”Hvi suckar det så tungt uti skogen?”

Titelstrofen ur Bernhard Elis Malmströms dikt från 1840 har ofta lästs ”Vi suckade så tungt uti skogen”, vilket förstås väckt sexuella associationer. Dikten handlar i själva verket om en pojke som springer vilse i skymningen och skräms av ljud och syner i en skog som blir alltmer befolkad av mystiska väsen. Skogen är på en gång sluten och oöverskådlig, skyddande och hotande, rogivande och vild. Dess dunkel rymmer en mystik som både skrämmer och lockar. Och visst finns det ofta erotiska undertoner som inte bara härrör från felläsningar av kända dikter. Näcken och Skogsrået lockar människor in i djupet och bort från det välordnade och civiliserade.

Historikern Mikael Häll har gått igenom rättegångsprotokoll från 16- och 1700-talen där människor misstänkts för sexuella relationer med naturväsen. Upplysningstiden var en tid av skarpa kontraster och gränsdragningar, mellan heligt och profant, ande och materia, kultur och natur. Häll konstaterar att medan både det mänskliga och det naturliga under denna tid sågs som goda ting i sig själva skrämdes man av de svårgripbara mellanformer som naturväsendena och deras relationer med människor representerade. Här fanns en farlig liminalitet (av det latinska limen = tröskel) som utmanade tingens goda ordning. Liminalitet är ett begrepp som har använts inom antropologin för att beskriva ett tillfälligt upphävande av samhällsnormer och sociala strukturer, vilket ofta inträder under övergångsriter mellan till exempel barndom och vuxenliv. Genom detta upplösta och kaotiska tillstånd kan en individ transformeras för att sedan återinträda i samhället i en ny roll.

Sådana övergångsriter tenderar att äga rum utanför bebyggelsen, till exempel genom att en individ tillbringar en tid ensam i vildmarken eller genom att en grupp isoleras från samhället en tid och genomgår prövningar som för dem samman och upplöser all social åtskillnad. I vissa kulturer har hela samhället med vissa mellanrum försatts i ett sådant liminalt tillstånd – ett kaotiskt och farligt tillstånd, men samtidigt något som har setts som nödvändigt för att samhället ska kunna förnyas och behålla sin vitalitet. I Shakespeares En midsommarnattsdröm kan vi se denna liminalitet; här finns skogen och dess väsen som en kontrast mot det ordnade Aten; här finns magiska gränsöverskridande kärleksförvecklingar; och allt utspelar sig någonstans mellan dröm och verklighet. Komedin som skrevs under senrenässansen 1595 eller 96 behandlar dessa ämnen med en viss lekfullhet. Men farorna och mörkret finns där också.

I moderniteten krymper utrymmet för det liminala. Vi strävar efter kontroll och försöker bygga bort allt som är dunkelt och obestämt. Men denna process har också mött motstånd. Medan vi genom industrialisering och urbanisering fjärmat oss från den dunkla farliga skogen dyker den upp i konsten i form av romantikens dimhöljda landskap. Det vi försökte lämna gör sig påmint i det inre livet, vilket vi också ser i den moderna psykologins upptäckt av vad Sigmund Freud kallade det omedvetna. Plötsligt öppnade sig ett dunkelt inre landskap där faror lurade i form av bortträngda minnen och hemliga begär som utövade ett dolt inflytande över vårt medvetna känsloliv och beteende. Freuds lärjunge Carl G. Jung tog utforskandet av det inre landskapet i nya riktningar, troligen inspirerad av den romantiske filosofen Friedrich von Schelling som talat om det omedvetna redan före Freud och som beskrev det som en mötesplats mellan ande och natur och därmed en källa till kreativitet. Även för Jung var det omedvetna mer än bara en mörk skrubb fylld med sådant som trängts ut från det personliga medvetandet. Här öppnade sig en värld av myter och symboler, en gemensam mänsklig rikedom som gav näring till den enskilda människans själsutveckling.

Mycket kan sägas om detta ökande intresse för introspektion som under 1900-talet utvecklades till vad sociologen Frank Furedi har kallat terapikultur, en kultur där varje vindling och vrå av vårt inre ska belysas – helst med professionell hjälp. Vi kan se det som att upplysningens strålkastare har riktats mot människans inre. Därigenom har vi blivit medvetna om mycket som annars hade varit dolt, och möjligen också mer finkänsliga i våra relationer med andra. Men ljuset kan också blända och tränga undan. När solen stiger bleknar stjärnorna bort och trollen förvandlas till sten. Vad är det vi tränger undan idag genom terapikulturens genomlysning av varje skrymsle i vårt inre? Vilka känsliga plantor går vi miste om, vars frön kräver dunklet för att gro? Riskerar vårt själsliv att torka ut som mossan på ett kalhygge?

Något psykoanalysen också lärt oss är dock att det undanträngda inte försvinner helt. Det hittar bara nya gömställen och kommer så småningom tillbaka, ofta i elakare former. (De elakaste trollen tycks till exempel dyka upp på internet.) Vi har svårt att leva i en alltigenom upplyst och ordnad tillvaro. Vi behöver det liminala tillståndet, det vilda, otämjda och dunkla, för att kunna skapa och omskapa, för att själva kunna transformeras och inte fastna i stela och obekväma strukturer och roller. Och även om detta skapande dunkel finns i vårt inre så hänger det inre och det yttre landskapet alltjämt ihop. För många är just den fysiska skogen ett andrum som gör det möjligt att bryta sig ur vardagen, ett rum för läkning, skapande och transformation. För andra tycks den fortsatt hotfull. Dagens intensiva debatt om kalhyggesbruket handlar nog inte bara om att ekonomi ställs mot biologisk mångfald. Den ena sidans intensiva strävan att omvandla skogen till välordnade plantager bottnar kanske även i en vilja att fördriva det dunkla, okända och okontrollerbara. Skogens försvarare, å andra sidan, trots de mestadels vetenskapliga argumenten, kanske är människor som starkare än andra känner behovet av att bevara just detta, som inte kan andas utan skogens skapande, skimrande dunkel.