När jag läste Torbjörns bok igen för ett och ett halvt år sedan så förstod jag att här måste tidens gång få en gestaltning på scen. Romanen är en viktig orienteringspunkt för mig och för många andra som känner Malmö eller är födda på 1960 och 70-talet, och nu läses den också av nya generationer.

Det är snart 23 år sedan den publicerades och bokens handling är förlagd till perioden 1970 och tidigt 80-tal. Alltså har mycket vatten hunnit rinna i kanalerna i Malmö, och Sverige har också hunnit ömsa skinn under detta halvsekel som förflutit.

Det stod också klart att denna historia har mängder av platser och personer som vill gestaltas och höras, men en bok har andra möjligheter än teatern att aktivera bildskapandet och fantasin hos publiken. Filmen kan ta oss med på en realistisk bildresa i tiden medan teatern alltid måste engagera publikens förmåga att skapa egna bilder i det gemensamma rum som är föreställningen. Essensen av teaterkonsten är att ta något vardagligt, förhöja det och sedan betrakta det. Jag letar alltid efter ett scenrum som lockar till att aktivera åskådarens fantasi genom att ge texten ett motstånd. I det här fallet såg jag en öppningsscen som skulle kunna utgöra en ramhandling för detta kammarspel för 83 karaktärer. Scenen är hämtad ur boken och påminde mig plötsligt om ett av de mest spännande utflyktsmålen som jag och min nyblivna familj hade runt millenieskiftet, nämligen Öresundsutställningen på Lernacken.

På den tiden var brobygget en tydlig symbol för hur Malmö som stad skulle förändras och lämna det gamla bakom sig. Det nya låg framför våra fötter, Europa, BO 01 och senare citytunneln och det nya Malmö. Bort med de misslyckade industrisatsningarna och det deppiga 90-talet, staden skulle resa sig som en underdog och ta revansch; bli framgångsrik precis som Johan i boken. Han bestämmer sig efter gymnasiet på 80-talet att lämna folkhemmets jante bakom sig men han känner sig aldrig riktigt hemma i sin nya roll. Fantomsmärtorna lever med honom genom livet och minnena kommer till ytan när han ser sina barn växa upp. Nu har vi ett nytt Malmö men minnena finns kvar och historien lever vidare om vi fortsätter att berätta den.

Framtiden, here we come.

Dennis Sandin, regissör

Läs mer om monologen Underdog och boka biljetter.