Älskade klassiker!

Att hålla de klassiska mästerverken levande är ett av Malmö Stadsteaters uppdrag. Men vad är egentligen en riktig klassiker, vad är det som gör en teaterpjäs till en klassiker och hur gör vi dem relevanta idag? Dramaturgerna Anna Kölén, Amanda Fromell och Henrietta Hultén har alla stor erfarenhet av att hantera klassiska dramatiska verk.

En dramaturg fungerar som en konstnärlig rådgivare på teatern, och arbetar med repertoarval, bearbetar och dramatiserar manus samt har ett nära samarbete med regissörer och skådespelare. Anna Kölén har lång erfarenhet av yrket och jobbar idag på Dramaten men jobbade tidigare på Malmö Stadsteater under många år. Att arbeta med klassiker ligger henne lite extra varmt om hjärtat:

– Det är alltid härligt inspirerande att sätta upp en riktig klassiker. För mig är en klassiker en pjäs som innehåller så många lager och eviga frågor att vi kan spela den om och om igen och på nya sätt oavsett vilken tid vi lever i. Det är därför texten har överlevt, för att den har så mycket allmänmänskligt innehåll. En klassiker ska tålas att spelas på 1800-, 1900- och 2000-talet. Utan den egenskapen skulle en pjäs inte vara någon klassiker.

 

Dramaturg Anna Kölén. Foto Emmalisa Pauly

Förutom att den ska kunna spelas i alla tider är en klassiker en text som många känner till och som många betraktar som ett viktigt verk. Även om man inte sett eller läst pjäsen så vet man att den finns. Den finns i det allmänna medvetandet.
– Sen kanske det är många som skulle säga att en klassiker är ett verk av högt litterärt värde, men vad kvalitet är tycker jag är väldigt subjektiv så det är inte så viktigt. För att en pjäs ska vara en klassiker ska den vara något vi kan relatera till. Därför räknas t ex Kasimir och Karoline, som vi satte upp på Hipp 2015, som en klassiker i Tyskland men många i Sverige ser den inte som en klassiker eftersom de inte känner till den.

 

Anders Carlsson och Johanna Rane i Kasimir och Karoline på Hipp 2015. Foto Frans Hällqvist

Utmaningar med att sätta upp en gammal klassiker

Dramaturgen Amanda Fromell arbetar på Malmö Stadsteater och menar att utmaningen alltid ligger i att göra klassikern relevant idag:

– Klassiker tar ofta upp allmänmänskliga frågor som inte blir föråldrade: det kan handla om maktbegär, svartsjuka, frigörelse, kärlek, sorg eller liknande. Därför fortsätter de att vara relevanta.  Med det sagt kan det ibland finnas berättarstråk i klassiker som speglar en specifik samhällsstruktur i en specifik tid, som kan upplevas som alienerande idag. Då kan det vara värt att göra en bearbetning som förlägger klassikern i en verklighet som ligger närmare vår egen. 

 

Dramaturg Amanda Fromell. Foto Hanna Linder

En klassiker har en automatisk och inneboende relevans, annars skulle det inte vara en klassiker. Dramaturgen Henrietta Hultén, som tidigare arbetat på Malmö Stadsteater men också som dramaturg och producent på Radioteatern i många år, menar att utmaningen ofta kan ligga i att ”översätta” och gestalta det sammanhang som pjäsen har kommit till i så att det blir lätt att förstå varför personerna i pjäsen handlar som de gör:

– Som dramaturg får man ofta se över språket och kanske byta ut ålderdomliga ord och fraser så att språket inte blir en barriär. Sen får man bestämma sig ifall pjäsen ska utspelas i den tid den är skriven i. Det kan ju vara mera än tvåtusen år sedan, som de antika grekiska dramerna. Eller femhundra år sedan, som Shakespeares pjäser. Ibland väljer man att spela en sådan pjäs i nutid, och med nutida kostym. Då får man vaska fram kärnan av det som händer i pjäsen så att det fungerar i ett nutida sammanhang, utan att tappa pjäsens inneboende kärna. Och kanske fråga sig om det är klokt att ändra en klassisk pjäs slut så att hela innebörden förskjuts, säger Henrietta.

