Kunglig glans och folkligt nöje. Klassiker och nyskrivet. Drama och operett. Fantastiska kostymer och nakna skådespelare. Succéer och skandaler. Sedan starten 1944 har Malmö Stadsteater bjudit på allt, och lite till.

”En triumfdag i Malmö.” ”En glänsande och minnesrik afton.” ”Teatern är magnifik.” Så lät det bland pressens recensenter dagen efter invigningen av Malmö Stadsteater lördagen den 23 september 1944. Efter nästan fyrtio års utredande hade så äntligen dagen kommit när det nyateaterhuset vid Fersens väg kunde invigas.

På scenen gavs William Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” och i publiken och bland invigningstalarna fanns kronprins Gustav Adolf, statsminister Per Albin Hansson och en lång rad celebra gäster.

 

 

Invigning av Malmö Stadsteater den 23 september 1944. I mitten, främsta raden, sitter kronprinsparet. Snett bakom kronprinsen ses statsministern Per Albin Hansson.

 

 

Alltihop började alltså mitt under brinnande krig, år 1944, när den nybyggda Stadsteatern såg dagens ljus. Men i Malmö hade det naturligtvis spelats teater sedan långt, långt tidigare. På ett eller annat sätt. Och i mer organiserad form sedan år 1809, då Malmö Teater uppfördes vid Gustav Adolfs torg och stadens invånare kunde ta del av de resande teatersällskapens blandade repertoarer.

Tanken på en Stadsteater

Hundra år senare började tankarna på en ny teater, en ”stadsteater” med en egen ensemble, luftas. Men det skulle bli en långvarig process - fyrtio år av utredningar, debatter, ofullbordade fullmäktigebeslut och förkastade förslag - innan stadens styrande församling lyckades enas. Eller vad sägs om följande resumé:

1903 begärde Malmö teateraktiebolag tillstånd att få bygga en ny teater mitt på Gustav Adolfs torg. Begäran avslogs.

1906, i mars, utsåg stadsfullmäktige i Malmö en kommitté för att utreda frågan om en ny teater. I november samma år skrev kommittén till Konungen. Man påtalade behovet av en ”Dramatisk svensk konstanstalt” och begärde att få starta ett penninglotteri för att få ihop de 2,4 miljoner kronor som man ansåg behövdes. Konungen avslog ansökan.

1908, i juni, beslutade stadsfullmäktige att bygga en ny teater på Gustav Adolfs torg. Av de planerna blev dock ingenting den gången.

1918 gjordes ett nytt försök att be staten om hjälp och denna gång fick Malmö, likt Göteborg två år tidigare, tillstånd att anordna ett penninglotteri för att få ihop medel till såväl teater som konsert- och konstutställningslokaler.

1924 bildades Malmö teaterförening som anordnade gästspel i den gamla teatern vid Gustav Adolfs torg.

1931, i juli, bildas så föreningen Malmö stadsteater u.p.a. Syftet med föreningen var att skapa ett lokalt teatersällskap, en fast ensemble som skulle ägna sig åt teaterverksamhet av ”god konstnärlig art” i Malmö. Målet var förstås också att få till stånd bygget av en ny teater i Malmö.

Ett antal olika platser i staden fördes fram som lämpliga för en teaterbyggnad och till slut bestämde sig stadsfullmäktige för den tomt vid Fersens väg som kallades Konditoriträdgården.

1934, i januari, redovisades resultatet av en arkitekttävling som hade utlysts. Första pris gick till arkitekten Sigurd Lewerentz, andra pris till Erik Lallerstedt och David Helldén. Det blev en ny tävlingsomgång mellan dessa arkitekter och återigen vann Sigurd Lewerentz. Nu föreslogs ett samarbete mellan de tre arkitekterna.

1937 gav stadsfullmäktige klartecken att starta bygget ”när konjunkturerna medger”.

1938 var ritningarna klara men då kom krigsutbrottet emellan.

1938 gavs också den sista föreställningen på gamla Malmö Teater. Riksteaterns turnerande föreställningar flyttades till Hippodromteatern.

1941, den 14 februari, fattades efter en flera timmar lång debatt i stadsfullmäktige beslutet att inleda byggnationen av den nya teatern. Det rådde lågkonjunktur och man hoppades råda bot på en del av arbetslösheten genom teaterbygget.

1944, den 23 september, invigdes så teaterhuset vid korsningen av Rönneholmsvägen och Fersens väg och invånarna i staden hade äntligen fått sin egen Malmö Stadsteater.

