Judith föddes i Lódz, Polen 1923. Hon fördes till Auschwitz, sedan till koncentrationsläger utanför Berlin, till Ravensbrück och Sachenhausen. Judith kom till Sverige i augusti 1945. Hon gifte sig med Abraham som hon lärt känna i Lódz. De fick en dotter och senare två barnbarn. I dag är Judith änka och bor i Malmö.

Det här är hennes berättelse...

När Abram och jag hade varit gifta i 50 år firade vi det tillsammans med våra två barnbarn, Nicole och Michelle, som då var 21 och 19 år gamla. Vi satt i Visby och åt en fin middag. 
Då ville barnbarnen höra hur Abram och jag träffades. Visst hade vi väl berättat... men aldrig så utförligt... Hur skulle jag orka? Men om inte nu, så när? Om inte jag, så vem?

1939, den sista sommaren innan kriget hyrde vi en stuga på landet hela familjen – min far, min mor, min moster Lola och hon hade en liten dotter som hette Rakel, så var det hennes man.

Sen så en morbror som var nygift. Och så var det min lillebror Jacob och jag. Jag var sexton, han var tolv. Men mormor och morfar var inte med. De var på en kurort i södra Polen. Sen hade jag en morbror till som hette Simon. Han var inkallad.

Det var sommarlov. Jag skulle börja andra året i gymnasiet. Latinlinjen... Det var ett judiskt gymnasium. Det fanns ickejudiska skolor också. Men där var det svårt för oss judar att komma in. De judiska skolorna var privata skolor. Man betalade en rätt stor avgift. Vi var två barn som skulle gå i skolan och mina föräldrar hade ganska svårt att klara det. M e n det gick trots allt.

Vi talade polska hemma. Det var mitt modersmål. På polackernas nationaldag sjöng jag deras sånger. När marskalk Piłsudski dog 1935 så var hela landet i sorg, vi judar sörjde också. Han var human.

I slutet av augusti, när skolorna skulle börja åkte vi in till vår lägenhet i Łódź. Vi var 237 000 judar i Łódź: en del välbärgade, en del mycket, mycket fattiga. Łódź var min stad. Den var mycket ful, det var många fabriker, inte många parker. Men det var min stad. Jag var ju född där, uppvuxen där. Där fanns ströget där man promenerade, träffade pojkar.

Jag hade ett lyckligt liv innan kriget. Vi levde som i en bubbla, ett vakuum, och låtsades inte om antisemitismen. Man låtsades inte om det som hände på andra sidan gränsen heller. 
Man ville inte höra! “Så farligt kan det väl ändå inte vara!” Man visste och ville inte veta.

Jag måste säja att jag levde ett mycket ytligt liv. Det är sant! Jag levde för att gå ut, för att ha det roligt. Sån var jag. Och jag dansade. Jag var sexton år och hade stora drömmar: jag ville läsa. Jag längtade verkligen efter det! Mycket, mycket! Vi hade böcker hemma. Jag kände till mycket av världslitteraturen. Hamsun, Sigrid Undset, Selma Lagerlöf. Jag kände till dem alla!

Den första september, ockuperade tyskarna Polen. Łódź blev inte bombat. Men Warszawa och Gdansk blev mycket illa åtgångna. En del begav sig mot den ryska gränsen. Den var fortfarande öppen. Andra flydde mot Warszawa. Men min far bestämde sej för att stanna kvar med oss. Vi var inte så rädda för tyskarna. Visst hade man hört talas om Dachau, och man hade också hört om något som hette Buchenwald. Men vadå? Tyskland var ju ett demokratiskt land!

Men vi insåg snart att vårt öde som judar var beseglat. På järnvägsvagnarna de tyska soldaterna kom i stod det: “Wir kommen nach Polen um Juden zu vernichten” - “Vi kommer till Polen för att utrota judarna”.

