Historikern Joanna Bourke skriver i A Global History of Sexual Violence att meningen i orden ”sexual” och ”violence” har konstruerats och omkonstruerats gång på gång beroende på plats, tid och kontext. Under större delen av historien har fokus legat på det sexuella våldets ”sexuella” natur, och våldtäkt har betraktats som ett brott primärt för att det attackerade kvinnans heder. Bibelns första våldtäkt förekommer redan i första Moseboken. Dina, dotter till Lea och Jakob, är ute med några vänner när: ”Shekem, som var son till hivén Hamor, hövdingen i landet, fick syn på henne, och han överföll och våldtog henne.” Shekem blir sedan kär i Dina och gör allt för att få gifta sig med henne. Han säger till Dinas far och bröder: ”Sätt brudpriset så högt ni vill och kräv vad ni vill i gåva! Jag skall ge er vad ni begär, bara ni ger mig flickan till hustru.” Dina kommer aldrig till tals i versen, men hennes bröder frågar: ”Skall man få behandla vår syster som en hora?” och hämnas våldtäkten genom att döda alla män, plundra hela staden och föra bort alla kvinnor och barn.

Femte Moseboken innehåller påbud om sexuella förhållanden, varav några specifikt rör våldtäkt. Bland annat ska en man som våldtar en ”orörd flicka” betala flickans far och sedan ”gifta sig med henne, eftersom han har lägrat henne.” Paret får inte skiljas så länge de lever. Mannen straffas med en äktenskaplig transaktion och kvinnans upprättelse blir ett livslångt äktenskap som räddar hennes dygd. Just dygden var länge avgörande i våldtäktsmål. Kulturhistorikern Mithu M. Sanyal skriver i Våldtäkt: Aspekter av ett brott att de flesta europeiska länder utsatte en ogift kvinna som anmälde en våldtäkt på 1700- och 1800-talet för ett ”fingertest”. Syftet var att utifrån vaginans elasticitet ta reda på om kvinnan kunde ”uthärda” samlag. Kunde kvinnan det var hon inte dygdig. Obduktioner på kvinnliga lik inleddes med en undersökning av underlivet för att kontrollera om kvinnan hade förlorat sin heder, och därför kanske tagit livet av sig. Karin Milles biografi Jag måste, när ingen annan vill skildrar Sophie Sager, den första kvinnan i svensk rättshistoria som vann ett våldtäktsmål. Sager föddes 1825 och flyttade till Stockholm i juli 1848. Efter några veckor i Stockholm anmälde hon sin hyresvärd Gustaf Möller för våldtäktsförsök. I augusti 1848 hölls den första förhandlingen i Stockholms poliskammare. Sagers tyngst vägande bevis var en Doktor Brismans noggrant nedtecknade journal över skadorna från våldtäktsförsöket. Också Möller hade vittnen kallade, bland annat en av Sagers tidigare hyresvärdar och en kvinna som delat rum med henne hos Möller. Deras bild var samstämmig: Gustaf Möller var en vänlig, hederlig man och Sophie Sager en skamlös kvinna som sprang ute om nätterna, rörde sig offentligt i staden utan förkläde och vid ett tillfälle hade herrbesök på rummet trots att mannen i fråga inte var en släkting. Gustaf Möller nekade till brott. Ord stod mot ord.

Sagerska målet blev mycket uppmärksammat i pressen och rättegångshandlingarna trycktes i bokform i oktober 1848. Skriverierna och den allmänna debatten kom till stor del att handla om Sagers heder, och hon smutskastades i pressen. Karin Milles skriver: ”På den här tiden krävdes av en dygdig kvinna utöver att hon avstod sexuella handlingar dessutom att hon skulle vara okunnig om vad själva det sexuella innebar.” Att anmäla eller ens tala om en våldtäkt blir i och med det nästan omöjligt. I sitt vittnesmål använde Sophie Sager omskrivningar av det som skett. Hon beskrev hur Möller försökt ”förlofva mig med odygden” men att hon inte kunde nämna några detaljer med risk för att ”såra blygsamheten.”