En ”folkteater” på plats

En av de tre arkitekterna, Sigurd Lewerentz, hade redan på 1920-talet föreslagit en byggnad i utpräglad klassisk stil men hans ursprungliga förslag fick ge vika för nya arkitektoniska strömningar i Sverige och husets utformning kom att präglas av funktionalismens anda. Huset som uppfördes på Konditoriträdgårdens tomt byggdes med ordet ”folkteater” som ledord. Detta återspeglades framförallt i utformningen av salongen där alla de 1 600 åskådarplatserna skulle vara lika bra, bortsett från avståndet till scenen. Den mindre scen på husets baksida som ursprungligen var avsedd som repetitionsscen fick också en salong med 204 platser och blev ett intimt komplement till den stora scenen.

Stadsteaterns förste chef var regissören och teatermannen Sandro Malmquist. Hans ambitioner var att ge Malmö Stadsteater ett högklassigt utbud av dramatisk teater. Men för att slippa konkurrensen om publiken från Hippodromteatern engagerades också Hipps chef Oscar Winge. Han uppdrag var att leda den nya teaterns lyriska ensemble och erbjuda malmöborna även en lättare genre med farser och operetter. Den dramatiska verksamheten fick alltså tävla med den lyriska om resurserna och samarbetet mellan Sandro Malmquist och Oscar Winge var inte helt utan komplikationer.

I oktober 1946 slutade Sandro Malmquist och ny chef blev Stig Torsslow som stannade till 1950. Under hans tid dominerade det som han kallade ”musical comedy”, det vill säga framförallt operetter. Och de drog mycket publik.

 Katt på hett plåttak 1956
 

Efter Stig Torsslow blev Lars Levi Laestadius chef för Malmö Stadsteater. Det var han som år 1952 engagerade Ingmar Bergman som förste regissör och konstnärlig rådgivare. Och nu följde ett antal år av konstnärliga framgångar. I Bergmans regi fick malmöborna och skåningarna ta del av uppsättningar som ”Peer Gynt”, ”Katt på hett plåttak”, ”Erik XIV” och ”Värmlänningarna” för att nämna några. Men det var med en operett som Ingmar Bergman slog publikrekord. Hans ”Glada änkan”, med Gaby Stenberg och Per Grundén i huvudrollerna, sattes upp 1954 för att fira teaterns tioårsjubileum och sågs av 154 000 åskådare under de tre säsonger som den spelades.

Ingmar Bergman omgav sig med många av den tidens mest intressanta skådespelare - bland dem Harriet Andersson, Bibi Andersson, Max von Sydow, Ingrid Thulin, Naima Wifstrand, Åke Fridell - och Malmö stadsteater blev under 1950-talet omtalad både nationellt och internationellt.

Efter Laestadius följde så Gösta Folke som chef. Även han inledde sin chefsperiod med att erbjuda malmöpubliken en operett i egen regi, ”My Fair Lady” 1960, där Maj Lindström spelade Eliza och Olof Bergström gjorde professor Higgins. Återigen sattes publikrekord. Uppsättningen spelades 123 gånger för drygt 188 000 åskådare. Ständigt fullsatt, med andra ord.

 Markurells i Wadköping 1968
 

Gösta Folke kom att stanna som chef för Malmö Stadsteater i sjutton år, mellan 1960 och 1977. Under hans tid slog den samhällstillvända, politiska teatern igenom. Det var också under Gösta Folkes chefsperiod som Unga Teatern, med en verksamhet särskilt riktad mot den yngre publiken, startades.

Moralpanik på teatern

En av de mer uppmärksammade pjäserna under den här perioden var Fernando Arrabals ”…Och de satte handklovar på blommorna” som hade premiär på Intiman 10 april 1971 i regi av Pierre Fränckel. Pjäsen, som handlar om människor i ett fängelse i Francos Spanien, vållade en enorm uppståndelse när det blev känt att skådespelarna skulle vara nakna på scenen.

En av de medverkande skådespelarna, Kristina Kamnert, beskrev reaktionerna i sin minnesbok ”Mitt Malmö Stadsteater”:

”Dumheten stack upp sitt fula tryne överallt. Vanliga människor förvandlades till mobb. Tidningarna fylldes med insändare.”

