Stefan föddes 1930 i Lódz, Polen. Han hamnade i gettot i Kielce 1940–41. Åren 1941–45 satt han i koncentrationslägren Kielce, Auschwitz, Braunschweig och Wöbbelin. Stefan kom till Sverige i juni 1945. Han utbildade sig till civilingenjör, började jobba på Malmö kommun och bildade familj. Stefan blev hastigt änkling och lämnad ensam med två döttrar. Senare gifte han om sig och fick en son. Stefan var en av de första överlevarna som var ute och berättade om Förintelsen för svenska skolelever. I dag bor han med sin fru i Malmö. Han har nio barnbarn.

Det här är hans berättelse...

Det har inte varit lätt för mig att berätta det ni nu ska få höra. I många år försökte jag tränga undan det jag varit med om. Det gäller ju att leva nu och tänka framåt… För mina barn hade jag berättat lite, mycket lite… Jag ville inte belasta dem. Men så ringde min äldsta dotters lärare - han hade hört vad jag varit med om - och frågade: ”Kan du inte berätta för de unga? ”Jag var väldigt tveksam. Så kom jag ihåg några meningar som jag hade hört när jag var liten: ”Om inte nu, så när? Om inte jag, så vem? ”Och då tänkte jag: ”Just det! Så därför ska jag berätta min historia för er nu.

Jag är född i en stad som heter Lodz, i Polen. Den var jätteful. Det var en stor stad med en massa fabriker med höga fabriksskorstenar och mycket oväsen från väverierna. Vi bodde mitt inne i stan. Det var jag och mina föräldrar. Jag var enda barnet. Min pappa hade ett sidenväveri.

Jag tror inte att jag nån gång var kvar i Lodz på sommaren. Då var det fruktansvärt där så pappa skickade alltid iväg mamma och mig ut på landet. Ofta till min farfar, som var trädgårdsmästare…eller så hyrde man nåt rum hos nån bonde. Det är fantastiska minnen!

Jag gick i en hebreisk skola. Det var ingen religiös skola- och lärde mig polska och hebreiska. Hann gå där knappt tre år. Hade kamrater - så klart judiska -det var inte mycket chans att träffa andra.

Mamma och pappa talade jiddisch med varandra men med mig polska och hebreiska. Jag kan fortfarande bra polska. Nittonhundratrettionio- var jag nio år. När kriget bröt ut den hösten blev det panik. Tyskarna kom västerifrån Så vi flydde österut. Vi kom fram till Warszawa. Sen kom vi inte längre.

Tyskarna omringade Warszawa.

Fyra veckor satt vi fast i Warszawa, fyra hemska veckor - På dagarna föll bomberna. På nätterna sköt de med kanoner. När Warszawa kapitulerade tog vi oss tillbaka till Lodz. Lodz hade hamnat i vad tyskarna kallade för “ Das Reich”, Stortyskland.

Men en annan del av Polen gjorde man till Generalguvernement. Det räknades inte som en del av Stortyskland, Staden Kielce hade hamnat i Generalguvernementet. Vi trodde att där skulle det bli lite bättre för oss. Bättre än i själva “Das Reich”. Så min pappa beslöt att vi ska fly från Lodz till Kielce- därför hamnade jag aldrig i ghettot i Lodz.

Vi flydde alltså och hamnade utanför Kielce. Där fanns farfar och farmor och alla mina fastrar och farbröder. Han hade jord och han och hans familj jobbade ute på fälten. Vi flyttade in till stan, in i Kielce.

Sen såg jag dem aldrig mer. Kielce var en rätt så vacker stad, tyckte jag. Inte så stor som Lodz och inte så full av fabriker. Men så gjordes ett ghetto i en liten del av stan. Där hamnade jag. Det gick snabbt.

Dit kom också de stora transporterna med läkare. Judiska läkare från Österrike och Tyskland. Så vi var i det ghettot ett år eller så. Så småningom likviderades ghettot: de flesta skickades till Treblinka. Att det var till Treblinka de skickades fick vi veta mycket, mycket, mycket senare. Man sa bara: “De ska österut på arbete.” Vilken människa med lite normalt förstånd kan i sin vildaste fantasi tänka sig att man i ett civiliserat land, i ett civiliserat Europa försöker mörda ett helt folk? Ingen! Men tyskarna lämnade cirka två tusen mänskor kvar. Pappa arbetade som trädgårdsmästare hos dem och det bildades ett arbetsläger i Kielce…i en liten del av stan full av gamla ruckel. Där jobbade de vuxna på fabriker, och vi barn städade gatorna. Efter ett år skulle vi flyttas till baracker med taggtråd omkring. När vi skulle iväg samlades vi på en stor plats. Då kände jag att någon tog mig i nacken, släpade mig till ett hus och slängde in mig där. I det huset hade de samlat nästan alla barnen.