Sagerska målet drog ut på tiden. I januari 1849 gjorde Gustaf Möller en motanmälan där han krävde en offentlig ursäkt och att Sager skulle erkänna att hon ljugit. Målet togs vidare till hovrätten där Möller stod anklagad för våldtäktsförsök, och Sager för någon form av dåtidens förtalsbrott. I likhet med moderna fall som Cissi Wallins våldtäktsanklagelser mot Fredrik Virtanen slutade målet att handla om det eventuella övergreppet och började i stället handla om kvinnans rätt att offentligt utpeka mannen för brott. I januari 1849 dömde rätten slutgiltigt till Sophie Sagers fördel, och Sverige fick sin första fällande dom för våldtäktsförsök.

Att Sophie Sager kunde uppvisa bevis på skador var viktigt. Joanna Bourke beskriver hur kvinnor under 1800-talet förväntades försvara sig fysiskt mot attackerande män. Om kvinnan inte kunde bevisa att hon försökt försvara sin dygd och fortsatt med det under hela våldtäkten, kunde man anta att hon samtyckte. Undantag gjordes för kvinnor ur medel- och överklassen men ”sturdy, working-class women and ’primitive’ women had no excuses: they were effectively unrapable.” I boken Mord, misshandel och sexuella övergrepp: historiska och kulturella perspektiv på kön och våld skriver etnologen Simon Ekström om våldtäktsmål i Stockholm i slutet av 1940-talet. Åren 1946–1950 utreddes knappt 150 män för våldtäkter eller våldtäktsförsök i Stockholm. Utredningarna resulterade i ett drygt femtontal åtal och nästan lika många fällande domar. En fällande våldtäktsdom var alltså statistiskt osannolik i 40-talets Stockholm. Ekström konstaterar att enbart ett fåtal kvinnor ansågs ”kvalificerade” för rollen som våldtäktsoffer. Han beskriver det ideala offret som en kvinna som blivit överfallen av en okänd man, vilken senare erkänner övergreppet. Kvinnan skulle vidare ha blivit så kraftigt misshandlad att ingen misstro om samlagets eventuella frivillighet återstod. Ekströms bedömning är: ”Ju mer ofördärvad och asexuell kvinnan antas vara till karaktär och leverne, desto troligare är det att hon också passar in i rollen som offer.” Detta ställer han i skarp kontrast till den rådande synen på manlig sexualitet: ”Männen presenteras som käril där den sexuella driften flödar fritt och till synes vätskelikt. Driften utgör i sig inget problem, men om flödet täpps till, och inte får sin regelbundna avledning i ett samlag, riskerar den att bli hotfull och pockande. Det enda som då avhåller mannen från ett sexuellt våldförande är styrkan i dennes självkontroll.”

Att våldtäkt handlar om okontrollerbar lust var länge den förhärskande synen på sexualbrott. Joanna Bourke skriver att diskursen ändrade riktning först på 1960-talet, då man började vända sig mot att våldtäkt skulle ha en sexuell komponent för våldtäktsmannen. Fokus lades istället alltmer på den våldsamma aspekten av sexuellt våld. Omdefinitionen av våldtäkt från passionsbrott till våldsbrott var viktig för att motverka bilden av att offret hade skuld i brottet. Mithu M. Sanyal skriver: ”Om våldtäkt var våld och inte sex blev nämligen offrets utseende, hennes klädsel och hennes uppträdande betydelselösa.”