Den sjuttonde september 1939, satte de alla synagogor i brand. Det brann över hela stan. 
När jag gick till skolan, såg jag bränderna. Vi stod där som förlamade. Tyskarna hade slagit en ring runt om synagogorna. Min familj var inte så religiös, pappa gick väl i synagogan ibland men vi var inte speciellt religiösa. Pappa var ansluten till Pale Zion - Judiska Socialdemokratiska Partiet, som låg ganska långt till vänster.

Men så kom tyskarna. Alla drömmar krossades. Min far var textiltekniker och jobbade i en tysk firma. Därifrån blev han utslängd med detsamma eftersom han var jude. Så han gick hemma. Då hade vi svårt att försörja oss, för rika var vi inte. Vi hade klarat oss ganska bra på hans lön. Mamma arbetade inte. Det fanns praktiskt taget inga kvinnor som arbetade. De var hemmafruar. Vi hade haft det så pass bra ställt, att han kunde försörja oss.

Vi hade en bra lägenhet, vi gick i skolan, min bror och jag och det kostade en bra slant. Morfar, som var välbärgad, hjälpte till. Fram till nu hade vi klarat oss bra. Men nu blev livet ett helvete: trakasserier, utegångsförbud, vi judar fick inte köa för att köpa mat. 
Tyskarna gick från kö till kö utanför affärerna och plockade ut dem som var lite mörkare.

Min lillebror Jacob var blond och blåögd så han brukade säja till mamma: “Mamma, jag går ut och jag ställer mej i kön för jag ser inte ut som en judisk pojke.” Men varje gång han begav sej ut på stan för att köpa lite mat dog en bit inom mamma: hon kunde ju aldrig veta om någon, som bara ville komma längre fram i kön, skulle ange honom och säja: ”Han där är jude!” Då skulle man ta hand om honom och släpa iväg honom. Många, som hade blivit angivna på det sättet, kom aldrig tillbaka.

Så kom en dag när vi måste bära davidsstjärnan. Jag minns att min mor satt i timmar och sydde på den där lappen på våra kläder fram och bak. En gul lapp. Man var inte bara tvungen att bära den. Man måste till och med köpa den. Betala för den. Haffade tyskarna nån som inte hade den där lappen, släpade de iväg honom eller misshandlade honom till döds.

I början försökte många av oss dölja den där lappen innan vi gick ut på stan. Men det tjänade ingenting till: i Łódź fanns sedan gammalt en tysktalande befolkning som kallades Volksdeutchen. De hade bott hur länge som helst i stan och kunde lukta sej till vem som var jude...

Till slut bar vi alla den här davidsstjärnan. Det gick ganska snabbt. Jag tror det var redan i slutet av september eller början av oktober... En del blev kallade till Kripo – Kriminalpolizei. De hade blivit angivna för att någon hade sagt att de skulle ha gömt något hemma: värdesaker eller pälsar.

Vi skulle nämligen lämna ifrån oss allt sånt som pälsar, värdesaker och radioapparater. Visserligen var det inte så många som hade radioapparater hemma på den tiden. Men hade man någon måste man lämna den ifrån sej. Kriminalpolizei höll till i en kyrka, Marie Himmelfärdskyrkan. Där blev de, som hämtades, misshandlade tills de angav nån annan, som också hade gömt någonting.

Nån gång i november månad, tror jag, så fick vi besked om att alla vi som var judar skulle flytta till en liten del av Łódź. De polska innevånarna hade fått lämna den här stadsdelen. Vi vräktes från våra lägenheter. Vi fick bara ta med oss vad som rymdes på en liten kärra - det allra nödvändigaste. Vi hade haft lägenhet där vi fyra bodde: Min mor och far, min lillebror och jag. En mycket hygglig lägenhet. Men sen, när de tvang in oss i gettot, bodde vi i ett litet, litet rum Och så hade vi ett litet, pyttelitet kök. Det delades i början av tio personer.

När vi kom in i gettot sa tyskarna till oss: “Vi ska lämna er i fred här!” Vi skulle bilda en egen förvaltning - gettoförvaltningen. I början, när vi kom, var inte gettot stängt. Just i den här förslummade delen, där det inte fanns rinnande vatten och ingen elektricitet, låg det många fabriker.