Jag smög mig upp på andra våningen. Det var ett gammalt hus. En kille var redan däruppe. Han var en elva, tolv. Sen kom också en liten sexåring. Så fick vi syn på en öppning upp till en vind. Om vi klättrade upp på räcket till trappan kunde vi ta oss upp på vinden. När vi klättrat upp fick vi syn på en takkupa och vi kunde krypa in ovanpå ett litet tak på den där takkupan. Så låg vi där och hörde hur de samlade ihop barnen där nere. Sen hörde vi hur det kom bilar och förde bort barnen. Mycket, mycket senare fick vi veta att man hade tagit dem till begravningsplatsen och skjutit dem allihop. Hur kan en vuxen människa ställa sig framför fyrtiofem barn i åldern från arton månader till tretton år och kallblodigt skjuta ner dem?

Vi visste att lägret fortfarande var omringat. Det fanns fortfarande kvar grejer därinne, i synnerhet filtar. Men vi tänkte:” Vi kan inte ligga i evighet här. ”Jag var elva eller tolv när det hände. Vi försökte ta oss ut från lägret på natten, vi ville hitta det nya lägret där föräldrarna skulle vara. Vi visste att det fanns ett hål i staketet. Så vi gick ner på natten och försökte att ta oss fram till hålet. Det var jobbigt: de svepte ideligen med strålkastare, så vi kröp ihop vid ett hörn av ett hus och väntade på strålkastaren och sen kröp vi till nästa hörn. Hålet var nästan i slutet av staketet och där fanns ruiner efter ett hus. Så vi gick dit in. När vi kom in fanns där en dörröppning, tre rum och en vägg och i väggen fanns en öppning efter ett fönster mot staketet. Då såg vi att det var upplyst vid staketet! Det hade vi inte räknat med!

Därinne där vi var, var det helt mörkt. När vi var i det andra rummet dyker det upp en vakt. Han ställer sig vid fönstret med ryggen mot oss. Att hjärtat inte bara stannade, måste vara ett bevis på att vi hade starkt hjärta. Vi fick alltså ingen chans att ta oss ut, Vi kröp tillbaka till det första huset och gömde oss där på vinden igen. Där låg vi i flera dygn.

På den fjärde eller femte dagen hörde vi röster som talade jiddisch i trappan. Vi tittade ut och såg tre av de våra men ingen vakt.

Det var en arbetsstyrka som hade skickats till lägret för att städa opp och hämta filtar till det nya lägret. Vi ropade på dem, eftersom vi inte såg nån vakt! De blev vita i ansiktet! Sen gick djungeltelegrafen: “Vi har hittat levande barn!“ Men hur skulle de få oss därifrån? De vuxna hade ännu lite värdesaker som till exempel en ring eller en klocka. Det grävde de ner och sa till vakterna: “Vi har hittat en skatt.” Vakterna skyndade sig dit. Då passade männen i arbetsstyrkan  på att lägga ner oss i varsin vagn under en massa filtar. Under de filtarna kom vi in i det nya lägret. Mina föräldrar, som var där, var övertygade om att jag var död. De hade redan läst kaddish över mig. Det är en bön man läser när nån är död.

De var säkra på att jag var död. Jag fick inte träffa dem med detsamma. Man var rädd att de skulle dö av chocken! Man tyckte att man måste vänja dem vid tanken på att jag faktiskt levde.

Sen var vi där omkring ett år. Jag fyllde precis fjorton, när vi transporterades till Auschwitz. Och där fick jag fångnumret intatuerat. När de transporterade oss, hade vi ingen aning om vart. Och när vi kom till Auschwitz sa de vuxna: ”Jaha nu är det slut med oss. Nu är vi i Auschwitz.”

Där skiljdes jag och pappa  från min mor. Auschwitz var ett helvete på jorden… I synnerhet för ett barn… Men pappa och jag hade en jättetur: 1944 behövde de mycket arbetskraft i Tyskland. Så de tog också en del folk från Auschwitz. Vi kom med en transport till ett läger i Tyskland vid en stad som heter Braunschweig.

Där arbetade vi på en lastbilsfabrik…fram till ungefär mars 1945. Redan då kunde man på långt håll höra kanonmuller västerifrån. 

