Klara föddes 1929 i Köpenhamn, Danmark. Hon fördes till koncentrationslägret Theresienstadt 1943. Hon räddades 1945 och kom tillbaka till Köpenhamn. Klara utbildade sig till förskolelärare, gifte sig och fick två barn. Hon och maken slog sig ner i Helsingborg där de bor än i dag.

Det här är hennes berättelse...

Att berätta om det jag varit med om för mina barn har varit det allra svåraste. Det har nog kommit i mycket små portioner. Efterhand som jag har tecknat, gjort minnesteckningar har jag berättat. Jag tänker: ”Om inte nu så när, om inte jag så vem!”

Vi bodde på Islands Brygge. Det var ett arbetarkvarter ute på Amager vid Langebro i Köpenhamn. Jag är yngst av fyra. Min pappa var bokhållare i en grossistfirma, som importerade frukt. Sydfrukt hette den. Den handlade med apelsiner och citroner. Så det hade vi gott om hemma. Men sedan hade vi inte så gott om nånting annat. Vi levde ett helt vanligt judiskt liv. Jag var tio år, när tyskarna ockuperade Danmark. Först märkte vi judiska familjer inget särskilt. Regeringen hade ju garanterat att det inte skulle hända judarna nånting. Det tyckte vi ju var bra… speciellt min pappa.

Om sommaren gick min bästa vän Kamma och jag till Tivoli varje dag.  Det kostade femton öre i entréavgift innan klockan två. Så vi fick med oss våra femton öre. Det finns en bild på Kamma och mig, en av de där sommardagarna, när vi var på Tivoli. Vi var tretton år. Det var sommaren innan katastrofen. Hösten 1943 flydde många dansk-judiska familjer. Eller gick under jorden. Det gjorde inte vi. Pappa sa: ”Regeringen har garanterat vår säkerhet. Vi är ju danska medborgare. Oss kan ingenting hända.” Några dagar innan tyskarnas razzia, kom Kammas pappa över till min pappa och erbjöd oss att vi skulle kunna få övernatta eller bo hos dem. Men min pappa sa: ”Tack så mycket! Men vi har ju blivit garanterade att inget ska hända oss.” Det var första kvällen på det judiska nyåret, Rosh Hashonokvällen, och nästa dag skulle jag fylla fjorton.

Plötsligt vaknade min syster och jag av att det stod två SS-män i dörren till vårt rum. De pekade på oss med sina k-pistar och befallde oss att stiga upp. Vi hade ju sovit. Vi hade gått och lagt oss tidigt den kvällen eftersom det var sabbat. Vi skulle klä oss varmt sa soldaterna. Jag gick ut i köket för att hjälpa min mamma - hon skulle göra iordning ett matpaket. Det hade de sagt till henne. Då sa hon till mig: ”Du behöver inte hjälpa mig. Försök istället att skriva en lapp till Kamma.” Jag hittade ingen lapp men en gammal tidning. Sen lyckades jag leta fram en pennstump. På ett hörn av en tidningssida skrev jag: ”Kära Kamma, tyskarna har tagit oss! Lämna besked i skolan. Hälsningar Klara”. Jag rev av tidningshörnet, vek ihop det och slängde ut det genom köksdörren utan att soldaterna upptäckte nåt. De gick ju runt i lägenheten. Det var väldigt nervöst. Jag var väldigt nervös…kanske rädd, jag vet inte. Sen föste de ner oss för trappan. Det var mörkt på gatan. Det var ju mörkläggning. Där stod den där övertäckta lastbilen. I den satt redan en fyrabarnsfamilj. Barnen var yngre än jag. De tvang upp oss i lastbilen. Sen körde den runt i halva Köpenhamn. De stoppade på vissa ställen, där en soldat hoppade av. Vi förstod att de gick upp för att hämta fler. Men det kom inga fler. Tydligen hade folk gömt sig. Eller var redan i Sverige.