Tyskarna sa: ”Arbetar ni åt oss, lämnar vi er i fred.” I och med att fabrikerna i området var igång - de var inte bombade - satte de oss i arbete med det samma. Jag var då sexton år och gick fortfarande i skolan. I gettot fanns ett gymnasium. Det var inte så fruktansvärt i början... innan de stängde gettot. Till gettot kom alla möjliga slags människor: konstnärer, poeter, författare, artister. Ja, alla möjliga! Hantverkare och fattiglappar. Allt i en enda röra! I början låtsades vi att vi kunde upprätthålla ett liv: Skådespelarna spelade små revyer och man gick dit och lyssnade.

Så började de vuxna arbeta och barn från det de fyllt tretton. I gettot tillverkade vi textilvaror, sydde uniformer, gjorde skor, stövlar, madrasser, mattor. Allt det skickades till Tyskland. Sen tyckte tyskarna att vi fått det för bra: det fanns ju fortfarande skolor, det fanns små teaterföreställningar, det fanns bibliotek också. Vi hade själva skrapat ihop till dem: två klasskamrater och jag hade lite böcker hemma. Med dem startade vi ett litet bibliotek. 
Vi lånade ut böcker för tjugofem groszy eller mot att man gav oss andra böcker. På så sätt kunde vi låna ut böcker och upprätthålla lite av den mentala hälsan.

Tyskarna som förvaltade gettot insåg värdet av allt det vi tillverkade. Därför fick gettot i Łódź finnas så länge – det var det sista gettot i Polen. Tyskarna hade en jättebillig arbetskraft i oss – vi i gettot var ju slavar. 1940 stängde de in oss i gettot. Då började det råda en fruktansvärd hungersnöd, sjukdomar grasserade, det var brist på bränsle. Allt vi hade därhemma eldade vi upp Allt, utom sängarna, men sänggavlarna tog vi. Tyskarna lovade oss att vi skulle få ransoneringskort. Av det löftet blev ingenting.

Vi fick en liten bit bröd. Den smakade som lera, såg ut som lera. Vi som kunde jobba fick en tallrik soppa på våra arbetsplatser. Ibland fick vi en liten bit kött från nåt kadaver. Hästkadaver. Men de, som inte kunde arbeta, äldre personer och barn under tretton år, fick ingenting. Känslan av att vara fri, att göra nåt av livet, dog bit för bit. Trots att hundratjugo personer om dan dog - jag överdriver inte – blev gettot hela tiden överbefolkat. Till gettot i Łódź skickades judar från Tyskland, Tjeckoslovakien, Luxemburg, Holland. Hela tiden kom det in nya människor. Nykomlingarna klarade sig knappast. Vi hade ju så småningom anpassat oss till allt det vidriga. Men de nya kom från rätt välbärgade hem: de visste inte var de hade hamnat. Plötsligt hade de hamnat i helvetet!

Runt omkring gettot var det taggtråd. I taggtrådsstängslet fanns det portar som bara tyskarna kunde öppna. Det fanns nåt som hette “di shpere”: gettot spärrades av. Då fick man inte gå till jobbet. Gatorna spärrades av. Vi fick inte vistas ute. Så körde tyskarna in med sina lastbilar. De gick från hus till hus, och sökte igenom husen. Sen åkte de från sjukhus till sjukhus, kastade ut patienterna som bylten genom fönstren ner på bilflaken. Och så åkte de från barnhem till barnhem och tog barnen. När föräldrarna kom för att hämta sina barn, var barnen försvunna.

Det första offret i vår familj var min far. Han dog av lunginflammation och undernäring. Det var samma dag den tysk-ryska pakten bröts. Han dog den dagen. Nästa offer i vår familj var min lillebror Jacob. Han dog i tyfus. Vi hade inga mediciner. 
Det fanns inga mediciner i gettot. Vi begravde honom. Men det fanns inga gravstenar. Min mor skaffade tjocka kättingar. Runt fars och Jacobs gravar la vi kättingarna. Vi kunde också plantera lite. Nu har gravarna försvunnit. De har sjunkit ner i jorden, så man ser dem inte längre.