Skribenten Sven Stolpe var en av de upprörda. Han begav sig till Malmö för att hålla protestmöten mot pjäsen och han uppmanade de skånska bönderna att ta sina grepar och skyffla ut patrasket från Malmö Stadsteater. Utanför teatern hölls demonstrationer och skådespelarna kunde inte längre repetera på Intiman utan fick i hemlighet hålla till på Victoriateatern.

 ”...Och de satte handklovar på blommorna” 1971
 

Tomas von Brömssen var en av de medverkande i pjäsen och han minns upprördheten väl:

”Det var ju detta att vi skulle vara nakna på scen som vållade uppståndelsen. Det gick otroliga rykten om oss och vår uppsättning: att vi skulle bajsa på scenen och att vi skulle ha samlag”, säger han.

”Vi var väldigt sammanlänkade i gruppen och hade stöd av varandra. Och det kändes viktigt att göra föreställningen, den handlade om fångar i spanska fängelser under Francotiden, om tortyr och om deras drömmar. Men det var värst för tjejerna, de fick ju äckliga brev och det var otäckt.”

Även recensionerna handlade om nakenheten i pjäsen, minns Tomas von Brömssen:

”För oss var det inte det som var viktigt, det var pjäsens innehåll som betydde någonting. Dessutom var de nakna scenerna så otroligt vackra och poetiska. Alla som kom och såg föreställningen var väldigt tagna och gripna, det var en stark och bra pjäs.”

”…Och de satte handklovar på blommorna” blev, trots alla protester, en publik framgång och de trettiofem föreställningarna drog en publik på 5 229 personer.

”Det var ett fantastiskt äventyr att vara med om en sådan produktion. Den hade en sådan laddning och den bröt mot det jag hade gjort tidigare, både politiskt och uttrycksmässigt”, säger Tomas von Brömssen idag.

Även uppsättningen av Margareta Garpes och Suzanne Ostens musikdramatiska pjäs ”Jösses flickor – befrielsen är nära” 1976 rönte stor uppmärksamhet.

 Jösses flickor 1976
 

En ny epok

Efter Gösta Folkes långa chefsperiod följde Rolf Rembe (1977-1980) och Holger Reenberg (1980-1983).

1980-talet präglades av ekonomiska prövningar för Stadsteatern. Dessutom blev svårigheten att låta alla de olika konstarterna – dans, dramatisk teater, musikteater och konserter – samsas under samma tak allt mer påtaglig. Tankarna på en uppdelning av verksamheterna började ta fart.

En av de mer uppmärksammade uppsättningarna under 1980-talet var Lars Noréns ”Natten är dagens mor” som hade urpremiär på Malmö stadsteater 1982 i regi av Göran Stangertz. Skådespelaren Kåre Sigurdsson, som gjorde rollen som fadern i pjäsen, belönades med Kvällspostens Thaliapris och Lars Norén fick sitt stora genombrott som dramatiker.

 Natten är dagens mor 1982
 

1983 kom Claes Sylwander till teatern och det var under hans chefskap som den omtalade musikalen ”La Cage aux Folles” sattes upp. Året var 1985 och huvudrollen gjordes av Jan Malmsjö. Föreställningen gick för fulla hus och slog naturligtvis publikrekord – 233 000 åskådare. Men den blev också en gökunge i boet. Medan ”La Cage aux Folles” spelades trängde den undan all annan verksamhet på stora scenen och många av de fast anställda skådespelarna och dansarna gick utan sysselsättning. Missnöjet bredde ut sig.

Claes Sylwander lämnade teatern 1989 och ersattes av Lars Larsson. Och så 1993 genomfördes den stora omorganisationen som innebar att verksamheten vid Stadsteatern delades upp i flera bolag. Malmö Musikteater stannade kvar i huset vid Fersens väg medan den dramatiska verksamheten flyttade till Hipp och fick namnet Malmö Dramatiska Teater.

Och därmed inleddes en ny epok i Malmö Stadsteaterns historia.

--------

Läs mer:

”Konst & Nöje, Malmö Stadsteater 1944-1994” av Henrik Sjögren.

”När teatern kom till Malmö”, utgiven av Malmö Museer och Malmö Stadsarkiv 2009.

”Mitt Malmö Stadsteater” av Kristina Kamnert.

-----------------

Malmö Stadsteaters spelarkiv

Väck teaterminnen till liv i vårt spelarkiv som omfattar alla Malmö Stadsteaters dramatiska produktioner sedan starten 1944.

Få en introduktion till Malmö Stadsteaters olika epoker med exempel på föreställningar