LINJE LUSTA – TENNESSEE WILLIAMS KRONJUVEL

Linje Lusta på Malmö Stadsteater
Malmö Stadsteater och Linje Lusta har en lång gemensam historia som sträcker sig tillbaka till den 1 mars 1949, när pjäsen firade en dubbel nordisk premiär. I Göteborg stod Ingmar Bergman för regin och samma kväll satte Stig Torsslow upp verket på Intiman i Malmö. Torsslow, som var filosofie doktor i litteraturvetenskap och en stor anhängare av den samtida amerikanska dramatiken, hade vid det läget redan iscensatt Europapremiären av Tennessee Williams genombrott Glasmenageriet på Dramaten 1946.

Regissörens scenkonstnärliga tolkning av Linje Lusta resulterade i ett intimt kammarspel med en sparsam dekor. I motsats till Bergmans storslagna uppsättning i Göteborg som präglades av bluesrytmer och rekonstruerade delar av de berömda Franska kvarteren i New Orleans, tonade Torsslow och scenografen Härje Ekman ner den lokala atmosfären. På scen syntes endast två rum som separerades av en transparent ridå. Ett köksbord med trälådor som improviserade stolar, en naken glödlampa och några tomma ölflaskor fick räcka för att antyda paret Stella och Stanley Kowalskis icke-pretentiösa lägenhet där större delen av handlingen utspelar sig. Det fanns en dubbel fördel med denna sceniska lösning. Dels befriades pjäsen från sin så tydligt amerikanska miljö så att handlingen kunde utspela sig i vilken svensk småstad som helst. Och dels lades ett nästan uteslutande tematiskt fokus på huvudkaraktären Blanche DuBois som spelades av Irma Christenson. Under Torsslows regi skapade Christenson en psykologisk studie av en karaktär som plågades av det förflutnas demoner till den grad att hon befann sig på gränsen till ett nervsammanbrott. Samtidigt skalade hon fram den dramatiska komplexiteten hos Blanche, som omfamnade sin egen sensualitet, behärskade konsten att flirta som ingen annan samtidigt som hon, med en nästan metallklingande röst, kunde anklaga sin syster Stella för att ha övergivit henne.

Kvinnornas dramatiker
Tennessee Williams föddes 1911 i staden Columbus i delstaten Mississippi och dog 1983 i New York. I sina teaterpjäser återkommer han ständigt till den amerikanska Södern där han växte upp. Redan som barn hade Williams på nära håll upplevt kvinnoförtrycket och rasismen som präglade samhällsklimatet. 1938 flydde han till New Orleans och en miljö som bejakade mångfald på ett helt annat sätt. Det var också i New Orleans som Williams kände sig trygg att komma ut som homosexuell man och där han så småningom började skriva världskända pjäser som Glasmenageriet, Den tatuerade rosen, Katt på hett plåttak, Plötsligt i somras och naturligtvis Linje Lusta.

I alla dessa pjäser är det kvinnorna som står i centrum. Det är kvinnorna som driver fram handlingen, oftast genom att försöka uttala eller leva ut sina i samhällets ögon förbjudna erotiska begär. Särskilt anmärkningsvärt är att Williams gång på gång skalar fram hur dessa kvinnor går ett tragiskt möte till ödes, inte minst som ett resultat av det manliga våldet runt omkring dem. Det bästa exemplet för att illustrera detta påstående är kanske just Blanche i Linje Lusta som först drivs in i fattigdomen på grund av sina manliga släktingars ekonomiska slöseri och som slutligen våldtas av svågern Stanley för att därefter låsas in på ett mentalsjukhus.

En fallstudie i ”nymfomani och erotisk neuros”
Under efterkrigstidens första två decennier tillhörde Williams de allra mest populära och framgångsrika dramatikerna på svenska scener. Det var framför allt de relativt nyetablerade stadsteatrarna som tävlade sinsemellan om att få vara först med att presentera hans senaste verk. Publiken, som sagt, fascinerades av hans kvinnofigurer. Svenska recensenter däremot kände sig hotade och stora delar av den genomgående manliga kritikerkåren tolkade Blanche som en fallstudie i kvinnlig neuros.

Efter premiären på Intiman gav Helsingborgs Posten (2 mars 1949) i sin recension en lång beskrivning av Blanches ”erotiska eskapader [som] tycks har varit legio” och felaktigt spekulerade att det var på grund av ”hennes manipulationer” som släktgodset behövde säljas. Vidare diskuterades Blanche som en manslukerska som ”slungar Eros’ vapen mot […] Mitch, som håller på att fångas i hennes garn, men räddas av Stanley, som avslöjar den vidlyftiga damen för vännen”. Blanches öde sammanfattades med de fördömande orden: ”Stackars de kvinnor, som lider av nymfomani och får fara med ’Linje Lusta’ till –– ändstationen.” Samma dag skrev Expressen att Irma Christenson i sin tolkning lade “tyngdpunkten på en själskonflikt som är välbekant för våra dagars nervläkare: den genom bortskämdhet drivhusodlade självupptagenhet som kräver förmåga att ge sig hän åt en annan människa och resulterar i erotisk neuros och andlig ruin”.

Detta är bara två exempel på hur samtida svenska recensenter åtog sig rollen som artonhundratals psykiatriker som konstaterade så kallade hysteriska utbrott hos sina kvinnliga patienter. Gång på gång avfärdades Blanche som en neurotisk och dekadent aristokrat, medan arbetargrabben Stanley hyllades för att han återställde samhällsordningen. Vad recensenterna vägrade se var att Williams hade skapat en karaktär som faktiskt blev ett offer för ett patriarkaliskt samhälle, där vita män till varje pris skulle upprätthålla sin priviligierade position – vid behov även med våld.

Williams idag
I oktober 2024 är det återigen dags för Linje Lusta att stanna vid hållplatsen Malmö Stadsteater. Världen har förändrats, men det är anmärkningsvärt att Tennessee Williams än idag förblir den globalt mest spelade amerikanske dramatikern. Och just Linje Lusta är kronjuvelen i hans rika dramatiska skapande. Blanche DuBois öde fortsätter att beröra scenkonstnärer och åskådare över hela världen, inte minst i följdvågorna av #metoo rörelsen. Låt oss inte glömma att Blanche också är en förfäktare av humanistiska värden, de fina konsterna som försvarar språkets, litteraturens och kulturens betydelse i ett samhälle som styrs av kalla kapitalistiska värderingar. Alla vi som arbetar med teater – på scenen eller bakom scenen, som kulturskribenter, pedagoger eller akademiker – känner av de konsekventa ekonomiska nedskärningar som statsmakten ålägger oss. Blanche DuBois står som en varning för hur det är att leva som outsider, utanför sociala, sexuella och ekonomiska normer. Det är här vi hittar en viktig förklaring till Tennessee Williams betydelse på 2000-talet. Det gäller att fortsätta kämpa på. En avant!, som författaren själv brukade signera sina brev.

Dirk Gindt är professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet och författare till boken Tennessee Williams in Sweden and France, 1945-1965: Cultural Translations, Sexual Anxieties and Racial Fantasies (Bloomsbury Methuen Drama, 2019).