Minnesstund av Alejandro Leiva Wenger handlar om minnen. En familj håller minnestund  över sonen Sackarias som dött och har bett två av hans vänner att komma dit. De de två vännernas minnen av den döde är helt olika – och inte heller familjen är överens om vem Sackarias var. Alla minns honom på olika sätt. Krockarna mellan minnesbilderna blir ibland roliga, ibland rörande – och ibland drastiska på gränsen till råa. 

– Rollfigurernas olika minnen skapar band mellan personerna i pjäsen, säger regissören Martin Rosengardten. Det som är ett starkt minne hos en kan vara helt bortglömt hos någon annan. Det gör personerna i pjäsen nödvändiga för varandra, de behöver varandras hjälp att fylla luckorna. Vissa minnen behövs för att man ska uthärda, andra bör man glömma – så om minnet stämmer eller inte spelar mindre roll. När bilderna inte stämmer överens blir det bara mer intressant. Bara för att något är påhittat innebär inte att det inte skulle vara sant.

– Det är en pjäs som blir mer och mer filosofisk ju längre och djupare man kommer in i den. I ett perspektiv är det nattsvart, samtidigt som den är fylld av humor kring hur personerna hanterar sorg och saknad och sina minnen. Det nattsvarta blir humor när dom brottas med absurda saker som hänt i livet. Ensemblen får både sorg och humor att jobba med, ingetdera får ta överhanden, båda måste finnas samtidigt.

I Malmö regisserade han häromåret pjäsen ”Det svarta vattnet” av den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig, en pjäs om några ungdomar som inte känner varandra som träffas vid en simbassäng en sommarnatt. Tjugo år senare möts de och byter minnen och försöker förstå hur den där natten präglade deras liv.

Hur fungerar ditt eget minne?
– Det är fullkomligt opålitligt men jag försöker uppskatta att det är så. Jag vill att det ska fungera lite som ett filter, att det som är värt att minnas minns jag. Tyvärr tror jag inte att minnet och jag är överens om vad som faktiskt är värt att minnas eller inte, vilket är ganska frustrerande och obehagligt. Då är det lätt hänt att man bygger om sina minnen lite.

Du är utbildad skådespelare och varvar att själv vara skådespelare med att regissera. Hur påverkar det ditt arbete?

– Det är fruktansvärt kul att repetera. Jag älskar att vrida och vända och borra på möjligheter och lösningar tillsammans med ensemblen. Sökandet efter svaret på gåtan i pjäsen. Som skådespelare kan jag ibland vilja vara med på andras repetitioner, bara för att det är kul att analysera vad som funkar och vad som inte gör det.

Du gör också scenografin i pjäsen – vad ligger bakom det valet?

–  Ibland får jag en väldigt stark bild av hur jag vill att ett spelrum ska se ut och hur jag vill använda det. Då känns det fånigt att ringa någon och säga: ”vill du göra såhär?”. Här använder jag flyttkartonger. De kan lätt flyttas runt och bilda olika rumsligheter på spelplatsen som består av ett stort fönster som vetter mot yttervärlden och en heltäckningsmatta. Det antyder ett hem. Kartongerna kan bilda möbler, avgränsningar, skiljeväggar och hinder. Samtidigt innehåller de minnen och den dödes saker. Sådana kartonger kan bli stående länge innan någon orkar ta itu med dem. Att rummet är så rörligt och associativt gör att skådespelarna inte kan låsa in sig i något eller ta tillflykt till att sitta i soffor och leverera repliker. Alla placeringar i rummet utgår från situation och relation i scenen. Och publiken blir aktiva medskapare, ser sina egna inre rum och gör pjäsens platser till sina egna.

– Men jag är inte ensam om att forma rummet. Här finns både kostym och ljus och koreograf som medskapare.

Koreografen i Minnesstund Ossi Niskala är en återkommande samarbetspartner till Martin Rosengardten. När jag gör intervjun sitter han en bit bort och hör vad vi pratar om och fyller i spontant:
– Jag arbetar med hur skådespelarna ska bli medvetna om sin egen kropp i rummet och värdet av de andra kropparna i rummet. Hur varje persons kroppsliga egenheter blir ett konstnärligt uttryck.

  Jag frågar Ossi hur han ser på Martin som regissör. 
– Han är så intresserad av texten, han vill hitta det genuina budskapet som finns däri. Han vill inte lägga dit privata åsikter och tyckanden. Och han vill inte formulera hur man gör något förrän man prövat. 

Innan han började med teater var Martin Rosengardten trummis i legendariska popbandet The Ark. I ett band är det ju trummisen som håller rytm och takten. Får inte vara rädd att styra.

Har det någon bäring på att vara regissör?
– Det måste finnas en disharmoni för att man ska kunna bygga en harmoni. Kunna utmejsla takt och tempo. Jag tycker att timing och rytm är en av de viktigaste ingredienserna på scen.

Text: Henrietta Hultén, dramaturg

Foto: Emmalisa Pauly

MINNESSTUND av Alejandro Leiva Wenger spelas på Intiman t.o.m. 28 november 2019.

LÄS MER OCH KÖP BILJETTER HÄR