I centrala Malmö har det spelats teater sedan medeltiden. Kyrkor, torg, varumagasin, rådhussalar, glasmästeri och cirkusarenor har tjänstgjort som spelplatser för religiösa mysteriespel, gyckel och scendramatik.

Teaterlivet i Malmö har gamla anor. Redan på 1300-talet kunde flanerande stadsbor stanna till på gräsplanen utanför den nybyggda och pampiga S:t Petri kyrka för att bevittna grupper av aktörer framföra kyrkospel där scener ur bibeln gestaltades.

Och inte så långt därifrån, på det dåtida torget vid Adelgatan, försökte kringresande gycklare och trollkarlar roa malmöborna i hopp om att få pengar, mat eller logi.

Så småningom fick skådespelarna komma inomhus. I Rådhusets Knutssal uppträdde grupper från Tyskland och efter 1658, när Malmö blivit svenskt, dök tidigt ett av de första svenska teatersällskapen, lett av Petter Lindahl, upp på scenen. De skulle följas av flera och spelplatserna varierade. Vid slutet av 1700-talet spelades till exempel teater i rådman Nordlindhs hus vid Stortorget, det hus som idag kallas Berghska huset.

I början av 1800-talet kunde den teater- och spektakelsugne malmöbon bege sig till handelsman Jacobssons nerlagda lermagasin på Grynbodgatan 3. Mellan 1801 och 1809 spelades här teater i fotogenlampornas sken.

Men insikten om att det behövdes en ”riktig” teater för de ambulerande teatersällskapen hade växt sig allt starkare i staden vars invånarantal nu, vid 1800-talets början, uppgick till drygt 4000 personer.

 

Ett hus för skådespel

Så 1809 fick Malmö sin första stadsteater, Malmö Nya Theater & Wärdshusbyggnad. Vid den här tiden var hus byggda särskilt för skådespel inte så vanliga, liknande inrättningar fanns endast i Göteborg, Karlskrona, Linköping, Norrköping och Stockholm. Den nya byggnaden låg vid det nyanlagda Gustaf Adolfs Torg som dock ursprungligen hette Nya Torget. Teatern mötte besökarna med en storslagen entré som ledde in till en foajé med ett välvt tak vilande på fyra pelare. En trappa ledde publiken upp till teatersalongen som kunde ta emot femhundra åskådare.

Vid den här tiden saknade Malmö gatubelysning och för att göra det lättare för publiken att ta sig hem efter föreställningarna beslutade stadens styrande att de som bodde på Södergatan skulle se till att gatan var upplyst genom att sätta upp lampor på husfasaderna eller ha ljus i fönstren. De som inte följde uppmaningen kunde dömas till böter.

På invigningsaffischen kan man läsa: ”Med konungens allernådigste tillstånd öppnas nya teater-huset i Malmö den 16 oktober 1809 och uppföres till förmån för inrättningen en för tillfället författad prolog med sång och balletter af herr Ballettmästaren Brulo.” Utöver detta bjöds publiken på det franska lustspelet ”Äktenskapsskillnaden”.

I boken ”När teatern kom till Malmö”, som gavs ut av Malmö museer och Malmö stadsarkiv till 200-årsminnet av teatern, kan man läsa att priset för en biljett till någon av första radens loger var tjugofyra skilling banko medan det kostade sexton skilling banko i andra radens sidologer samt på ”parterre”, en del av parketten ”som äfven är inrättad för Fruentimmer”.

Det blev ett synnerligen aktivt år för de teatersugna, programmet förnyades minst ett par gånger varje vecka och under det första spelåret gavs mer än etthundra produktioner – framför allt komedier och sångspel.

Det mest spelade verket på Malmö Theater var ”Värmlänningarna” som mellan 1849 och 1925 gavs 177 gånger.

På Teatermuseet i Malmö hittar vi fler uppgifter om teatern. Biljetterna köptes hemma hos stadstjänare Nils Pettersson som bodde på den numera försvunna Mårtensgatan. När Pettersson dog övergick man till att sälja biljetter i teaterns biljettkontor. Vi lär oss också att teatern hade kungligt besök endast en gång – den 7 juli 1848 då kung Oscar I kom med sitt följe för att se ett gästspel med artister från Det Kongelige i Köpenhamn.

1927 flyttade handelshuset Bekå in i den del av huset som utgjorts av värdshuset och hotellet Stadt Hamburg. Och i maj 1938 stängdes Malmö Theater för gott. En ny teater hade börjat byggas vid Fersens väg och i väntan på den fick de kringresande teatersällskapen hålla till på Hipp på Kalendegatan som hade invigts 1899.

Teatern revs 1961 och idag återstår endast delar av fasaden ut mot torget.

