Fröken Julie brukar kallas för världsdramatikens första naturalistiska drama. För mig är det också en av de tidigaste, och tydligaste, skönlitterära gestaltningarna av psykoanalytisk teori. Inte medvetet från författarens sida, men Strindberg (1849-1912) och Freud (1856-1939) var födda med bara sju års mellanrum, och delvis verksamma samtidigt.

August Strindberg debuterade som dramatiker med Fritänkaren år 1869 och skrev sin sista pjäs, Stora landsvägen, 1909. Mellan de åren skrev han ett sextiotal dramer i olika genrer, format och stilar. Fröken Julie är en av hans så kallade naturalistiska dramer, som alla skrevs i slutet av 1880-talet, och gav honom ett internationellt genombrott. Europas teaterliv var då i stark och snabb förändring. I Paris startade André Antoine Théatre Libre, en experimentscen där pjäser workshoppades fram och spelades utan krav på att bli publiksuccéer. Antoine inspirerades bland annat av Émile Zolas romaner. Han trodde att människans karaktär och beteende skapades av hennes miljö, och ville att teatern skulle spegla verkligheten. De nyskrivna pjäserna på hans teater tog upp kontroversiella ämnen och var formmässigt nyskapande. Under sju år satte Théatre Libre upp 111 pjäser, och hade stark påverkan på den europeiska teaterns utveckling.

Strindberg skrev Fröken Julie med tanke på Théatre Libre, fast pjäsen fick urpremiär i Köpenhamn 1889, med Strindbergs hustru Siri von Essen i titelrollen. Författaren skrev ett långt förord till pjäsen, ett slags manifest för det naturalistiska dramat. Det skulle inte ha någon aktindelning, på scenen fick det inte förekomma målad rekvisita, scen och salong skulle vara små och intima. Handlingen fick inte kännas konstruerad eller förskönad, utan skulle vara en oförfalskad skildring av verkligheten. Rollerna skulle framställas som produkter av sitt arv och sin miljö, samtidigt som de skulle ha många och motsatta personlighetsdrag – precis som verkliga människor. I Sverige ansågs pjäsen osedlig och det dröjde ända till 1906 innan den fick Sverigepremiär  i Lund.

Fröken Julie utspelar sig i en naturalistisk miljö: i ett herrgårdskök under en midsommarnatt. Där möts adelsdamen Julie och betjänten Jean, fattar intresse för varandra och hamnar mot slutet av natten i säng. Morgonen därpå försöker de reda ut vad de ska ta sig till nu, när skandalen snart är ett faktum.

En sådan intrig ansågs låg och oanständig, absolut inte lämplig för teatern, på Strindbergs tid. Han skildrar inte rollerna som ädla eller upphöjda, utan som verkliga människor vars handlingar drivs av drifter, begär, fantasier och drömmar. Julie och Jean möts, trots de stora klasskillnaderna mellan dem, som jämlikar. Deras önskningar och begär är olika, men lika starka och drivande. Hon vill falla, han vill stiga och någonstans däremellan sker mötet, där de berättar hemligheter för varandra, säger ut sådant som tidens moral inte tillät människor att tala om, gör sådant de inte borde göra. Men i Fröken Julie sägs allt rakt ut, och ageras ut.

Psykoanalysen växte fram i Wien, Berlin och Budapest under början av 1900-talet, med den österrikiske läkaren Sigmund Freud som förgrundsgestalt. 1895 gavs Studier i hysteri, som Freud skrivit tillsammans med Josef Breuer, ut. Av bokens fem fallbeskrivningar är den mest kända om Anna O. Hon var en intelligent tjugoettåring kvinna från den övre medelklassen i Wien, och led av bland annat aptitlöshet, hallucinationer, humörsvängningar, förlamning, talsvårigheter och partiell blindhet. Breuer försökte behandla henne med hypnos, men hon var för rationell för att låta sig suggereras. Istället berättar Anna O för sin läkare om när och hur hennes symptom uppkommit. Det har skett i samband med traumatiska upplevelser, och symptomen försvann när Anna O berättat om dessa trauman. Det fanns alltså ingen fysisk orsak till Anna O:s sjukdom, utan den beror på psykiska trauman. Att tala med läkaren fungerar som behandling av sjukdomen. Så uppkommer psykoanalysen, ”the talking cure”.

Samtalen mellan Julie och Jean känns som en slags ”talking cure”, så raka och skoningslösa är de. Den som talar gör det egentligen inte till en annan människa, utan rakt ut i rummet, driven av ett behov att bara tala, som vid psykoanalys. Och kanske är det den slags möte som sker mellan Fröken och Betjänten: ett möte som i själva verket är mötet med den egna personlighetens djup. Den främmande, av motsatt kön och klass, blir en spegel, där de egna begären och önskningarna synliggörs. Och levs ut, i midsommarnatten, denna vakendröm där allt känns tillåtet. Men när morgonen kommer stiger Julie och Jean tillbaka upp till det medvetnas vakenhet. En annan slags kamp börjar, mellan dem och inom dem. En kamp mellan överklass och arbetarklass, mellan kvinna och man, mellan Eros och Thanatos. En kamp om vem som måste dö och vem som får överleva.

Anna Kölén, dramaturg

Läs mer om föreställningen och boka biljetter