Till slut stannade lastbilen vid Langelinie. När vi klev ner från lastbilen låg världens största båt där vid kajen. Jag hade aldrig sett en så stor båt. Den hette ”Wartheland”. Den var full med soldater. På kajen låg en gammal, sjuk kvinna på en madrass. Henne vinschade de upp. De vinschade upp henne längs båtens utsida. När hon hängde där i luften och dinglade, skrek hon av ångest. Det var fruktansvärt! Sen fick vi klättra upp för landgången. Uppe på däck stod soldater. Tydligen klättrade min pappa inte tillräckligt snabbt, för när han kom upp slog en av soldaterna honom med gevärskolven.

Sen fick vi klättra ner för en spiraltrappa, långt ner i lastrummet. Det var ett stort rum. Tyskarna hade riggat upp britsar längs väggarna. Där kunde vi sitta eller ligga. Där nere fanns redan knappt tvåhundra personer. Många var hela familjer men det var också många äldre och riktigt gamla. Tyskarna hade nämligen tömt det judiska ålderdomshemmet bakom synagogan. Så gick då natten och man pratade. På lördag morgon kom rabbinen doktor Friediger ombord. Han var den siste. Sedan satte de igång motorerna. Rabbinen, doktor Friediger, var en praktisk man. Han samlade in all mat som kvinnorna hade med sig. Sen fördelade han maten. Kvinnor och barn fick först, sen männen. Många hade tagit med sig knäckebröd. Av det delade han ut en skiva knäckebröd till var och en. Men jag fick två för det var min födelsedag. Jag fyllde fjorton. Så satte maskinerna igång. Vi var på väg från fredag kväll till söndag morgon. På söndagsmorgonen fick vi gå iland. Det var svårt att klättra ner för landgången. De som var gamla klarade det knappt …Där stod soldater och stressade oss. De skrek: ”Schnell, schnell, schnell!” och slog de gamla med batongerna för att det skulle gå snabbare. Fyrtiofem i varje kreatursvagn. Sen bommade de igen vagnarna utifrån. Så satte tåget igång. Min pappa var rätt lång, det låter märkvärdigt… men jag var liten. Han var väldigt lång. När han stod på tå kunde han titta ut genom gallret längst upp. Det fanns där för att kreaturen skulle få luft… Hur som helst han kunde se på stationerna, som vi passerade åt vilket håll vi for. Han hade fått med sig sin fickalmanacka. I de danska fickalmanackorna fanns på den tiden kartor: först en över Danmark, sen en över Europa. På så sätt kunde han följa resans gång och se åt vilket håll tåget gick efter Dresden.

Vi var rädda, så rädda att vi var på väg mot Polen. Vi visste inte exakt vad som hände i Polen men man hade på känn…Men tåget tog av mot Prag. Dit kom vi tisdag kväll. Då hade vi varit på väg sen söndagsmorgon. På vägen - vi hade en gravid kvinna med oss och så skulle hon kissa. På den tiden hade ju alla män hattar på sig så hennes man fick låna henne sin hatt. Men snart behövde vi andra också …En eftermiddag stannade plötsligt tåget, de öppnade och vi fick kliva ner och sätta oss i ett dike, män och kvinnor blandade och uträtta våra behov. Bakom oss stod soldaterna. Ingen av oss visste var vi var. Det var gott om soldater som vaktade oss så vi kunde inte fly. Sen fick vi kliva upp i boskapsvagnarna igen. Men nu sträckte de in ett bröd och en spann med marmelad och en spann med vatten. De två spannarna hade vi snart tömt. De kom till nytta under natten. Nu behövde vi inga hattar. Tåget stannade. Vi var vid Theresienstadt. Allra först släppte de inte in oss i själva lägret, utan vi blev isolerade i baracker. Tre baracker i utkanten av själva Theresienstadt. Det var såna där baracker med en lång gång i mitten. På sidorna låg rum. Det stank när vi kom dit. Vi fick reda på att de precis hade gasat. Innan oss hade det varit barn från någonstans i Ryssland. När de hade transporterats vidare till Auschwitz hade tyskarna gasat baracken. Det stank fruktansvärt! Det fanns inte mycket plats för oss att leka. Det var mycket trångt. Runt barackerna var det taggtråd. Vad gjorde vi barn? Vi stod och tittade på de vuxna, försökte läsa ut ur deras ansikten vad som egentligen hände. Var det något farligt? Vi förstod ju inte allt, men vi kunde se på de vuxnas ansikten att det inte var så bra. Vad mamma och pappa tänkte innerst inne visste vi inte. De pratade inte så mycket med oss barn. Barn var barn och vuxna var vuxna.