 

Teater i varje kvarter

Men det fanns förstås också andra möjligheter för Malmöborna att få se teater. Året 1862 hade David Lenander öppnat ett nöjesetablissemang i Södra Förstaden med namnet Davidshall och efter ett ägarbyte 1882 skapades där en scen kallad Varieté-Teatern. 1885 kunde man få se uppträden i Bryggeriteatern vid Hyregatan i gamla staden. Intill Kungsparkens restaurang invigdes 1887 konsert- och teatersalongen Florateatern. Till Djäknegatan begav man sig för att roas på Concordiateatern. Och intill kanalen på Södra Promenaden fanns friluftsteatern Altona åren 1846 till 1867. För att nämna några.

En skola för scenen

Vi stannar kvar i kvarteren kring Malmö Teater vid Gustav Adolfs Torg men förflyttar oss framåt i tiden. För Stora Nygatan 52 var under många år adressen till scenskolan i Malmö. Den hade sitt ursprung i den elevskola som startades 1944 vid nybyggda Malmö Stadsteater för att förse teatern med nya, fräscha skådespelare. Utbildningen fick ett rejält uppsving under Ingmar Bergmans tid som teaterns förste regissör på 1950-talet. 1964 bröts den loss från stadsteatern och blev en av de statliga scenskolorna i landet. I samband med högskolereformen 1977 kopplades utbildningen till Lunds universitet och från 1986 benämns den Teaterhögskolan.

Idag hittar vi teaterutbildningen i Mazettikvarteret på Bergsgatan men fram till 2007 fanns den i kvarteret Stora Nygatan-Malmborgsgatan-Stadt Hamburgsgatan.

En titt bland de gamla klassfotona från den tiden kan vara kul, många ansikten känns igen. Genom den tunga och vackra porten på Stora Nygatan 52 har bland andra Thomas Hellberg, Agneta Ekmanner och Claire Wikholm (1968), Thomas von Brömssen och Lars Humble (1969), Anki Lidén och Krister Henriksson (1971), Åsa Melldahl, Ewa Fröling och Birgit Carlstén (1974), Ann Petrén, Reine Brynolfsson och Philip Zandén (1979) och Katarina Pålsson, Björn Kjellman och Rikard Wolff (1987) sprungit ut - för att bara nämna några.

Skolan har förstås skött sitt ursprungliga uppdrag med den äran och sett till att Malmö Stadsteater genom åren alltid haft tillgång till duktiga skådespelare - i den nuvarande fasta ensemblen har de allra flesta av skådespelarna fått sin utbildning på Teaterhögskolan i Malmö.

Barbara Wilczek Ekholm var verksam som rörelsepedagog på Teaterhögskolan under fyra årtionden från 1977, och dessutom som prefekt under tre av de åren, och har under sin karriär mött och arbetat med fler än femhundra blivande skådespelare:

– Jag brukar lusläsa recensionerna när mina gamla studenter har varit med och det är en fantastisk känsla att läsa om dem.

Hon utvecklade genom åren en egen träningsmetod för att göra skådespelarna mer levande på scen, något som hon menar saknades inom teatern på 1970-talet.

– När jag kom till Malmö tyckte jag att den teater som erbjöds var tråkig. Min ambition var att ändra svensk teater, att få i gång skådespelarnas kroppar. Jag tycker att man kan säga att Teaterhögskolan i Malmö utmärker sig som en slags ”rörelseskola”. I dag rör sig skådespelarna mer, de kan uttrycka mer.

Det politiska klimatet för kulturen var inte det bästa på den tiden, menar Barbara Wilczek Ekholm. Många av de fria grupperna hade lämnat staden och de som fanns kvar arbetade i motvind.

Men det skulle komma att ändras. På 1990-talet var situationen en annan och där spelade Teaterhögskolan en viktig roll som plantskola, menar hon.

– Det hände mycket med teatern i Malmö på 1990-talet och jag menar att vår skola utmärkte sig. Vi sysslade inte med talang eller med att lyfta fram enskilda skådespelare, utan med baskunskap och ett ensembletänk.

Produktiva år på Djäknegatan

Inte så konstigt då kanske att det var på denna teaterhögskola som avgångsklassen med nybakade skådespelare 1992 bestämde sig för att starta en fri teatergrupp. Inspirationen kom från den ryske teaterpedagogen Konstantin Stanislavskij och hans grupp Konstnärliga Teatern i Moskva, och följaktligen fick gruppen i Malmö heta Unga Konstnärliga Teatern.

Det hela rörde sig om ett ettårigt projekt och gruppen flyttade in i Sveriges Radios gamla garage på Baltzarsgatan. Efter ett år var projektet över, gruppen splittrades och två av skådespelarna – Lars Arrhed och Sven Ahlström – startade en ny grupp som fick namnet Ensembleteatern. Till sig knöt de producenten Jesper Larsson och gruppen fick ta över ett före detta glasmästeri på Djäknegatan i Malmö.

Nu följde fyra produktiva år. Den första produktionen blev ”Profetia” som kretsade kring Leonardo da Vinci och som var ett beställningsuppdrag från Malmö stad i samband med en utställning på konsthallen Rooseum.

