I dramakomedin Dylansällskapet av Dennis Magnusson får vi möta fyra män som träffas tre gånger om året för att prata om sin husgud – Bob Dylan. Allt i livet kan förklaras med en Dylanlåt och via idolen kan de även prata om sina personliga känslor och problem. Inför arbetet med föreställningen bad vi Marco Vega, som är sexualupplysare, föreläsare och utbildare, att förklara varför män har så svårt för att prata om känslor och våga vara sårbara. Marco Vega är opinionsbildare med fokus att ifrågasätta synen på maskulinitet, mäns normer och fördomar. Följande text finns även publicerad i programbladet till föreställningen. 

En studie från 2016 som gjordes med 1000 män visade att var tredje man i undersökningen hade svårt att sätta ord på sina känslor och enligt Statistiska Centralbyråns siffror så saknar 17 % av männen i Sverige en nära vän. Vilket egentligen är varken ovanligt eller en nyhet. Det är en vedertagen sanning att män per definition är dåliga på att prata känslor. Inte att vi rent biologiskt är annorlunda än kvinnor när det gäller vårt känsloliv. Det handlar mer om hur vi har lärt oss att hantera känslor. Då syftar jag på vissa känslor, de vi ogärna pratar om. 

Bror och Konrad sitter och pratar om sin idol Bob Dylan men egentligen handlar samtalet om svartsjuka och olycklig kärlek.

Många känner igen sig i uttryck som; ”Ska vi fortsätta älta detta?” eller varför inte den tydliga ”Jag har pratat klart om ämnet”. Vi hanterar även många känslor med tystnad, fixande i garaget eller fysisk aktivitet. Det finns däremot en del känslor vi gärna uttrycker och som vi är nästintill experter och världsmästare i. Ta den sexuella lusten som en kvinna kan väcka hos en man exempelvis. För den känslan finns det tusentals texter, sånger, filmer och pjäser om. En annan känsla vi kan ganska bra är ilskan. Den mot våra meningsmotståndare och fiender. Den för rättvisa som är en återkommande känsla och tema i såväl kampsånger som litterära verk  genom historien. Sist och inte minst är vi väldigt bra på att uttrycka vår glädje. Festen, vinet, sången, lyckan och skrattet.

Vad jag upptäckte var särskilt intressant i studien var att endast 4 av 10 män hade pratat känslor med en manlig vän den senaste månaden. Anledningarna som angavs till att männen inte pratar om känslor är på grund av att vi tycker det är jobbigt, att vi inte ser ett behov av det och att vi inte vill framstå som en negativ eller jobbig person enligt de tillfrågade. Är vi män så indoktrinerade och uppfostrade i mansrollen att vi är beredda att leva ett helt liv och i en värld av en vänskap som aldrig lämnar utrymme för alla våra känslor utan att ständigt bära rädslan av att tappa ansiktet eller uppfattas som mindre manliga av andra män?

En scen ur Dylansällskapet där manlig bonding mellan Marcus och Bror lämnar Dylankamraten Konrad utanför.

Siffrorna säger inget om vad en manlig nära vän betyder men alla som på något sätt identifierar sig som en man har troligen en egen historia om vänskap med andra män. Hur en stund av sorg, rädsla eller sårbarhet har tagits emot av andra män. Först av våra pappor, mor- och farbröder samt morfar och farfar. De har varit vår skola i vilka känslor vi män umgås med och hur vi gör. Samtidigt som detta sker i många av våra relationer med andra män, tycker vi om att hylla männen. Vi höjer dem, värderar dem högt och vi ser upp till dem. Vi hyllar genierna, de duktiga, rebellerna och de som kämpar för sin sak. Vi män läser mer böcker skrivna av män. Vi män ger andra män mer utrymme. Vi män lyssnar mer och bättre på andra män och ifrågasätter dem mindre.

Ändå när det kommer till något så mänskligt som exempelvis sårbarhet händer något med oss. Många av oss kan prata känslor, du som läser just nu har säkert både pratat, ältat och visat dig sårbar. För den heterosexuella mannen är detta något som ofta görs med en partner. En kvinna, en som kan det där. Hon som inte dömer, som kan känslor och som är världsmästare i tröst. Ta gråt som exempel. När grät du senast? Var det offentligt? Var det inför din manliga vän? Och när bad du en manlig vän om att trösta dig när du grät eller var väldigt ledsen eller rädd? 

Bror tror att han blivit matförgiftad, men egentligen är det ångesten som inte går att hålla tillbaka längre. Vännerna vet inte riktigt hur de ska hantera situationen.

Vad är då resultatet av vår oförmåga eller kanske rentav ovilja att använda våra mansvänner till att hantera och få stöd i vårt känsloliv? Jo, studier kring mäns psykiska hälsa visar att på äldre dar saknar många män ett socialt sammanhang och upplever sig ensamma. Detta leder ofta till att män blir deprimerade. Då visar vi ofta andra symtom än de vården förväntar sig, till exempel aggressivitet, utåtagerande beteenden och missbruk. Det leder sannolikt till att mäns psykiska ohälsa inte alltid upptäcks och att männen inte får rätt behandling. 

Kanske skulle vi behöva lyssna på Bob på mer än ett sätt. Kanske behöver vi låta hjärtat få vara med utöver våra öron och vår lust, ilska och glädje. Kanske skulle vi behöva visa upp det Bobs texter väcker i oss mer än att hylla prestationen och den fenomenala man vi upphöjer honom att vara. Han talar tydligt om mannens ensamhet och otillräcklighet. Och både mellan och ovanpå raderna säger han sanningar varje man kan känna igen sig i.

”It’s not dark yet, so before you come knocking on heavens door and ask how many roads a man must walk down before We call him a man. Although he ain’t talking. This forever young jokerman. This man in me. This man in you.”

Marco Vega, Sexualupplysare, utbildare och föreläsare 

Dylansällskapet spelas på Intiman 16 mars - 5 maj 2018

Läs mer om föreställningen här