Sexuellt våld har genom århundradena betraktats som en oundviklig del av mänsklig natur och erfarenhet. Ebba Witt-Brattström skriver om Metoo: ”Dessa hundratusentals vittnesmål har fått mig att tänka att jag har uppfattat det sexualiserade vardagsvåldet mot flickor och kvinnor som priset flickor och kvinnor måste betala för att kunna leva i den här världen. Kvinnovarat, liksom. Jag rodnar av skam när jag skriver det.” Joanna Bourke vänder sig kraftigt mot att sexuellt våld skulle vara en del av mänsklig natur och därför oundvikligt. Tvärtom har sexuellt våld varierat mycket i omfattning och uttryck beroende på geografisk kontext och historisk tid. Hon konstaterar: ”Sexual abusers learn how to act as sexual abusers within specific historical communities.” Att våldtäkt är så starkt förekommande i krigstider stöder teorin att sexuellt våld inte ”bara händer”. Snarare har våldtäkt använts högst medvetet som vapen för att kontrollera – både på individnivå och i större skala – under många perioder. Våldtäkt i krig är ett kraftfullt vapen mot civilbefolkningen och används för att visa dominans i fiendekulturen. Det har ingenting med individuella soldaters ”lust” att göra. Bourke skriver: ”Mass rape in wartime requires significant planning: combatants have to be trained; propaganda disseminated; military hardware marshalled; racial and other intercommunal prejudices drummed up.” Även propagandavärdet i våldtäktsanklagelser är extremt högt. Under amerikanska inbördeskriget (1861–1865) rättfärdigades masslynchningar, oftast hängningar, av svarta män i amerikanska södern med att männen begått våldtäkt. Dessa våldtäkter hade aldrig ägt rum, och Mithu M. Sanyal konstaterar: ”Det var de här omständigheterna som gav upphov till myten om den svarte våldtäktsmannen – för våldtäktsanklagelser visade sig vara det mest effektiva, efter flera försök att rättfärdiga lynchningar av svarta.”

Narrativet om sexuellt våld har skiftat under historien men det har alltid formulerats av män. Bourke skriver: ”For centuries, male-biased legal and penal systems have taken the task of deciding whether a sexual assault or rape has taken place or not.” Detta kommenterar även Suzie Miller i förordet till Prima Facie: ”The legal system is shaped by the male experience, its cases decided by generations of male judges and its statutes legislated by generations of male politicians.” Bourke skriver vidare att sexuellt våld alltid har flytande definitioner, vilket blir extra tydligt i rättsliga sammanhang där definitionen plötsligt ska vara glasklar. Formuleringen av lagen avgör om ett brott existerar eller inte. Ett tydligt exempel på vikten av formulering är frågan om sexuellt våld mot män. År 1984 blev Sverige först i världen med att införa en könsneutral våldtäktslagstiftning. Fram till för 40 år sedan kunde alltså män inte våldtas, varken av andra män eller av kvinnor. Kvinnor kunde inte heller våldta andra kvinnor. Från 1984 kunde svenska män, som de enda i världen, rättsligt våldtas. Det skulle dröja många år innan fler länder införde en könsneutral lagstiftning, och i många länder är våldtäkt fortfarande ett brott som begränsas till att en man tvingar en kvinna till samlag.

Just nu pågår ett enormt stort våldtäktsmål i Frankrike där 51 män står åtalade för att ha våldtagit Gisèle Pelicot medan hon var drogad medvetslös av sin man.* Trots att övergreppen finns på film är det inte säkert att målet leder till fällande domar. Många av männen hävdar att de inte hade uppsåt att begå våldtäkt, att de deltog i en partnerlek, eller tolkade makens godkännande som samtycke också från kvinnan. Männens försvarsadvokater har också frågat om Gisèle Pelicot inte egentligen var med på akten. Dessa åtalade män anser att de inte hade uppsåt att begå ett brott. I deras ögon är handlingarna uppenbarligen inte att betrakta som våldtäkt. Juridikprofessor Susan Estrich skriver att vi bara kan avkoda en våldtäkt som en våldtäkt om den motsvarar vår förutfattade bild om vad en våldtäkt är. Därför kan lagen ”aldrig bli mer effektiv än den kulturella berättelse som den bygger på.” Beteckningen våldtäktsman började användas i slutet av 1800-talet och medförde att det som sågs som en handling – att våldta – började uppfattas som en identitet – våldtäktsmannen. Mithu M. Sanyal skriver: ”Våldtäktsmannen har blivit en person vars sexualitet genomsyrar hela hans person, inte längre någon som begår ett brott, utan någon som blir sitt brott.” Julian i Prima Facie säger: ”Whatever it was, I’m not a criminal Tessa, that’s not who I am. And god, you’re not a victim!” Ingen vill identifiera sig som kriminell, ingen vill vara en våldtäktsman. Sanyal skriver: ”Våldtäktsmannen fortsätter att vara den andre, den ohjälpligt onde. Problemet med den här innanför/utanför-modellen är att ingen vill identifiera sig som förövare när vi säger: våldtäktsmän är inte som vi. Eller kort sagt: våldtäktsmän är inte vi, de ingår inte längre i vårt samhälle.”