– Vid sidan av de dramatiska teaterproduktionerna, som ofta var nyskrivna, gjorde vi var tredje vecka en improvisationsföreställning som vi kallade ”Direktsänt”. Och dessutom spelade vi ”Turboteater” som innebar att Lars Arrhed eller dramatikern Klas Abrahamsson varannan vecka skrev en ny pjäs som bara gavs en enda gång, berättar Jesper Larsson.

Tanken var att skådespelarna skulle hamna i ett slags konstant obalans där de aldrig kunde luta sig tillbaka utan hela tiden var tvungna att byta konstnärlig rörelse. Och det väckte intresse, Ensembleteatern blev ganska snart en betydande aktör i Malmös teaterliv.

– Ja, jag tycker absolut att Ensembleteaterns verksamhet påverkade och vitaliserade teaterlivet i Malmö, säger Jesper Larsson.

Ett teaterkluster i centrum

Under dessa år sprudlade teaterlivet i de centrala kvarteren kring Hippodromen och Malmö Dramatiska Teater. Utöver Ensembleteatern fann man runt hörnet Teater Glädjehuset – där bland andra Pierre Lindstedt, Karin Grandin och Håkan Mohede medverkade. Den gruppen hade startat när gamla stadsteatern organiserades om och många av de anställda skådespelarna fick sluta, och de höll till på Kalendegatan mellan 1993 och 1996. Svensk Symbolistisk Teater startades 1997 av Christer Jonsson och kom så småningom att ta över Sveriges Radios gamla garage på Baltzarsgatan. Och på Fakiren, nuvarande Bastionen, vid kanalen huserade gruppen Darling Desperados, med Katarina Pålsson och Ulrika Malmgren. I lokalerna fanns även dansgruppen DIGT och senare Dansstationen.

– Vi kallade området för ”Malmös Broadway”. Det var ett teaterkluster med olika konstnärliga profiler, minns Jesper Larsson.

1997 upplöstes Ensembleteatern och Teater 23 tog över lokalerna på Djäknegatan.

– Vi var färdiga. Vi hade jobbat galet mycket och vi hade så mycket ekonomiska bidrag som vi kunde få. Det gick inte att växa, vi kunde inte komma vidare, konstaterar Jesper Larsson.

Gasljus i Malmömiljö

Tillbaka till kvarteret där Malmö Nya Theater & Wärdshus en gång låg. Nu ska där återigen bli skådespel. För i stadsteaterns repetitionslokaler på Stadt Hamburgsgatan – i lokaler som dessutom en gång var Teaterhögskolans övningssalar - har Malmö Stadsteater premiär i januari 2022 för pjäsen ”Gasljus: Malmö”.

– Vår pjäs följer inte pjäsen eller filmen ”Gasljus” men vi var intresserade av fenomenet ”gaslighting” – alltså när någon har ett manipulativt beteende och utsätter sitt offer för det i så hög grad att den som blir utsatt börjar tvivla på sin egen verklighetsuppfattning och riskerar att bli galen, säger pjäsens regissör John Hanse.

Begreppet ”gaslighting” härrör från just pjäsen ”Gasljus” från 1938 och filmen med samma namn från 1944 med Charles Boyer och Ingrid Bergman i de stora rollerna.

”Gasljus: Malmö” kretsar kring två par som bor i var sin lägenhet vid Möllevången i Malmö.

– Det handlar om en parrelation där den ena utsätter den andra för gaslighting. Miljön i pjäsen driver en del med det man kan kalla posthipster-generationen - personer som värnar om det genuina, originella och speciella när det gäller mat, kläder och kultur.

Det speciella med den här uppsättningen är att publiken får ta del av det som sker ur två olika perspektiv – samtidigt. Åskådarna kommer att ha hörlurar på sig under föreställningen, berättar John Hanse:

– Precis som i en vanlig teaterföreställning betraktar man det som händer på scenen utifrån, i ett närmast objektivt perspektiv. Men man hör också hela föreställningen genom den utsatta personens perspektiv. Den karaktären i pjäsen som blir utsatt för manipulation har en mikrofon vid varje öra och publiken hör det som den personen hör. Om någon till exempel viskar någonting i dennes vänstra öra så blir det en viskning i publikens vänstra öra också. Så man kan säga att man via synen följer processen utifrån och via ljudet får man följa den inifrån.

John Hanse är nöjd med valet av spelplatsen på Stadt Hamburgsgatan:

– Jag gillar att det är en levande teatermiljö, det är ju Malmö Stadsteaters replokaler och det pågår repetitioner samtidigt som vi spelar. Och samtidigt är det ju Teaterhögskolans gamla lokaler och det känns också roligt med den kopplingen.

Läs mer om Gasljus: Malmö här!

 

Källor: Teatermuseet i Malmö samt böckerna ”När teatern kom till Malmö” utgiven 2009 av Malmö museer/Malmö stadsarkiv och ”Berättelsen om mitt liv i rörelse” av Barbara Wilczek Ekholm och utgiven år 2020.