Inför det rent existentiella hotet från klimatkatastrofen står vi som enskilda individer ofta handfallna, skräckslagna, närmast förlamade. Känslan av att allt både långsamt och mycket snabbt håller på att gå åt helvete är både extremt konkret och svår att greppa. Och om det är svårt på privatplanet upplever jag som dramatiker att det är ännu svårare att konstnärligt åskådliggöra det som är på väg att ske – och det som händer här och nu. Samtidigt är klimatkatastrofen den mest akuta, brännande frågan i allas våra liv, och därigenom alla berättares skyldighet att försöka gestalta. Men många konstnärliga angreppsvinklar riskerar att bli antingen stumt pedagogiska, pekpinneaktigt uppfordrande eller i värsta fall ett förstärkande av den i grunden mycket farliga men förståeliga känslan av apati och maktlöshet.

Min lösning på dilemmat har varit att istället berätta om de som försöker göra något åt situationen, och om de som ska se till att de som försöker göra något lyder lagen. Alltså klimataktivister och säkerhetspoliser. Människor som upplever att de kämpar för att skydda något i grunden heligt och dyrköpt – vår civilisation respektive vår parlamentariska demokrati. Ur den förutsättningen har jag och resten av det konstnärliga teamet velat skapa en uttagen berättelse, en skruvad fiktion om en verklighet som dag för dag känns allt mer overklig. En sårig, snårig saga om åtrå, krisande manlighet och krossade drömmar.

Författningsskyddet, där Peter är anställd, är en av Säpos avdelningar som arbetar med att motverka aktörer som med trakasserier, hot eller våld försöker påverka demokratin. En stor del av Författningsskyddets verksamhet går ut på att följa inhemska så kallade våldsbejakande extremister över det politiska spektrat som man befarar kan begå ideologiskt motiverade brott. Klimataktivister kan mycket väl falla inom radarn för den verksamheten. Med de nya lagarna om blåljussabotage har exempelvis fredliga klimataktivister mött repression i form av långa häktningstider och förhållandevis stränga fängelsedomar. Och i länder som Tyskland och Frankrike har organisationer inom klimatrörelsen varit föremål för förslag om kriminalisering och förbud. Det är lätt att tänka sig hur en rörelse som följde den konfrontativa linje som forskaren och aktivisten Andreas Malm föreslår i den omdebatterade boken How to Blow Up a Pipeline skulle bemötas av den demokratiska staten och dess våldsmonopol.

När jag arbetat med andra berättelser om brottslighet, politisk aktivism och övervakning och i min research tagit del av spaningsmaterial, avlyssningar och fältanteckningar har jag slagits av den oerhörda mängden som inte har med eventuell kriminalitet att göra. Allt det vardagliga, all smutsen, alla intima hemligheter. Hur nära de poliser som lyssnar på de gängkriminella, de politiskt aktiva, de utländska spionerna eller vad det nu är måste komma, och hur svårt det ibland bör vara att se bort, glömma och gå vidare. Fler än en gång har tankarna gått till den tyska filmen De andras liv, om Stasi-operatören som avlyssnar en regissör och en skådespelerska och blir djupt engagerad i deras drömmar om frihet från realsocialismens ok.

De här tankarna var en av vägarna som ledde in i arbetet med Hungerstenarna och berättelsen om Peter och Anna. Den stora skillnaden från De andras liv är att vi tar del av den berättelsen från ett efteråt. Det finns ett facit där det är tydligt att de som tjänade DDR var de onda och de som ville till friheten i väst de goda, men här finns ännu inga svar, inga segrare.

Under skrivandet av pjäsen kom jag mer och mer att tänka på vilken paranoid samtid vi lever i. Hur vi med teknikens hjälp genom appar, AI-verktyg och söktjänster enkelt kan förvandlas till våra egna små “säkerhetspoliser” som kan kartlägga och granska en presumtiv dejt, en irriterande kollega eller en halvt bortglömd klasskompis. Samtidigt är vi också genom våra sociala medier utsatta för en övervakning av aldrig tidigare skådat slag. Förutsättningen för att använda apparna är ofta att ge företag och myndigheter tillgång till allt, från meddelanden och foton till konsumtionsvanor. Det blev intressant för mig att skriva fram en berättelse som på sätt och vis var paranoid till sin natur, där många eller alla på något plan övervakar varandra, där alla har hemligheter och där ingen kan vara säker på vad den andre vet.

Se även gärna vår intervju med Henrik Bromander där han berättar mer om Hungerstenrana samt de Malmömiljöer där den utspelar sig: