Från Prospero Workshop II till Alla har klockor ingen har tid

Föreställningen Alla har klockor ingen har tid som spelas på Unga Malmö Stadsteater är ett resultat av Prospero Workshops II, här kan du läsa om hur det hela gick till.

Prospero workshops II är en interkulturell workshop och ett två veckor långt konstnärligt utbyte där skådespelare från Burkina Faso, Nepal, Uganda, Kina, Danmark, Norge och Sverige arbetade fram nya synopsis tillsammans, med barn och unga som målgrupp. Samarbetet syftade till att dela metoder, erfarenheter, tematik och utmaningar med varandra, och genom konkret arbete ”på golvet” skapa universella, unika historier förankrade i flera olika kulturer. Den pågick Prospero Workshops II ägde rum 6-19 juni 2019. Skådespelare från Burkina Faso, Nepal, Uganda, Kina, Sverige, Danmark och Norge deltog i workshopen. Från Sverige deltog Lilja Fredrikson och Karim Rashed från Unga Malmö Stadsteater, och Björn Löfgren från Teater 23.

Bild: deltagare i Prospero Workshops II, juni 2019 / broschyr om Prospero Workshops II

Prospero Workshops II är ett samarbete mellan Passepartout Theatre i Köpenhamn, Teater Joker i Oslo och Unga Malmö Stadsteater. Genomförs med stöd av Kulturrådet/SE, Statens Kunstfond/DK, Nordisk Kulturkontakt, Kulturrådet/NO, SEANSE Senter for kunstproduksjon, OsloMet/Oslo Metropolitan University, Fond for utøvende kunstnere/NO, Konstnärsnämnden/SE, Dansk Artist Forbund, ASSITEJ/NO, ASSITEJ/DK, Teatercentrum/DK, Bibu – Scenkonstbiennal för barn och unga, Sentralen i Oslo och Teater Grob i Köpenhamn m fl.

Ungefär ett år senare efter workshopen, började Karim Rashed, dramapedagog och regissör från Malmö Stadsteater skriva ett manus som hade sin kärna i Prospero Workshops II och som blev till föreställningen Alla har klockor ingen har tid, som hade sin urpremiär den 4 september 2020 på Malmö Stadsteaters scen Studion. 

I ett samtal med Karim Rashed, Sara Cronberg, konstnärlig ledare och regissör på Unga Malmö Stadsteater och Alexandra Hill, producent för Unga Malmö Stadsteater diskuteras deras erfarenheter kring Prospero Workshops II och tillblivande av föreställningen Alla har klockor ingen har tid.

Alexandra, hur kom det sig att ni deltog i Prospero Workshops?

Alexandra: Det är en ganska lång historia som började under våren 2015 då vi blev kontaktade av Jaques Mathiessen och Karin Ahnfelt-Rønne från Teater Passepartout i Danmark. De skulle göra några studiebesök i Sverige tillsammans med dramatiker och producenter från fyra olika länder, och just i dessa länder är teaterpjäser för barn ett väldigt outvecklat område och svårt att få pengar. Vi bjöd hit dem och de berättade lite om sina pjäsidéer och det var ganska fascinerande historier, och ganska annorlunda mot vad vi är vana vid, och det var också nyskrivet. Det fanns en tematik kring det övergivna barnet i nästa alla berättelser. Så det vara både kul för att vi såg en röd tråd, men också spännande historier och intressanta människor.
Sedan hörde de av sig några månader efter att de hade varit här och ville göra en uppföljning. De ville gärna jobba fram pjäserna ”på golvet” istället eftersom de hade upplevt att det fanns ett visst maktperspektiv vid det första workshopen, som var lite som ”nu ska vi ge er möjligheten, ni som kommer från tredje världen, och vi ska hjälpa er”... Och nu ville de vända lite på perspektivet så att vi på golvet tillsammans med skådespelare kunde jobba fram berättelsen istället. Med någon slags vision om att det ska vara universella berättelser, det som förenar alla kulturer i världen. Och att hitta målet från Prospero workshops “to make a new and unique crosscultural exchange experiment for developing new stories and concept for theatre for children and young audiences.”

Bild: Prospero Workshops II deltagare i Teater Grob i Köpenhamn efter en av deras uppvisningar.

Vad var det som Sara lockades av i detta projektet för att fortsätta jobba med det?
Sara: Det är så få tillfällen när man arbetar internationellt, och inte bara i Skandinavien eller Europa, det här var verkligen internationellt och de kontakterna tar jättelång tid att bygga upp. Och det hade ju någon annan gjort för oss, så att säga, så det vore dumt att inte gå vidare med det. Och sen träffade vi dem också, Alexandra och jag, och vi var inne på att vi ville ha någon tematik som gjorde det enklare att arbeta åt ett mål. Vi ville att det skulle bli en föreställning.

Bild: Den norska tidningen Mre.no publicerade ett reportage med titel ”Frå verda til Volda: Teater frå Afrika, Asia og Europa”

Alexandra: Ja, den stora utmaningen var att vi tyckte att det kändes för diffuts, vad resultatet skulle bli. Vi ville att det skulle bli en föreställning men det var inte målet för workshopen, då bestämde vi att vi skulle delta i workshopen med just den ambitionen, att vi ville att det skulle bli en föreställning hos oss. Så det var vårt mål kan man säga, förutom hela nätverket, kontakterna, erfarenheten och så.

 
Bild: En av de medverkande teatergrupperna från Prospero Workshops redovisar sitt uppspel på scenen.

Sara: Och redan då bestämde vi att det skulle handla om barnens frihet eller icke-frihet i olika länder.

Hade ni en ambition från början att det skulle bli en föreställning för små barn, eller är det något som bestämdes vid ett senare tillfälle?

Sara: Det kom senare, efter att vi hade sett Karims workshop, där det var ganska uttalat i workshopen att det var en yngre publik.

Karim: Tanken under hela workshopen var att vi skulle tänka på barn som är mellan 3-10 år, alltså mindre barn. Det fanns ingen tydlig åldersgräns men vi tänkte alltid på småbarn, inte på ungdomar.  

Alexandra: Och sen var det också tydligt att alla de här länderna, förutom de nordiska, inte alls håller på med åldersbestämningar så som vi gör. Det är antingen barnföreställningar eller vuxenföreställningar.

Bild: Karim Rashed deltar i ett workshop med resten av deltagarna.

Karim: Under själva Prospero workshopen var det ett väldigt intensivt arbete, minst åtta timmar per dag i två veckor där vi hela tiden hade reflektioner, improvisationer, diskussioner, utveckling, och uppföljning. Allt möjligt för att kunna jobba fram nya frågor för barn, vad är det för dramatik, tematik och spelstil som vi vill använda osv. Vi jobbade i tre grupper med sju skådespelare i varje grupp. I min grupp hade vi mycket fokus på att barnen skulle få lov att vara barn, vi flaggade för att vi pressar barnen för mycket idag, för att de ska lära sig snabbt, de ska mogna, de ska ta till sig mycket av det som vi erbjuder, och det kan utsätta barnen för stress. Och våra barn i skandinaviska länder har det jättebra i jämförelse med barnen i andra länder, men samtidigt har de tydliga symptom att de lider av stress. Och det finns forskning som säger att barnen behöver mer fritid och att vi måste hitta balansen mellan fritid och aktiviteter. 

Karim, kan du berätta mer om ditt deltagande i Prospero Workshops II och hur ni kom fram till idén om att skriva Alla har klockor ingen har tid?

Karim: Tanken med hela workshopen från början var egentligen att vi skulle skriva och utveckla pjäs-synopsis, och i min grupp skrev vi totalt tre stycken, men de var inte riktigt färdiga för att utvecklas till någon föreställning. I slutändan blev det mycket fokus på skrivstil och på själva representationen och det sceniska arbetet, istället för själva skrivandet. Varje grupp hade sin uppvisning och vi spelade i Oslo, Malmö och Köpenhamn. Hos mig väcktes idén att utveckla konceptet om att ”låt barn vara barn”.

Sara: Ja, det stämmer. Jag såg ett uppspel på Intiman med Prosperogruppen där Karim hade varit med, och då tyckte jag att det handlade på något sätt om tid. Och efter det pratade Karim och jag om det, och det var så själva grunden till föreställningen blev till.

Karim: Ja, efter försökte vi konkretisera grundtemat att ”låt barn vara barn” för att hitta en tydligare tematik. Vad är det egentligen vi vill prata om? Stress i samhälltn, som sprider sig från föräldrar till barn och som utsätter dem för risken att inte må bra. Men även vad är det som gör att barn och vuxna inte förstår varann, och då kom vi på detta med tidsuppfattning. Att vi har olika tidsuppfattningar och att vi förhåller oss till tiden på olika sätt och det gör att det blir en klyfta, ett stort missförstånd när vuxna säger någonting som har relation till tid och barnen bara hör konstiga begrepp som de egentligen inte förstår på riktigt. 

