samma egenskaper som kom till uttryck när hon tecknade en melodi: smak, balans, pregnans.

Men vari bestod egentligen Monicas storhet? En gång förklarade hon sin unika tajming för mig med att "sjunger man melodin med samma rytmiska betoningar som kompet så mister sånglinjen intresse. Först när det råder ett spänningsförhållande mellan rytmen i kompet och melodin, uppstår magi".

Sångtexten var aldrig ornament på en jazzlåt i hennes värld. Texten var kärnan i låten, själva berättelsen. Och allt skulle underordnas den. Musiken blir aldrig huvudsaken i en sång. Och på det viset visade hon oss som skriver texter en oändlig respekt; historien var det viktiga. Och det är väl det alla känner som lyssnar på henne. Hon berör oss med ett känslomässigt innehåll. Hon berättar. Med sina känslor, med hela sin musikalitet, sitt konstnärliga jag.

Föreställningen Monicas vals hade urpremiär på Hippodromen 21 september 2018, och fick en efterlängtad nypremiär 10 oktober 2020 samt nypremiär på den ombyggda Hippodromen den 24 mars 2023.