Galgmannen är en stark brygd av skrock och sägner som Schildt har hört i sin barndom i Lovisa-trakten, av personlig vånda över det litterära framgångarbas förbannelse, av hängiven kvinnodyrkan och längtan över ömhet.

När han i januari 1922 reste till Lovisa, var det för att avsluta sitt livs cirkel. Galgmannen blev hans räddning – den gången. Arbetet med pjäsen bragde honom i relativ jämvikt igen.  Melankolin – ett arv från fadern – fick honom snart igen i sitt våld och septemberdag 1925 lämnade han livet