Och här började ett nytt steg i projektet och jag började läsa och lära mig mer. När jag började skriva manuset så tänkte jag att barnen inte ska utsättas för stress men när jag har fördjupat mig i tematiken har jag lärt mig att det bästa sättet är att barn istället ska känna sig förberedda på att hantera stress, eftersom stress alltid kommer att finnas i vårt samhälle. Det här har blivit en del av vår moderna livsstil. Och trots att själva stressen inte är farlig måste vi lära oss att hantera den. Och så började jag skriva och tillsammans med Felicia Ohly, som är dramaturg, så har vi utvecklat idén.

Kan ni berätta om hur ni har jobbat med barndelaktighet med denna föreställning?

Karim: Barndelaktighet är någonting som Sara började jobba med under en tidigare föreställningen som hette En annan värld. Barnen fick mycket plats i själva förberedelser och i själva repetitionen och det blev ett koncept som vi ville gärna utveckla. 

Vad det första gången du jobbade med delaktighet på det här sättet, Sara?

Sara: Ja, det var första gången eftersom det var det första jag gjorde på Unga Malmö Stadsteater. Och egentligen har vi önskat att jobba så varje gång, men det är svårt att få ihop det, och kräver ganska mycket runt omkring och det tar tid. Men det har varit målet att jobba så mycket som möjligt med delaktighet.

Hur många workshopar har ni haft med barnen på förskolorna i Malmö innan föreställningens premiär?

Karim: Först träffade vi några pedagoger från område Söder i Förskoleförvaltningen och sen planerade in sex st workshopar där vi skulle träffa barn mellan 3-5 år i deras respektive förskolor för att testa olika dramaövningar och själva tematiken. Till slut och pga pandemin genomförde vi bara fem av de totala sex workshopar som var planerade. Vi bildade ett team av fyra pedagoger där alltid tre av oss skulle vara med: Nina Waldeborn som är Utvecklingspedagog IKT på Förskoleförvaltningen, Felicia Ohly som är dramaturg på Malmö Stadsteater, Lidia Wos som är frilanskoreograf och jag som är föreställningens regissör.

Bild: Provpublik på besök i Studion några veckor innan premiär för Alla har klockor ingen har tid.

Sara, ser du möjligheter att samarbeta igen men förskole- eller grundskoleförvaltningen på detta sättet?

Sara: Ja, definitivt. Om vi ska jobba mer mot förskolan så vore det jättebra. De har en kunskap och erfarenhet som vi kan ta med oss. Det vore dumt att inte använda sig av den kunskapen som redan finns.

Karim: Och det handlade inte bara om den här vetenskapliga kunskapen utan att Nina också är musiker och hon har skrivit en sång till föreställningen, en låt som heter ”Tiden” och som hon har spelat in.

Bild: Förskolan Spinneriet i Malmö, stunden innan workshopen i samarbete med Förskoleförvaltningen.

Ni gjorde dessa workshopar under tiden som Karim skrev manuset, eller hur? Hur påverkade detta själva skrivandet och innehållet i manuset?

Alexandra: Karim och koreografen Lidia Wos hämtade mycket information och kunskap från barnen under workshoparna: det blev en inspirationskälla för att se vilken nivå man kunde lägga det på, vilka ord de använder, vilka situationer har de erfarenhet av…

Bild: Nina Waldeborn har tillsammans med Felicia Ohly, Lidia Wos och Karim Rashed workshopad med förskolebarn i Malmö kring temat ”tiden”.

Karim: Och det var väldigt positivt att kunna träffa barnen under manusskrivandet eftersom både Felicia och jag insåg att första versionen av manuset var ganska svårt för barnen i den här åldern. Vi kände att tematiken var bra, men under workshopen förstod vi direkt att vi behövde skriva om så att det blev lättare att förstå. Så det var väldigt värdefullt att göra dessa workshopar, och det är något som vi har börjat jobba med sedan Kitte Wagner började som teaterchef på Malmö Stadsteater. Vi workshopar idén om en föreställning innan vi sätter igång med den, det gör att vi redan hade en grund och en trygg utgångspunkt när vi körde igång med repetitionsarbetet. 

Det var en stor utmaning redan från början att göra en teaterföreställning med det här temat för så små barn. Att prata om tiden är ju ett väldigt abstrakt och filosofiskt tema även för vuxna. 

Bild: Föreställningsbild från Alla har klockor ingen har tid.