”Vad händer om rättvisan och rättssystemet är två helt olika saker? Om rättvisan inte behöver vara rättvis, så är offret inget offer och förövaren ingen förövare. Men brottet har ändå begåtts. Var lämnar det oss?” frågar sig Natalie Ringler i pressmeddelandet till Prima facie. Ebba Witt-Brattström skriver att våldtagna romankaraktärer skrivna av män oftast tar lagen i egna händer och hämnas våldsamt (Stieg Larssons Lisbeth Salander misshandlar och tatuerar sin våldtäktsman, Kjell Westös Milja skjuter sin och Thomas Hardys Tess knivhugger sin till döds) medan våldtagna romankaraktärer skrivna av kvinnor oftast går under (Selma Lagerlöfs Ragnhild tar till skogs och blir vansinnig, Ulla Isakssons Matilda gömmer sig i ett bönehus där hon skurar i 50 år och Sofi Oksanens Aliide sätter eld på sitt hus och brinner inne). Suzie Millers Tessa hämnas inte. Hon sätter istället sin tilltro till systemet, men systemet sviker henne. Prima Facie slutar med raderna ”All I know is that somewhere. Some time. Somehow. Something has to change.” Det är ett ganska hopplöst slut. Något måste ändras, absolut, men vad, och framförallt hur? Den frågan tycks ingen ha ett riktigt bra svar på. Joanna Bourke skriver: ”Lawyers believe in better laws; international relations experts place their faith in inter-state agreements. Feminists debate whether the solution is less pornography or better pornography. Do we need a return to family values or a celebration of (sensual-oriented) sexual liberation?” Historien ger inga svar. Våldtäkt har gått från passionsbrott till våldsbrott, diskursen från att handla om sex till att handla om makt. Mithu M. Sanyal konstaterar dock: ”Icke desto mindre finns det gråzoner, där angenämt sex slutar, men våldtäkt ännu inte har börjat, och som har mycket med sex att göra.”

Agnes Norlin, praktikant från dramaturgutbildningen vid Aarhus Universitet.

* Pelicot-målet är nu avslutat. Den 19 december 2024 dömdes samtliga 51 män för våldtäkt, försök till våldtäkt eller sexuella övergrepp. Gisèle Pelicots exmake Dominique Pelicot dömdes till 20 års fängelse för bland annat grov våldtäkt.

Källor

Bibeln (Gamla Testamentet, 2000), 1 Moseboken.

Bourke, Joanna, Rape: A history from 1860 to the present day. London: Virago, 2007.

 Brottsförebyggande rådet, Den nya samtyckeslagen i praktiken, https://bra.se/download/18.7d27ebd916ea64de5306522c/1614334749612/2020_6_Den_nya_samtyckeslagen_i_praktiken.pdf

Ekström, Simon, ”Last och lust i våldtäktsmål: Stockholm 1946–1950” i Mord, misshandel och sexuella övergrepp: historiska och kulturella perspektiv på kön och våld. Lund: Nordic Academic Press, 2001.

Milles, Karin, Jag måste, när ingen annan vill: kvinnorättskämpen Sophie Sager. Stockholm: Natur & Kultur, 2021.

Sanyal, Mithu M., Våldtäkt: aspekter av ett brott, övers. Helena Hansson. Stockholm: Ordfront, 2018.

Sinisalo, Eveliina; Moser Hällen, Linn, Våld i nära relationer. Stockholm: Liber, 2018.

Witt-Brattström, Ebba, Historiens metoo-vrål: #är jag inte människa. Stockholm: Norstedts, 2019.

Uppsala universitet, Fakta och forskning om våld: sexualbrottslagstiftningen, www.uu.se/centrum/nck/kunskapsbank-om-vald/fakta-och-forskning-om-vald/sexualbrottslagstiftningen

Läs mer om föreställningen PRIMA FACIE som spelas på Malmö Stadsteaters stora scen Hippodromen t.o.m. 31 januari 2025.