Vad kan vi veta om lesbiskt liv förr i tiden? Historiker använder ofta polisrapporter och domstolsprotokoll som källmaterial för att studera företeelser som har brutit mot önskvärda beteenden i samhället. Däri brukar avvikelser av sexuell natur beskrivas ingående. Men att använda sånt material för att berätta om kvinnor som älskat och åtrått andra kvinnor är nästintill resultatlöst. Materialet är förvånansvärt tyst.

Det finns olika anledningar till denna tystnad. För det första förefaller det som att de med makt (läs ”män”) genom hela historien, ända fram till våra dagar, inte kunnat föreställa sig någon sexualitet utan inblandning av en penis av kött och blod. Denna föreställning har ibland kunnat fungera som skydd för lesbiska relationer och tankefiguren ”utan snopp, inget sex” har gett kvinnor utrymme att umgås intimt med varandra utan att väcka uppmärksamhet. För det andra fanns i Sverige från 1700-talet till 1900-talet en mer eller mindre uttalad strategi att tysta ner förekomsten av samkönad sexualitet. Här skiljer landet ut sig från stora delar av övriga Europa där manlig så kallad ”sodomi” var något som uppmärksammades och som därmed fanns med i föreställningsvärlden hos folk i allmänhet. Och till sist förefaller kvinnor till stor del ha träffats inom hemmets väggar. På så sätt har det saknats vittnen som kunnat anmäla det som där skett.

Skådespelarna Linn Mildehav och Arina Katchinskaia i föreställningen Varför älskar ingen de lesbiska?

Men tystnaden har inte betytt att den samkönade sexualiteten varit fri. Under medeltiden var det prästerna i katolska kyrkan som bestämde vilket bot en individ skulle göra efter att ha syndat genom samkönat sex. Att avstå från en viss råvara under en avgränsad tidsperiod – allt från 40 dagar till 10 år – var ett inte ovanligt sådant. Kvinnors samkönade sexuella handlingar fick generellt sett betydligt lägre bot än mäns, men penetration ansågs extra graverande fordrade hårdare bot. När protestantismen blev statsreligion i Sverige under tidigt 1600-tal infördes, med hänvisning till Gamla Testamentet, dödsstraff för samkönad sexualitet. Detta straff gällde dock inte för kvinnor, och straffet ströks när lagen moderniserades under 1700-talet och tidigare nämnda tystnad bredde ut sig.

År 1864 förbjöds samkönad sexualitet för första gången i världslig lag i Sverige. Straffet sattes till högst 2 år straffarbete. Detta skedde alltså i samma tid som samhället på andra områden blev mer demokratiskt. Även med denna lag skilde Sverige ut sig från stora delar av övriga Europa, för den här gången reglerades även samkönad kvinnlig sexualitet i den svenska lagen. Detta var ovanligt i internationell jämförelse.

Under tidigt 1900-tal, endast ett par decennier efter att begreppet ”homosexualitet” hade introducerats i Sverige och i en tid när medicinvetenskapen hade landet i ett allt fastare grepp, höjdes röster för att samkönad sexualitet inte längre skulle behandlas som ett lagbrott utan ses som en sjukdom. År 1944 legaliserades homosexualiteten och blev istället sjukdomsklassificerat. Ryktet säger att en kvinna i södra Sverige till och med erhöll sjukpenning på grund av lesbiskhet. Först år 1979, efter att lesbiska och bögar anordnat en sittstrejk på Socialstyrelsen, togs sjukdomsstämpeln bort. Efter detta förbättrades livsvillkoren för homosexuella och på 1990-talet kom lesbiska att få ett medialt genombrott. Eva och Efva, Fucking Åmål, Stjärnor utan svindel, Ecce Homo – på flera sätt verkade just de lesbiska vara i ropet.

Den svenska tystnaden om homosexualitet i allmänhet och lesbiskhet i synnerhet, vilken alltså först bröts för runt 25 år sedan, kan förklaras som en produkt av en patriarkal maktordning som haft allt att vinna på att osynliggöra sexuella beteenden som inte gynnat den givna samhällsordningen. Vad gäller kvinnors samkönade sexuella relationer verkar strategin varit framgångsrik, och detta till den grad att när möjligheten för att legalisera homosexualitet undersöktes år 1941 konstaterades att lesbianism aldrig hade bestraffats i svensk rättspraxis och att kunskapen om kvinnlig homosexualitet därför var så liten att den måste utredas särskilt. Detta gjordes, och ironiskt nog var det troligtvis denna särskilda utredning, och den kunskapshöjande effekt den hade inom poliskåren, som kom att leda till det första gripandet av lesbiska kvinnor i Sverige år 1943.

Om lesbiskt liv har omgetts av en tystnad, har det dock inte varit helt stumt. Det finns material att studera. Ofta är detta material tätt knutet till kvinnorna själva och innehåller deras egna ord – inte maktinstansernas. Ofta, men inte alltid, stammar det från kvinnor från de högre klasserna. I Sverige är kanske det mest kända materialet Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan och Valborg Olander. Dessa täcker tiden från 1890-talet till 1940-talet och häri blir Lagerlöfs kärlek till både Elkan och Olander tydlig. Sträcker vi oss bortom Sveriges gränser kan den brittiska adelsdamen Anne Listers dagbok, vilken skrevs mellan 1806–1840, nämnas. Lister var noga med att dokumentera alla delar av sitt liv. Även hennes många sexuella relationer med andra kvinnor noterades detaljerat, men för att skydda både sig själv och sina älskarinnor använde hon sig av en egenskapad kod i dessa passager. Så mycket som en sjättedel av dagboken är skriven i kod.

Arina Katschinskaia, Linn Mildehav, Cecilia Lindqvist och Magdi Saleh i Varför älskar ingen de lesbiska?

Genom historien har kvinnor älskat och åtrått varandra på olika sätt, levt olika typer av liv med varandra och utifrån blicken på dem har fokuserat olika saker. Men har det funnits några likheter över tid? Finns det något som förenar kvinnor då med kvinnor nu? Här är det kanske en poäng att vända sig till just det sexuella i lesbiskheten. Om denna vet vi idag en hel del, och det vi vet vittnar om en stor tillfredsställelse. Kvinnor som har sex med andra kvinnor får enligt vetenskapliga studier orgasm vid 86% av de tillfällen då de har sex. Siffran för kvinnor som har sex med män är 65%. Det är inte orimligt att anta att i alla fall en del av förklaringen av kvinnors dragning till lesbiskt liv, både dåtida och nutida, ligger i skillnaden mellan dessa siffror.

Matilda Svensson Chowdhury, fil dr i historia och lektor i socialt arbete vid Malmö universitet

Foto: Emmalisa Pauly