Folk från Theresienstadt kom varje dag med mat. De kom med matvagnar som de ställde precis utanför. De från lägret fick inte ha nån kontakt med oss. Sen fick vi hämta in maten. Det var soppa kokad på rutten potatis och potatisskal.

Ja, så fick vi sova på halmmadrasser. På nätterna plågades vi av vägglöss. På dan var det loppor. Det kliade. Det gällde att inte riva sönder huden, det fanns ju ingen medicin. Mängder av duktiga läkare men ingen medicin! De som hade det svårast var småbarnsföräldrarna. De måste försöka hålla barnens små händer borta från klieriet. I de där barackerna var vi i fjorton dar, sen fick vi ett vanligt postkort som vi skulle skriva på tyska på. Det skulle skickas till våra vänner. På det skulle det stå: ”Vi har haft en bra resa!” Hör man inte riktigt propagandaminister Goebbels i bakgrunden, va? Sen skulle vi skriva: ”Vi är så glada att vi har fått komma till Theresienstadt!” Sedan lämnade de ut judestjärnan. De sa att alla som fyllt tretton år skulle arbeta. Så småningom kördes vi in i Theresienstadt på lastbilar. Theresienstadt är en gammal garnisonstad. Där ligger kasernerna runt om. Sen är det vallgraven och så är det vallarna.

När vi körde in hörde vi namnet på kasernerna. Det var tyska stadsnamn: Hamburgerkasernen… Dresdenkasernen…. När jag hörde det, trodde jag att vi skulle resa igen, så jag skrek i högan sky! På kaserngården blev vi hälsade välkomna av ordföranden i ”Den judiska självförvaltningen” doktor Eppstein. ”Den judiska självförvaltningen” var något tyskarna hade hittat på. Han berättade på tyska - tyska var det officiella språket - att vi skulle lämna ifrån oss alla värdesaker, smycken, som tyskarna hade sagt vi skulle ta med oss. Jag fick lämna en silverring. Jag var väldigt ledsen.

Min pappa och mina två bröder kom till en kasern. Min mamma och min storasyster och jag kom till en kvinnokasern. Vi hamnade uppe på vinden, en stor vind med plats för åttio personer och trevåningssängar. Min syster och jag la oss i sängen högst upp. Så levde vi vårt liv där.

Plötsligt bestämde tyskarna att det skulle bli ”folkräkning”. Dagen innan ”folkräkningen” fick vi besked om att vi skulle infinna oss på kaserngården klockan fyra på morgonen och ta med oss mat. Klockan sex skulle vi marschera ut i utkanten av Theresienstadt. Där skulle vi ställa oss i led: tio gånger tio. Det var i november. Det var grått och det var kallt. Vi hade inga varma kläder. Dessutom småregnade det. Det var för jävligt! Sen kom SS och gick i gångarna mellan leden och räknade oss. Vi stod i sexton timmar! En gång kom det ett flygplan lågt över oss. Då var vi säkra på att de skulle öppna en lucka och slänga ner en bomb. Då skulle de ju bli av med oss. Men det hände inte. Det här var i början av november, när vi precis hade kommit till Theresienstadt. 