 

Dramaturg Henrietta Hultén. Foto Emmalisa Pauly

– Jag brukar tänka att en klassiker inte alltid har varit en klassiker, förklarar Anna Kölén. Den största utmaningen är att hitta ett sätt att göra pjäsen lika angelägen nu som när den sattes upp första gången. Första gången den spelades var den en nyskriven ofta väldigt utmanande text, och det är därför den har överlevt. Jag vill kunna sätta fingret på varför den väckte sådan uppståndelse, varför blev publiken berörd, vad är innehållet och kärnan i den här texten och varför har den spelats så många gånger?, säger Anna Kölén.

Anna Kölén menar att det alltid finns en risk att man gör en kliché av en klassiker, som t ex Hamlet med dödskallen i sin hand. Det är lätt att kopiera något man sett på film eller vad tidigare regissörer gjort:

 

Andreas Grötzinger i Tolvskillingsoperan på Hipp 2015. Foto Emmalisa Pauly

– Det är alltid en utmaning för regissören att göra sin egen tolkning av en klassiker, att visa publiken något nytt konstnärligt som de kanske inte tidigare sett. Man vill inte härma något som är väldigt bra. Regissören gör ju egentligen ett nytt verk varje gång hen sätter upp en klassiker. Alexander Öberg tänkte till exempel mycket på originalverket när han repeterade Tolvskillingsoperan och vad Brecht egentligen tänkte. Samtidigt som en klassiker moderniseras måste man ha respekt för verket. Man kan inte enbart utgå från sin egen tid och hur samhället ser ut idag, utan måste också ha kunskap om hur världen såg ut 1928 då Brecht skrev Tolvskillingsoperan.

Klassikerslaktare

Ibland talas det om ”klassikerslaktare” – iscensättare som hårdbearbetar klassiska pjäser och spelar dem på våldsamma och oväntade sätt men behåller pjäsens känslomässiga kärna. Henrietta Hultén menar att resultatet kan bli överraskande starkt och berörande:

– Jag tänker bland annat på Borkmania, i bearbetning av Alejandro Leiva Wenger och regisserad av Stefan Pucher som spelades på Malmö Stadsteater 2021. Jag var själv inte alls inblandad i arbetet med den pjäsen men var en mycket uppiggad och lycklig person i publiken. Gränsen kan vara hårfin mellan onödiga regipåhitt och stark och originell iscensättning.

 

Karin Lithman och Mari Götesdotter i Borkmania på Intiman 2022. Foto Emmalisa Pauly

Hur gör vi då en klassiker relevant i dag? När teatern satte upp Shakespeares En midsommarnattsdröm som vampyrpjäs våren 2014 reagerade publiken både med missnöje och glädje. Hur tänkte den tyska regissören Anna Bergmann egentligen?

– Hon tänkte helt rätt! säger Anna Kölén. Anna Bergmann utgick ifrån att Shakespeare själv på sin tid var en populärkulturell författare. Det glömmer vi ibland. Shakespeare var ju folklig, folk stod upp och skrek och slogs på hans föreställningar. Texten var redan vulgär i sin egen tid, han skrev helt öppet om sex och våld. Anna Bergmann tänkte vad finns det idag som har den lockelsen för unga människor, som älvorna hade på Shakespeares tid, då de stod för sexualitet, mystik, magi? Jo vampyrer står för det i vår populärkultur idag. Ett liknade grepp gjorde teatern också med Henrik Ibsens Gengångare2012, den blev en zombiepjäs under namnet Gengångare & Zombies. Den tolkade regissören Rikard Lekander bokstavligen, vad är en levande död? Jo det är en zombie.
– Istället för att källaren i pjäsen skulle symbolisera det omedvetna som det är skrivet hos Ibsen, så plockades zombien upp ur källaren. Det var en riktigt raffinerad genrelek, menar Anna Kölén.

 

Niklas Engdahl och Brigitte Zeh i En midsommarnattsdröm på Hipp 2014. Foto Peter Westrup

Just pjäsen En midsommarnattsdröm är en populär klassiker att spela, och den kommer tillbaka på repertoaren 2023 som Malmö Stadsteaters invigningsföreställning i den ombyggda Hippodromen. Amanda Fromell arbetar med manuset:

– Jag bearbetar Shakespeares manus tillsammans med regissören Sara Cronberg.  Jag vågar inte säga för mycket eftersom det är ett pågående arbete, men det har varit en väldigt rolig och utmanande process. Det är en otroligt komplex pjäs med en mängd olika berättarlager och vi har testat olika tolkningar för att till slut landa i den bearbetning som vi snart ska börja repetera. Jag ser verkligen fram emot att få gå in i nästa fas och se föreställningen ta form på golvet! 

