EN INTERVJU MED REGISSÖR HELLE ROSSING

Rädsla urholkar själen (Angst Essen Seele Auf) är ursprungligen en film från 1974 skapad av en av världens mest hyllade regissörer, tyske Rainer Werner Fassbinder. Brigitte Mira spelar Emmi som inleder en relation med den betyd- ligt yngre marockanska gästarbetaren El Hedi, spelad av Fassbinders musa och livs stora kärlek El Hedi Ben Salem. Filmen utforskar den utstötning Emmi och El Hedi möter i ett samhälle som ännu inte gjort upp med sitt nazistiska förflutna.

Inför premiären av vår dramatisering av Rädsla urholkar själen svarar regissör Helle Rossing på några frågor om varför man förflyttar filmens handling till Sverige idag, och hur man översätter Fassbinders förfrämligande blick från film till Intimans teaterscen.

Fassbinder var en filmskapare som ansågs använda sig av vad som kallas för Förfrämligande eller Distanseringseffekt i sina filmer. Voiceovers, korta episodiska scener, kameravinklar som ramar in skå- despelarna i bild och så vidare. Hur skulle du beskriva Förfrämligande för en modern publik?

– Förfrämligande, eller Verfremdung är ett försök att distansera publiken från det de ser och förhindra identifiering, för att skapa möjligheten att dra egna slutsatser. För mig handlar det mycket om att förhöja saker så att de kommer ut ur kroppen. Att titta på vad som egentligen sker och dra det till sin spets. Och visa att vi människor och det vi håller på med i grunden är absurt. Och inte försöka låtsas att det vi ser inte är teater. För berättelsen ska inte bara hända på scen, den ska också hända i mötet mellan publiken och det de ser.

Vad skulle du vilja förfrämliga för publiken?

– Den här föreställningen handlar om rasism och den strukturen som vi alla är en del av. Så jag vill skruva upp nivån för att göra det strukturen absurd och på sätt få syn på den. När man arbetar med en berättelse psykologiskt så kan nästan alla handlingar bli förståeliga. Men när vi inte gör det blir de istället absurda och då får vi syn på dem på ett annat sätt. Och kanske är det på lång sikt så system faller samman.

Du är också inspirerad av den relation som fanns bakom kameran mellan Fassbinder och skådespelaren El Hedi Ben Salem, som var väldigt turbulent och slutade tragiskt i synnerhet för El Hedi.

– Ja, det var problematiskt på en massa sätt. Och många känner till Fassbinder och vet en massa om honom och att han är den här stora geniförklarade regissören, medan El Hedi vet man knappt någonting alls om. Ens att de hade en relation.

Och El Hedi var med i tio av Fassbinders sexton filmer, men fick aldrig säga sina egna repliker.

– Det stämmer. På ljudspåret lät Fassbinder en vit tysk man dubba El Hedis repliker med en fejk-brytning. Det vet man ju inte varför han gjorde, om han talade för dålig tyska, eller för bra tyska eller bara inte den rätta invandrartyskan. Det har vi arbetat för att återskapa i vår uppsättning.

Jag upplever att Fassbinders konstnärskap är laddat av erotik, även filmer som inte innehåller så mycket explicita intima scener. I den här filmen har kameran ett, ska vi säga, törstande förhållande till karaktären El Hedi och hans kropp.

– Ja, och jag har förhållit mig till Fassbinders blick på El Hedi i den här uppsättningen och försökt hitta ett
sätt att återskapa den. Det finns ju det här begreppet The Male Gaze som är viktigt inom feministisk teoribildning, men senare har också begreppet The White Gaze uppkommit. Och den vita blicken är inte bara diskriminerande och nedgörande på den svarta mannen, den är också exotifierande och sexualiserande. Och de två verkar samtidigt för att skapa den rasistiska strukturen vi lever i.

Fassbinder har sagt i en intervju om karaktärerna Emmi och El Hedi att så länge de är under attack utifrån så får de aldrig möjlighet att möta sina egna inre konflikter och olikheterna dem två emellan. Det är när den hårda omvärlden börjar acceptera dem som sprickorna mellan dem börjar uppenbara sig.

– Ja, när de står emot yttre motstånd har de en enad front som de aldrig sviker. De upplever nästan inga skillnader. Sen släpps Emmi tillbaka in i samhället betydligt mycket mer än El Hedi och där börjar de skilja sig för de tvingas se att ”jag är inte samma som du”. Vi är olika för vi blir sedda olika och då faller de isär. Det är rätt fruktansvärt för det ställer frågan om de någonsin kan mötas. Och där det tar slut är det tydligt att det aldrig kan hända. Att det är dömt att misslyckas.

Var det en mörk profetia? Såg Fassbinder in i framtiden för sitt eget förhållande med El Hedi utan att han visste om det?

– Ja, det tror jag. De gjorde slut kort efter inspelningen och därefter stack El Hedi ner två män på en bar innan han flydde till Frankrike. Kanske är Fassbinders sista film Querelle dedikerad till honom.

Vill du ta chansen att berätta en mer hoppfull berättelse?

– Jag tror att även idag hade det varit väldigt tufft för Emmi och El Hedi. Det är därför vi har försatt handlingen till nutid i Sverige. Strukturerna finns fortfarande. Men genom att dissekera och dra ut på de här strukturerna och processerna till sin spets och genom att förfrämliga dem och göra dem absurda kan vi åtminstone synliggöra dem och bli medvetna om att de finns där.