I snart ett år har vår husregissör Hedvig Claesson varit ute i högstadieklasser och allaktivitetshus i Malmö. Tillsammans med dramatikern Klas Abrahamsson, musikern Jan-Erik Sääf och andra medarbetare från Malmö Stadsteater har hon mött över hundra ungdomar i skapandet av musikalen Vem fan säger "emba"?. 

Samtalen har tagit utgångspunkt i ungdomarnas värld utifrån tematiken pinsamt, tonår, den obegripliga kroppen, ett huvud fyllt av nya känslor och saker så som svett, mens och finnar. Ungdomarna har delat med sig av sina värsta pinsamheter, förälskelse och längtan men även av mörkret och utanförskapet. 

Hedvig berättar om sina betraktelser i mötet med ungdomarna och arbetet att skapa en musikal. 

- Det är akut slående hur olika socioekonomiska förutsättningar och olika möjligheter till liv barnen har. Väldigt få har varit på teater, de flesta aldrig. Ännu färre har varit på en musikal. Det är ett stort steg att ta sig dit. Men om man tänker efter har nästan alla sett ”Frost” och kan alla duetter och sånger därifrån. Alla har ett minne av den. Det gav oss en ingång till vårt arbete.

Hedvig har under året tillsammans med kollegorna träffat de olika referensgrupperna mellan tre och fyra gånger, både i klassrummen och på teatern.   

- Jag, Klas och Jan-Erik har träffat djupt pinade barn, eldröda barn, gömda barn i hoodies, sneglande barn under lugg. Vi har stått där och svettats ton. Sagt ofantligt pinsamma saker som ”Går ni till Konsum?”. ”Öh va e de?”. 

Hedvig berättar att de långsamt bit för bit skapat ett band med ungdomarna. Att hon fått en inblick i den värld högstadieelever i Malmö idag lever och att de unga varit modiga och vågat dela med sig av olika saker som upplevs enormt pinsamma. 

- De har berättat eller snarare viskat om mens, svett och onämnbara saker. Om att öppna toadörren och se en tants röv. Om rädslan i att bli betraktad; framme vid tavlan, på väg från sin bänk, i kön på Ica, i omklädningsrum. Om att alltid byta om på toa. Eller att aldrig någonsin duscha. Skräcken över att ha både hår och svett i ansiktet. Upptäcka att ens käraste sneakers plötsligt luktar bajs. Eller att det forsar konstigt från hela kroppen. 

Förutom samtal om allt som är pinsamt har de lyssnat på sång och musik, diskuterat musikstilar och de unga har fått skriva anonyma lappar om hemligheter och det allra pinsammaste som inte kan sägas. De har delat med sig av sina klädstilar och tagit foton på sina skol- och hemmiljöer, som scenograf- och kostymdesigner Linn Henriksson Strååt använt sig utav, både som inspiration och också rent fysiskt i scenografin för att skapa olika rum. Två elever från Augustenborgsskolan ville dessutom ställa upp och vara med i kampanjmaterialet till musikalen. 

- Vi har sjungit och spelat musik för dom i klassrummen och i Ateljén. Öronen har ramlat ned genom planeten och ögonkasten har himlat mer än någonsin. Men de har också sagt ”Fan (förlåt) men asså sjunga är så mycket bättre än snacka.” Och de har sjungit med oss! De har lärt oss hur rap låter. De har fnissat hejdlöst åt oss ja, men sen också med oss. 
De har förklarat varför de använder Facebook… och vad vi vuxna är för korkade för att fatta.

Under repetitionsarbetet i augusti och september har referensgrupperna besökt teatern och fått se olika scener eller genomdrag av musikalen. Efteråt har de haft samtal och Hedvig har öppnat upp för frågor och feedback.

- Deras liv och deras bultande hjärtan. Det är vad som driver oss framåt. Vad jag önskar ska ge dom pay off i september. Och vareviga gång har vi kommit därifrån överraskade förvånade svettiga småleende - och med ett skörare och vackrare hjärta med oss hem. Så. Jag vill ge dom en musikal skriven av vår främsta musikaldramatiker, Klas Abrahamsson. Att de ska få det allra bästa! Och magisk musik från Jan-Erik Sääf som får minnet av Anna och Elsa i ”Frost” att väckas till liv. Att barnen nästa gång någon frågar kan svara ”JA jag har varit på en teater och JA jag har sett en musikal. Har du?”