En dag kungjorde tyskarna att det fanns många små barn i gettot. Då inkom de med en begäran till Chaim Rumkowski som ledde det så kallade “Juderådet” i gettot: de ville ha tjugotusen barn. Han skulle lämna ut tjugotusen barn under tretton år. Det var ett dilemma för honom. Han hade två alternativ: att lämna ut de barnen, så att tyskarna lät oss andra i gettot vara i fred eller att inte göra det och sluta som Adam Czerniakow i Warszawas getto, som tog livet av sig när han fick ett likadant ultimatum. Czerniakow valde att inte samarbeta med tyskarna – Rumkowski samarbetade. Jag kan inte döma honom. På grund av honom har jag överlevt.

Jag gick två år i gettoskolan innan tyskarna bestämde: ”Nu räcker det med skolor! Judarna ska arbeta!” Då fick jag arbeta på nåt som kallades Resort. Det var en fabrik som tillverkade halmskor. Man gav mej en stor nål och iskalla halmflätor. Så skulle jag försöka sy. När man var färdig skulle man visa upp det man gjort. Mina skor dög nästan aldrig. De blev kasserade. Och gjorde man inte några som dög, blev det ingen mat den dan.

Hur som helst, mina ben började svullna fruktansvärt. Min far hade haft en god vän i den judiska socialdemokratiska rörelsen. Min mor gick till pappas gamle vän herr Hofnung – han hade blivit chef för en tvättinrättning i gettot – och frågade om jag inte kunde få ett arbete där hos honom. Han sa: “Först måste din flicka skaffa ett intyg från skomakarna på halmskoverkstan, där de skriver att hon inte duger, ”Det lyckades jag med och sen gick jag till herr Hofnung och han anställde mej. Personer som han hade makt men han var en hygglig människa.

Så kom jag till en tvättinrättning som tyskarna hade i gettot och började arbeta med ren tvätt. Det var ju en gåva! Dit kom det lastbilar med blodiga, sönderrivna kläder, proteser, ibland väskor, som var trasiga. Vi skulle laga de där kläderna, tvätta dem, sen kördes de till Tyskland. Om vi hade orkat tänka efter, så hade vi förstått att människorna i gettot försvann, men deras saker kom tillbaka.

En dag kom Abram – han var chef för den här avdelningen fast han bara var sjutton år – en dag kom Abram fram till mej med en stor korg full med kläder, tvättade kläder. Så sa han: ”Bär bort den här korgen till Balucki Rynek. Baluty var en del av stan. Balucki Rynek var torget där. Där hade gettoförvaltningen sina lokaler.

Så jag skulle leverera de rena kläderna där. Eftersom jag hade svullna fötter och eftersom jag tyckte att jag var lite bättre än de andra sa jag : ”Det gör jag inte!” Då sa han: “Här bestämmer jag!” Men Abram hämnades på mej: Han skickade ner mej dit där de arbetade med smutsiga kläder. Där stod jag och sorterade smutstvätt.

En dag kom chefen för kontoret förbi. Plötsligt stannade han upp framför mej och frågade: “Varför håller du på med det här?” Jag svarade: ”Jag är tvungen för chefen för tvättinrättningen har skickat ner mej hit.” Sen ställde han några frågor till. Till slut sa han: “Kom upp till mej! Du får arbeta på kontoret”. Det var ett lönekontor! Där räknade man ut lönerna. Allt var så vansinnigt! Gettopengar, som man inte kunde köpa någonting för, inte ett dyft.

Men jag gjorde listor, avlöningslistor. Så fort Abram gick förbi mitt kontor, vände jag ryggen mot honom. Jag ville inte se honom. Men så fick jag höra att under den första “shper”- timmen hade tyskarna tagit hans mormor. De hade sett henne i fönstret. Hon tittade ut och tyskarna såg att det var en äldre människa. De bröt sej in och tog henne. Det fick jag höra när jag var på väg till mitt arbete. Jag mötte Abram i ett gathörn inte långt från arbetet. Jag gick fram till honom och beklagade. På så sätt blev Abram och jag lite mer bekanta. Sen utvecklades vår vänskap på ett naturligt sätt.