 

Peter Järn och Ann Petrén i Gengångare & Zombies på Intiman 2012. Foto Peter Westrup

Vilken klassiker av alla du jobbat med genom åren känner du dig mest stolt och nöjd över?

– På Malmö Stadsteater är jag oerhört stolt över arbetet med Cabaret våren 2014, säger Anna Kölén. Jag är personligen inte så förtjust i musikal, men Cabaret har både bra text och fin musik. Vi lyckades få en klassisk musikal att bli så modern, genom att vi gick tillbaka till det absoluta originalet, Christopher Isherwoods bok Farväl till Berlin. Att genom en modernisering lyckas ligga så nära originalet var verkligen jätteroligt. Musiken blev också samtida och levande. Vår version av Ibsens Folkets fiende 2015 är också en av mina favorituppsättningar, det blev en aktuell och modern uppsättning som samtidigt låg nära originalet.

 

Lindy Larsson och dansare i Cabaret på Hipp 2014. Foto Markus Gårder

– En annan klassiker jag är oerhört stolt över är uppsättningen av Ibsens Hedda Gabler som jag arbetade med på Riksteatern 2010. Den är ju en av våra stora skandinaviska klassiker. Vi funderade på vad som var problemet för Hedda då, en borgerlig kvinna som inte får arbeta, inte ha arvsrätt, det enda hon kan göra är att gifta sig. Men hon vill inte. Då tänkte vi vad finns det för inre konflikter idag som gör att unga människor tar livet av sig? Vad händer med Hedda om hon inte vill vara med killar? Tänk om Hedda är lesbisk men inte kan erkänna det för sig själv? Det fungerade jättebra och vi ändrade ingenting i texten, bara han till hon, Heddas hemlige kärlek Eilert blev Elin.

 

Mattias Linderoth, Dag Malmberg och Li Brådhe i En handelsresandes död på Intiman 2019. Foto Bodil Johansson

– Jag kan inte välja vilken av de klassiker jag jobbat med som jag tyckt mest om, funderar Henrietta Hultén. En handelsresandes död tyckte jag mycket om för att regissören Dennis Sandin valde att spela den rätt av, i den tid den var skriven i. Cyrano de Bergerac för att regissören Johannes Schmid hittade ett känsligt och adekvat sätt att skapa en parallell nutida handling och ha båda på scenen samtidigt. En förställning jag sörjer att den inte fick möta publik är Tartuffe i regi av Dennis Sandin, som var vacker, välspelad, rolig och farlig men som fick ställas in på grund av pandemin.

 

Johannes Wanselow och Josefin Iziamo (i bakgrunden)  i Cyrano de Bergerac på Hipp 2020.

Önskeklassiker att sätta tänderna i

Både Amanda Fromell och Henrietta Hultén är sugna på de gamla grekiska dramerna:

- En pjäs som jag skulle vilja gräva ner mig i är Sofokles Antigone, just eftersom jag personligen har svårt att ta den till mig. Jag har alltid haft en förkärlek för de grekiska klassikerna med sina storskaliga episka dramaturgier kring kärlek, hat och makt. Men i Antigone är det någonting i grundkonflikten – hon får inte begrava sin bror – som jag inte kan relatera till.  Samtidigt fascineras jag av dramat; dels över Antigone som karaktär, hennes styrka och drivkraft, dels hur kung Creons maktutövande resulterar i att han förlorar dem han älskar. Det här skulle jag vilja vrida och vända på, säger Amanda.

– Den stora utmaningen i att pjäserna skrivits i ett helt annat samhälle för längesedan, men att de mänskliga känslorna och predikamenten är oföränderligt starka, det lockar mig, säger Henrietta.

 

Johan Holmberg och Fredrik Gunnarson i Tartuffe, som fick ställas in pga Coronapandemin 2020. Foto Emmalisa Pauly.

Anna Kölén drömmer om en alldeles särskild Shakespeare-klassiker:
– Ja! Shakespeares Kung Lear är en av mina drömklassiker. Därför att den handlar om makt på ett otroligt modernt vis. Vad är makt? Är den person som har makt någon när kronan tas av? Vem blev Obama när han lämnat Vita Huset? Den problematiken är så här och nu. Sedan är det en av de absolut vackraste teatertexter jag vet.

 

Karin Lithman i Fröken Julie på Hipp 2017. Foto Emmalisa Pauly.