Jag arbetade först som ordonnans, budbärare. Det fanns inga telefoner i Theresienstadt. Det fick ju inte finnas. Så den mycket stora administrationsapparaten behövde lämna besked till andra kontor. Då använde de oss barn. Vi fick springa med besked. Jag var nog mycket livlig tror jag. Det har jag hört. Så det passade inte mig så de satte mig på en systuga. Vi lappade byxor för pojkarna på ett barnhem. Men de som arbetade där var ju gamlingar. Sen hamnade jag i industrin. Där var ju mycket industri. Det hemskaste arbetet var i gruvindustrin. Så fanns där glimmer som skulle spaltas. Vi visste inte vad det skulle användas till. Men vi misstänkte att det skulle användas på flygmaskinsfabriker. Där arbetade barn. Jag hade en sån tur att jag blev sjuk, när jag blev inkallad dit. Men min mamma och min syster arbetade där. De hade en specialkniv. Med den skulle de spalta sex gram per dag. Glimret skulle spaltas mycket, mycket tunt. Min mamma var inte så bra på det. Hon hade reumatism i fingrarna och det gjorde fruktansvärt ont i fingerspetsarna. Min syster var mycket bra på det så hon hjälpte mamma.

De arbetade åtta timmar om dan. Men var det nån som inte hade fått ihop de sex grammen fick allihop arbeta två timmar till. Jag hamnade på en annan fabrik, där de gjorde ”galanteri”. Vi gjorde olika småsaker, till exempel det som tyskarna kallade ”plånböcker”. Vi fick en utstansad fyrkantig kartongbit. Man skulle vika kanterna och limma dem. Sen satt jag med en liten hammare och bankade fast det där. Sen veks det en gång till, jag minns inte riktigt hur. Det blev en sån där liten… man kunde ha en peng, en sedel i den. Allt det där gick ju till Tyskland. Sen hamnade jag inom ”Landwirtschaft”. Tyskarna hade oändliga marker utanför lägret, där de producerade grönsaker till ”Das Reich”. Jag hamnade där det var majs. Men tyvärr var inget moget. Vi vaktades av en tysk soldat. Innan vi gick ut på morgonen, räknade de oss och vi fick stränga förmaningar att inte ta med oss något tillbaka, inte försöka smuggla med oss något. Om de skulle komma på någon med att försöka smuggla med sig något, skulle hela gruppen bli bestraffad. Pappa var fyrtionio år, när vi kom till Theresienstadt. Han dog av dysenteri. Pappas död blev en enorm chock för mig. Sista tiden i Theresienstadt arbetade jag på barnhemmet där. Barnen på barnhemmet i Theresienstadt var mycket sjuka.

När Röda Korskommissionen kom till barnhemmet, hade tyskarna dresserat barnen att säja: ”Vi orkar inte mer choklad!”. De hade aldrig sett choklad i hela sitt liv. Visste inte vad det var. Jag var själv där när kommissionen kom. Men de i delegationen fick inte prata med oss. De talade med vår rabbin doktor Friediger. De måste tala på tyska så att SS skulle förstå vad de sa. En av dem, jag tror det var en UD-man, viskade i örat på doktor Friediger: ”Jag har en hälsning till er från kungen och från biskopen i Köpenhamn. ”När han berättade det för oss, var det som om vi fick en kick! Det var helt otroligt vilken verkan det hade! Nu fick vi ett hopp om att vi någon gång skulle komma därifrån. Men alla de andra i lägret som fick höra det sa: ”Vad konstigt. Det sitter en kung i Köpenhamn och bryr sig om sina judar.” Det kunde de inte fatta! Röda Korsdelegationen blev lurad. Ja, den blev verkligen lurad. Dagen innan de kom - det var nästan det värsta - blev vi barn från sju år och uppåt utkommenderade till krematoriet. Det var så många som dog i lägret så det fanns ingen plats på begravningsplatsen för fler döda. Så de som dog kremerades och askan förvarades i pappurnor. Vi barn skulle nu langa de där pappurnorna med de dödas aska bort till en lastbil som stod en bra bit bort. Där kastades pappurnorna upp på flaket. När bilen var fullastad körde den bort till floden Eger -den flyter precis utanför Theresienstadt - askan av tjugotvåtusen döda koncentrationslägerfångar kastades ner i floden. Det var precis innan Röda Korsdelegationen kom. Det fick ju inte finnas några tecken på den stora dödligheten i lägret. Delegationen frågade vad vi önskade oss. En dag rätt tidigt fick jag ett paket från Kamma. Det var varma kläder som hon hade samlat ihop bland sina klasskompisar. Så fanns där lite hygienartiklar och lite sygrejor. Mamma skrev och tackade. Vi fick ett postkort per man var tredje månad. På det fick man skriva max trettio ord på tyska. Då skrev min mamma till Kammas mamma : ”Man kann ja alles brauchen.”Det kortet behöll Kamma hela sitt liv.