Nazisterna ville inte att vi skulle bli befriade, så de lastade in oss i tåg och skickade oss österut. Och på natten - vi var en hundra man i vagnen - nu fanns inget tyskt flygvapen längre och de allierades flygplan flög lågt både dag och natt för att störa transporterna. Min pappa lyckades sätta sig på golvet och jag låg med mitt huvud på hans vänstra lår.

Då somnade pappas fot. Han väckte mig, och sa: “Res dig!” Jag reste mig, stod där och gungade, trött, sömnig, hungrig, törstig, medan pappa masserade sin fot. Och så sa han: ”Nu kan du lägga dig igen!” Jag vet inte varför men jag sa nej. Pappa skällde på mig: ”Du är inte klok! Du kommer att svimma!” - ”Nej!” Då kom ett sånt där jaktplan över tåget. Pappa blev träffad av en kula. Den träffade hans vänstra lår. Hade jag lagt mig då som pappa ville hade jag fått kulan i huvudet.

Sen kom vi fram till ett läger som egentligen var ett kvinnoläger - Ravensbrück. Där fick vi för första gången Röda Kors-paket. Med de paket vi fick - där fanns cigaretter bland annat - kunde jag köpa trasor och göra bandage åt min pappa. Jag var då nyss fyllda femton. Vi var där bara en två, tre dagar. Sen på tåget igen! Sen kom vi till ett läger som låg i en skog vid en ort som heter Wöbbelin. Vi kom dit den första maj och vi fick sitta i järnvägsvagnar - boskapsvagnar. Där satt vi största delen av dan. På kvällen jagade vakterna ner oss i barackerna. och sa: ”Vi skjuter  om någon går ut ur barackerna!”

När jag kom tillbaka till lägret många år efter kriget för att se hur det såg ut nu, mötte jag två gamla amerikaner: De hade varit med om att befria oss. De berättade att nazisterna hade samlat ihop fångar i andra läger i närheten och skickat dem med tåg till kusten och satt dem på fartyg och dränkt dem. Det var visst meningen med vårt läger också. Men antagligen blev loket eller järnvägsspåret sönderbombat.

Amerikanarna var då bara några få kilometer bort-väster om lägret. Öster om oss fanns ryssarna. Det var en av de sista dagarna av kriget. Kriget slutade den åttonde maj. På kvällen den första maj fick lägervakterna order om att skjuta alla fångar i lägret. Amerikanerna var bara några få kilometer väster om oss, ryssarna några kilometer österut. Men lägervakterna fick kalla fötter: Så istället för att döda oss jagade de in oss i barackerna och flydde. Tidigt på morgonen, när några gick ut, såg de att vakterna hade flytt. 

De två amerikanarna, som jag har att tacka för mitt liv, berättade, att de inte visste att vårt läger fanns. Plötsligt såg de “living corpses in pyjamas” - ”levande lik i pyjamas” - och kände likstanken från lägret. På morgonen kom förpatrullerna in. Det var 82:a flygburna divisionen, commandos, som befriade oss. Några av dem, tuffingar, commandos, fallskärmsjägare, började gråta. Där stod jag, femton år gammal, och begrep inte varför de grät. Jag var totalt nollställd.

I närheten fanns en tysk, före detta militärflygplats. I hangarerna där inrättade amerikanarna ett fältlasarett. Där tog amerikanarna hand om de sjuka. Bland dem var min pappa. Jag togs också omhand av amerikanska soldater. Min pappa och jag lyckades hänga ihop hela tiden. Det var inte självklart men vi klarade det.

Vissa gånger hjälpte pappa mig att överleva. När han sen blev sårad blev jag hans ”läkare”. Sen hamnade området som ligger ungefär tre mil söder om Schwerin i den ryska zonen. Då skickade amerikanarna oss till ett uppsamlingsställe utanför Hamburg. Där fick jag en dag reda på att hos Röda Korset i Hamburg fanns de första listorna på överlevande. Så jag tog mig in till Hamburg. Det var också ett äventyr, när man inte har pengar. Jag minns inte riktigt hur jag bar mig åt. Men jag tog mig in till Hamburg i alla fall.

Jag hittade inte min mammas namn. Jag gick in på en bank och bad om pengar. När de skulle slänga ut mig, visade jag mitt nummer. Så fick jag lite pengar. Det billigaste i Hamburg om man skulle äta ute var bröd och öl. Så jag levde på bröd och öl. Jag sov över i ruinerna efter en cigarettfabrik i en stadsdel som heter Wandsbek.

Jag var en två, tre dagar i Hamburg, så åkte jag ut till pappa över en dag, sen in till Hamburg igen. Man försökte ju organisera livet på nåt sätt.

När vi kom till Sverige den tjugosjätte juni 1945 var jag femton år gammal och man vägde och mätte oss. Jag var en meter och tjugoåtta centimeter och vägde tjugofem kilo!  Det var jag! Jag växte inte en millimeter under hela kriget. Och det var tur. Hade jag växt hade jag inte överlevt. Det fanns ju ingen mat. Tänk vilken klok kropp man har! En dag sa någon till mig där i ruinerna i Wandsbek: ”Vet du, jag har hört att sjuka som suttit i koncentrationslägerkan skickas till nåt land, Schweiz eller Schweden. Där har man inte varit med i kriget. Där kan man få fantastisk vård!”Jag sa inget till min pappa: jag var rädd att ge honom något hopp. Han skulle inte klara besvikelsen om det inte blev av. Jag började springa till military government, svenska beskickningen, schweiziska beskickningen.

Jag stannade i Hamburg i två veckor men jag klarade ingenting. Men så en dag fick jag träffa en amerikansk officer. Jag kunde ingen engelska då. Genom en tolk berättade jag om min pappa. Och han sa:”No problems!” Jag fick en passersedel till ett svenskt uppsamlingsställe i Lübeck och ett papper med fina stämplar från det tyska Röda Korset. Under tiden hände det en otrevlig sak på det lilla sjukhuset. Överläkaren där - överläkaren där… var antisemit. De tog en del av de sjuka med lastbilartill antingen svenska eller schweiziska uppsamlingsläger m e n han hoppade över min pappa! Pappa grämde sig. Jag gick dagen efter, till tyska Röda korset, när jag fått det där pappret.

Nu ska jag berätta hur viktigt det är med stämplar. Jag har en princip: Jag vill inte hata någon. Bara bedöma varje individ efter vad han gör. En bra tysk kan vara min vän. Men då hatade jag. Så jag gick till Röda Korset. Och han frågade: ”Was Willst Du?” - ”Eine Ambulanz!”  Då gick han runt bordet för att slänga ut mig. Då tog jag fram pappret med stämplarna. och då blev jag plötsligt en viktig man! Jag kunde inte få nån ambulans samma dag. Men man skulle skicka en nästa dag. Nästa dag kom jag med ambulans till min pappa. Ni skulle se hans min! Och vilken tillfredsställelse han fick: Han kom i fin ambulans till svenska uppsamlingslägret! Det låg i Lübeck. Där var vi några dagar. Det var en sån chock för mig när jag kom dit: jag var van att ta hand om mig själv, ta hand om min pappa. Jag var ju hundra år gammal i huvudet. Och de svenska sjuksköterskorna som klädde av mig och badade mig och pussade och kramade mig. För mig var det något väldigt, väldigt chockartat!  Ovanligt! Men positivt ovanligt! Och förresten, de där två amerikanarna, jag fick en chans att gå till dem: ”Thank you for my life! You are my heroes!” - ”We are no heroes!” De räddade oss. Åttioandra flygburna divisionen! Sen sattes vi på fartyg med röda kors med två minsvepare som gick före vårt fartyg. Det var den tjugosjätte juni nittonhundrafyrtiofem vi kom in i Malmö hamn. Jag minns det mycket noga. Vid Smörkontrollen finns en hamnbassäng till vänster, när man kommer in. Och där finns stora magasin. De lastade av oss och tog in oss i ett stort magasin, vi fick vår första måltid i Sverige: grovt bröd med korv och varm choklad. Det är bara i Sverige det finns grovt bröd som är sött. Så folk sa: “Vilket land! Fantastiskt! De äter kaka med korv och varm choklad!”

Det kom massor av ambulanser. De lastade in pappa i en ambulans. Så körde vi till Allmänna Sjukhusets område. Och där på gården står två kvinnor från lägret i Kielce! Vi hade skiljts åt i Auschwitz. De skulle hjälpa till. De tittade på mig: ”Stefan! Är det det verkligen du? Din mamma är i Sverige!” Jag, som hade varit hundra procent säker på att hon var död. Jag hade ju inte hittat något om henne hur jag än hade letat.

Då grät jag! Så glad blev jag. Hon var i Norrköping…på en flyktingförläggning. Min mamma hade kommit hit med de vita bussarna redan i april, före krigsslutet. Telegram skickades. Hon kom till Malmö. Det var den tjugosjätte juni. Jag hade kommit till paradiset!