Repetitioner av Virginia Woolfs poetiska mästerverk Orlando inne på vår stora scen Hipp. En resa där karaktärerna utmanar gränser i tid, rum och kön under 500 intensiva år. På scen sker dessa förvandlingar med hjälp av ett stort antal kostymbyten som kräver ett lite speciellt repetitionsarbete. I detta bildreportage, av fotografen Emmalisa Pauly, får vi följa arbetet på scenen två veckor innan premiären den 14 september 2019.
För att klara av en tidsresa med kostymbyten under 500 år finns flera klädställ placerade bakom scenen. Utifrån ett välplanerat schema byter skådespelarna om på olika positioner beroende på var de lämnar och kliver in på scenen. Erik Svedberg-Zelman, som gör sin praktik från Teaterhögskolan i Malmö, gör sig redo inför en kommande scen.
Utrymmena vid sidan av scenen kan ofta vara ganska begränsade och in- och utgångar behöver övas för att upplevelsen på scenen ska bli naturlig. Ofta sker kostymbyten även under transportsträckorna från och till scenen.
Under större delen av repetitionsperioden har skådespelarna vanliga träningskläder men denna dag är det första repetition med kostym och mask. Vissa produktioner har endast ett kostymgenomdrag innan genrep, men då Orlando har så många kostymbyten görs flera kostymgenomdrag samt att speciella repetitionskostymer har använts under större delen av repetitionsperioden. Här sitter skådespelarna i uppsättningens grundkostym som är underkläder och korsett i vitt. I kombination med denna byggs sedan olika kreationer för att förflytta skådespelarna till olika tidsperioder i historien.
I kombination med kostymbyten får skådespelarna även smink och peruk i direkt anslutning till scenen. Maskören Siv Nyholm lägger mask på skådespelaren Kerstin Andersson inför nästa scen.
Det är extremt mycket kommunikation som pågår under föreställningen som inte syns. Här står skådespelaren Malin Karlsson i kulisserna och har kontakt med Linn Mildehav och Kerstin Andersson på andra sidan scenen för att timingen i entrén ska bli helt rätt.
Repetitionerna påbörjas alltid i teaterns repsalar på Stadt Hamburg, men när repetitionsarbetet sedan fortsätter inne på scen ca fyra veckor innan premiär byggs temporära arbetsbord inne i salongen åt det konstnärliga teamet och scenteknikerna för att de ska komma nära skådespelarna under arbetets gång. Här sitter koreografen Melker Sörensen och regissören Sara Cronberg och följer repetitionerna från publikplats.
Ovanför Sara och Melker sitter ljud- och ljusteknikerna med sina kontroll- och mixerbord. Detta för att alla delar av upplevelsen ska skapas utifrån publikens perspektiv och att kommunikationen mellan alla inblandade ska bli enklare. Inför genrepet flyttas all utrustning upp till ett kontrollrum ovanför sittplatserna på balkongen. Här ser vi ljudteknikern Silas Bieri som specifikt jobbar med att musik och sång, som framförs live under föreställningen av Jenny Wilson, Mikael Häggström och Klas-Henrik Hörngren, ska låta bra och bli en naturlig del helhetsupplevelsen.
En ny scen ska repeteras och Sara Cronberg går igenom vad som kommer att hända med alla inblandade som samlas på scenen. Scenografin, som till stor del är i guldfärg, aktiveras med hjälp av ljussättning vilket får både skådespelare och scenrummet att skimra. Väldigt vackert men samtidigt finns risk för att skådespelarna blir bländade och har svårt att hitta sina positioner. Hur kommer det fungera med de helvita kostymerna? Ofta blir det ett experimenterande arbete att hitta en bra kombination där scenkonstens olika verktyg fungerar bäst tillsammans.
Scenkostymer har ofta snillrika speciallösningar för att förenkla snabba byten på scen. Men att få alla moment att fungera bra i takt med replikerna krävs repetitioner och ibland även att justeringar görs på plats. Här får skådespelaren Cecilia Lindqvist, som spelar Orlando, hjälp av påklädaren Lovisa Meeuwisse med sina byxor som strular.
Föreställningens största kostym bärs av Drottning Elizabeth som spelas av Göran Dyrssen. Klänningen är så stor att det är svårt att se var man går samt att det hela tiden finns risk för att man snubblar på tyget. Här övar Göran och Linn Mildehav på att ta sig ner för den glänsande guldfärgade scentrappan. Lagom till premiären kommer de att glida fram över scenen tillsammans med ett fyra meter långt släp. Det gick inte riktigt att skapa denna illusion på första försöket.
Skådespelarna har mycket att hålla reda på och Virginia Woolfs text, i denna uppsättning översatt av Sara Stridsberg, är ganska omfattande och rik på finstämda poetiska formuleringar. Sufflören Hedvig Becke följer manus och hjälper skådespelarna om de tappar delar av texten då de samtidigt ska hålla koll på kostymbyten och hitta rätt positioner. Allt ska fungera i samklang med varandra och sufflören säkerställer att texten är med i processen.
Orlando har nu kommit fram till 1800-talet och alla kostymer har skiftat färg till svart. I bakgrunden sitter Jenny Wilson och hennes band bestående av Mikael Häggström på trummor och Klas-Henrik Hörngren på syntar. Snart är det scenbyte då Jenny Wilson träder fram över scenen under ett stort träd som växer upp- och nedvänt från taket.
Bakom scenen gör sig scenmästarna Pontus Karlsson och Henrik Gandsjö redo att låta Orlandos vita träd göra entré.
Föreställningen har nu färdats 500 år och kommit fram till 1920-talet. Kostymerna har blivit vinröda och fått tidstypiska snitt. Kostymdesigner Helle Damgård presenterar sina idéer för den kommande scenen tillsammans med regissören Sara Cronberg och koreografen Melker Sörensen. Hur får alla tid att byta kläder under Jenny Wilsons sångnummer? Vad händer på och vad händer bakom scenen? Teaterns kostymkoordinator Mariane Josefsson för anteckningar och planerar hur påklädarna ska få fram och hjälpa skådespelarna att få på kostymerna i tid. Det är fortfarande väldigt många olika saker som måste finjusteras och lösas, men tillsammans är teamet helt fokuserade på att leverera en fullständigt magisk upplevelse för publiken på premiären tio dagar senare.