Vi var i Theresienstadt i arton månader och sexton dagar. Det vet jag för vi kom iväg på min födelsedag. Det är lång tid…En dag kom det ett besked att vi skulle infinna oss i den kasern varifrån alla transporter till förintelselägren gick. Vi skulle på transport till Sverige! Det trodde vi inte på. Vi fick transportnummer att hänga runt halsen. Sen in i kasernen. Där var det självaste SS som vaktade oss. Vi var livrädda. I två dygn fick vi vänta. Under de två dygnen var vi verkligen rädda. Vi trodde inte på nånting… Vi litade inte på dem…Det var den trettonde april 1945 vi fick beskedet att vi skulle samlas vid kasernen. Den femtonde rullade det in en svensk vit buss. Och en till…och en till… Till slut stod där trettiofyra vita bussar. Den svenska flaggan och Röda Korset var målade på sidorna och taket. Då vågade vi tro att det var sant! Bommarna gick upp och så körde vi iväg. Det blev en mycket lång väg! Vi for genom Dresden. Vad vi såg var ruiner, allt var ruiner.  Vi låg ju så nära Dresden så det hade vi hört när de bombade stan. Sen åkte vi vidare. På natten övernattade vi i en skog utanför en nordtysk stad. Tur att vi inte övernattade inne i staden… För den natten blev den staden bombad.

Nästan hela stan brann ner. Till sist kom vi till danska gränsen till Padborg. Hela stan hade gått man ur huse för att hälsa oss välkomna. Det var helt fantastiskt! De slängde blommor och choklad och säkert cigaretter också in i bussarna och det viftades med danska flaggan. Danmark var ju fortfarande ockuperat. De tyska soldaterna som hade följt med oss steg av. Och där stod Röda Korset och bjöd oss på mat. Dusch och mat. Riktig dansk mat! Resan fortsatte genom Jylland till Fyn, över Fyn till Själland och ner till Köpenhamn. Där låg en båt och väntade. På vägen till Köpenhamn hängde min bror ut genom bussfönstret och Kammas bror såg honom! När han kom hem berättade han: ”Jag har sett Klaras bror i en av bussarna!”. Men ingen trodde honom. Det har Kamma berättat för mig många gånger. Man sa: ”Du är inte klok!”

Sen kom vi till Sverige. Först till Malmö. Där fick vi duscha på en skola som låg mitt i stan. Men det bar vidare, vi hamnade  i Rosöga vid Strängnäs. Hälften av oss hamnade där. Vi hade radio där uppe i Rosöga. På det sättet fick vi reda på när kriget var slut. Då dansade vi och vi sjöng! Herregud vad glada vi var! Vi fick nya kläder i Rosöga, jag fick en röd klänning. Jag hade aldrig haft så fin klänning. Jag hade en storasyster så jag fick alltid gå i ärvda kläder. Nu fick jag en splitter ny klänning!

När vi så småningom kom hem igen till Köpenhamn fick vi tillbaka vår lägenhet på Islands Brygge. Vi bodde i en trerummare. Bostadsrättsföreningens styrelse hade hyrt ut två av rummen. Alla möbler, ja allt, hade de proppat in i det innersta rummet. Men allt fanns där!

Hur jag till slut hamnade i Sverige igen? Jag brukar svara att det stod en ung man på andra sidan Öresund och då simmade jag över!