Barbro “Bang” Alving kunde konsten att säga som det var, med skärpa och sarkastisk humor som vapen. Hon var banbrytande journalist, övertygad pacifist, katolik och queer i en tid då homosexualitet betraktades som en sjukdom. Redan i tjugoårsåldern började hon använda signaturen “Bang” som senare skulle göra henne känd för den breda allmänheten. “Bang” är främst ihågkommen för sina starka reportage från krigszoner runt om i världen. Hon kämpade mot samhällets konventioner och återkommande depressioner men lämnade ett unikt avtryck i svensk journalistik.

 

En ung Barbro sitter vid sitt skrivbord på Dagens Nyheter. Källa: TT Nyhetsbyrån

De unga åren

Barbro Alving föddes i Uppsala år 1909 i ett hem som präglades av språk och skrivande. Mamma Fanny Alving var författare och pappa Hjalmar var universitetslektor. I familjen fanns också två äldre syskon, storasyster Beata-Sofi och halvbrodern Anders. Redan som barn visste Barbro att hon ville bli journalist. 

Vid arton års ålder 1927 blev Barbro headhuntad av Stockholms Dagblad precis efter studenten från Whitlockska samskolan i Stockholm. Året därpå fick hon anställning som redaktionssekreterare på veckotidningen Idun, där hon bland annat recenserade film under signaturen Miss Bio. Barbros unga, kaxiga ton gick hem hos läsarna.

Genombrottet

Hennes stil var att skriva rappt och målande med ett tydligt berättarjag, ett grepp som var ovanligt inom dåtidens journalistik. Barbro hade en dröm om att vara den hårt arbetande journalisten  som “går klädd i trenchcoat” (som hon själv sa) och rapporterar från världens alla hörn. Karriären tog fart på allvar när hon fick anställning på Dagens Nyheter 1934. Två år senare skickades hon till Berlin för att bevaka OS och det var nu som det verkliga genombrottet kom. Signaturen “Bang” blev känd för den breda allmänheten. 

 

OS i Berlin 1936. Källa: TT Nyhetsbyrån

Barbro var journalist i en tid då det var ovanligt med kvinnliga utrikesreportrar men det stoppade henne inte. Barbro ville vara med där det hände. På eget initiativ reste Barbro 1936 till Madrid för att rapportera om spanska inbördeskriget, trots avrådan från Dagens Nyheter. Hon tog sig dit på egen hand och skrev om det hon såg. När det blev uppenbart vilket unikt material de satt på valde Dagens Nyheter ändå att publicera Barbros reportage. Genomslaget var stort. Skildringarna av Francos framfart och civilbefolkningens lidande berörde många läsare. Det skulle bli många resor till olika konflikter runt om i världen för Barbro genom åren.

Kärlek och utmaningar

Kärlekarna var många och Barbro förälskade sig i både kvinnor och män. Ung och nyfiken på världen reste hon ensam till Paris år 1931, där hon förälskade sig i en fransyska som hette May. Hemma i Sverige fanns redan en fästman vilket gjorde situationen mycket komplicerad. Romansen med May blev dock kortvarig och Barbro åkte hem med krossat hjärta, slog upp förlovningen och gick in i en depression. 

I takt med att hon fick större uppdrag höjde Barbro kraven på sig själv. Utmaningen i att jobba mycket och samtidigt hantera återkommande depressioner var svårt. Stundtals var det kämpigt att få allt att gå ihop och även att hålla deadlines. Det vi idag skulle kalla prokrastinering kallade Barbro för uppskjutardjävulen. Att kroniskt skjuta upp saker fastän man vet hur jobbigt det blir sedan. Som Barbro uttrycker det i ett kåseri från 1946:

“Det är vi som skjuter upp. Allting, jämt, komplett i onödan, rätt sinnesrubbat. Kan jag medelst med knackningar i kistlocket skjuta upp min egen begravning någon timme, var lugn för att jag gör det.”

