MIN SON HAR FÅTT EN LILLASYSTER men han är inte alls glad. Plötsligt har någon annan tagit platsen närmast mamma. Hans plats, hans mamma. Han är förvirrad och förtvivlad och vet inte vad han ska göra av sina känslor. Ibland river han sin syster. Det blöder från den där nya, mjuka huden och jag blir någon slags djurmamma, primitiv i mina instinkter att skydda. Jag gömmer mig med henne inuti kokonger av täcken. Han stryker runt oss, ännu mer utestängd. Mitt hjärta slits itu. Jag är arg på den som faktiskt skadar min bebis samtidigt som jag lider med min pojke som plötsligt verkar alldeles moderslös. Jag tänker att jag inte har något språk att förklara det här på. Han är två år, kan knappt prata. Jag tänker på teater. Jag tänker att jag skulle vilja se något totalt osminkat om just detta. Nå- got som visar att han inte är den ende i världen som känner såhär. Jag gör ett taffligt försök till dockteater i sängen men den lilla bara skriker. Jag masar min förlossningsömma kropp till skriv- bordet istället, skriver: teater som visar hur det VERKLIGEN är, barnteater som tröstar genom att vara uppriktig.

Jag tänker på hur barnteater, eller konst för barn överhuvudtaget, kan fungera som ett substitut för livserfarenhet. Som vuxen har de flesta av oss möjlighet att relativisera när vi hamnar i svårigheter. Vi kan jämföra med svåra saker från det förflutna och på så sätt få perspektiv. Det blir kanske inte lättare att få sitt hjärta krossat men man vet ändå att den där överjävliga känslan går över till slut. Livserfarenhet gör det något lättare att trösta sig själv helt enkelt. Barn har av förklarliga skäl inte samma livserfarenhet. Det mesta som händer, händer för första gången. Man tror att världen är så som den är utanför ens fönster och att allt alltid kommer att vara på samma sätt.

Det kom så abrupt. Rent rationellt fattade jag förstås att världen var större än Skövde kommun där jag växte upp, men jag fattade inte vad det innebar. Jag trodde t ex att handboll hade lika hög status överallt (IFK Skövde har alltid legat i topp). Att betyda något i Skövde var synonymt med att vara bra på handboll och jag trodde på riktigt att ens människovärde för evigt skulle vara något lägre om man, som jag, var dålig på handboll.

Det är bland annat därför Unga Teatern finns. För att någon därute ska få vittring på att det kanske inte måste vara på det här asjobbiga/småtråkiga/totalförvirrande... eller hur det nu är... sättet hela livet. Det finns något annat, något mer, någon annan som är som du.

Livet är fyllt av triangeldramer. Min son har redan fått vara med om flera. Kanske är det lite lättare nu, vad vet jag. Men nog hade han mått gott av att få en liten pjäs att spegla sig i, där när han hade det som tuffast.

Välkommen till Unga Teatern! 

Ada Berger, regissör och tidigare konstnärlig ledare för Unga Teatern