På grund av detta fick hon i perioder inga utlandsuppdrag eftersom hon inte klarade av att sköta sitt arbete. Ett par år efter OS i Berlin träffade Barbro illustratören Birger Lundquist och de två inledde en romans som resulterade i en dotter som föddes 1938. Eftersom Birger redan var gift blev Barbro ensamstående mamma. Därmed blev hon också en förebild för ensamstående mödrar som var en särskilt utsatt grupp vid den här tiden. Barnet fick namnet Maud Fanny men kallades alltid för Ruffa. 

När Ruffa bara var något år gammal kom Loyse Sjöcrona, kallad Viran, in i Barbros liv. Kvinnan som skulle bli hennes stora kärlek och livskamrat. 1940 flyttade de ihop och blev vad vi idag skulle kalla en slags regnbågsfamilj långt innan detta var socialt accepterat. Samma år reste Barbro iväg till FInland för att rapportera om finska vinterkriget. Loyse var hemma och tog hand om Ruffa.

Pacifisten med pennan som vapen

År 1942 började Barbro skriva för Vecko-Journalen vid sidan av anställningen på Dagens Nyheter. I Vecko-Journalen skrev hon klarsynta, personliga, ofta roliga kåserier under signaturen “Käringen mot strömmen” och blev om möjligt ännu mera folkkär. Hon var orädd för att säga som det var men hade förmågan att balansera kritik med humor. I sina texter reflekterade Barbro kring samtiden, könsroller, politik och små funderingar i vardagen. Signaturen “Käringen mot strömmen” valde hon inte själv, och tyckte egentligen inte så bra om den, men den var ett av hennes signum i över tjugo år.

 

Barbro ute på en av sina reportageresor. Källa: TT Nyhetsbyrån

Upplevelserna som krigsreporter övertygade Barbro om att alla former av väpnad konflikt är fel. Hon agiterade alltid för fred. Så stark var hennes övertygelse att hon år 1955 dömdes till en månads fängelse av Stockholms rådhusrätt (idag Stockholms tingsrätt) för vägran att inställa sig till obligatoriska civilförsvarsövningar. I rätten avslutade hon sitt försvar med orden:

"Att man borde vägra medverkan i någonting som strider mot allt förnuft och kan betyda mänsklighetens självmord”.

Inifrån fängelset skrev Barbro artiklar för Dagens Nyheter om sina upplevelser som fånge på Långholmens centralfängelse. Dessa artiklar blev även en bok med titeln “Dagbok från Långholmen” utgiven år 1956. Det blev tjugofem års tjänst på Dagens Nyheter men 1959 skiljdes vägarna, när tidningens ledning tog ställning för kärnvapen - en uppfattning som gick tvärt emot Barbros. Hon valde att lämna tidningen men fortsatte att skriva och resa runt i världen.

Banbrytande reporter

Barbro var banbrytande på fler sätt än som journalist. Hon var feminist, katolik och queer i en tid då homosexualitet ansågs vara en sjukdom. Men det var som reporter hon brann starkast. Hon ville berätta om det som var viktigt. Göra avtryck. Barbro banade väg för dagens kvinnliga journalister med en nyfikenhet och kompromisslöshet som världen behöver än idag. Barbro “Bang” Alving gick bort i Stockholm 1987.

 

Barbro i sitt arbetsrum hemma i huset. Källa: TT Nyhetsbyrån

  

Källor:

TT:s bildarkiv

Bok: “Bangs bästa”, Ruffa Alving Olin, 2009, Gidlunds förlag.

Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Barbro_Alving  

Svenska ikoner i P1: https://sverigesradio.se/avsnitt/1478986  

Sommarprat 1971: https://sverigesradio.se/avsnitt/425089  

Expressen, 22 april 2018 https://www.expressen.se/kultur/scen/bangs-pacifism-ar-en-provokation-an-i-dag/

 

Monologen Bang – efter texter av Barbro Alving får nypremiär på Malmö Stadsteaters scen Intiman 6 april 2024, och spelas t.o.m. 17 maj.
Läs mer och boka biljetter!