I gettot bodde vi ju i ett rum ett litet, litet rum. I det lilla köket fanns det en jordkällare. Över den låg ett lock, ett sånt där med ett handtag. Vi hade ställt ett bord över jordkällaren. Lyfte vi bort bordet och lyfte locket kunde vi gömma tre personer därnere: min mormor, min morfar... de var lite över sextio år... och så lilla Rakel. När vi hörde lastbilarna komma in i gettot: det hördes för gettots gator var kullerstensgator. Det hördes tydligt. Då visste vi... Gettot var inte stort och ryktes spreds snabbt: “Nu är de på den gatan och nu är de på den gatan!” Då gömde vi de tre.

Lilla Rakel var en väldigt söt unge. Hon var söt som en liten docka: rödhårig och fräknig. Hon var fem år, när den första “shperen” gjordes. När vi gömde henne brukade vi säja: ”Rakel, du måste vara absolut tyst!” Man kan inte förklara för ett barn: ”Hittar de dej dödar de dej.” Konstigt nog var lilla Rakel tyst. Hon kunde sitta en hel dag i mörkret i källaren tillsammans med mormor och morfar.

Folk dog som flugor. Det fanns knappast kvar några barn längre. Det gick hemska rykten i Łódź: de handlade om skorstenar som brinner dygnet runt, om tvålar gjorda på människofett, ur lik drog man ut guldplomber som smältes ner till guldtackor. Jag hade en morbror, som hette Simon. Det var han som inte var med oss på landet den sista sommaren. Jag såg upp till honom. Simon var bara fyra år äldre än jag.

Han var soldat, han var seg, rakryggad. Han var något man såg upp till. De flesta judiska familjer som hade söner och hade tillräckligt med pengar ville inte att deras söner skulle tjäna i den polska armén. Där blev de nämligen hånade, utfrysta, misshandlade. 
Så var det!

Men Simon sa till morfar: “Ge mej de där pengarna du skulle köpt mej fri för. Jag klarar att tjäna i den polska armén.” Han blev tillfångatagen i början av kriget och hamnade i ett tyskt fångläger.

Nån gång 1943 lyckades han smuggla sej över den tyska gränsen in i Polen. När han kom till Łódź fick han höra att vi inte fanns i vår lägenhet i Łódź längre. Vi hade alla hade hamnat i gettot. Då mutade han någon så han kunde smuggla sej in i gettot och vara med oss. Han var verkligen hoppet i vårt liv!

Min far var borta! Min lillebror var borta! Det fanns inga manliga släktingar kvar. Jo, morfar, men han var över sextio år. Mager, fruktansvärt mager.

Han var inte samma patriark som han en gång varit. Simon var hoppet i vårt liv. Han sa: “Bara vi håller ihop, bara vi delar med oss av den knappa maten vi får, överlever vi!”

Vi trodde på Simon. Han sa:”Kriget kommer att ta slut när som helst!” Morfar gick ut i en liten plantering - nån riktig trädgård var det inte. Där la han örat till marken. Då kunde han höra de ryska kanonerna. Så nära Łódź var de! Det var redan 1944. Hoppet inom oss dog alltså inte. Styrkan i våra liv, i gettot, var att vi var tillsammans.

Många gånger var det så att föräldrarna arbetade i en fabrik, deras barn, ungdomarna, arbetade i en annan del av gettot. Plötsligt bestämde sej tyskarna för att : ”Den här fabriken behöver vi inte längre!”

Utan att varna körde de då in på fabriken med lastbilar och körde iväg med människorna på fabriken... När barnen, ungdomarna, sen kom hem fanns ingen hemma. I april 1944 fick vi reda på att gettot skulle likvideras. Vi skulle till Tyskland sa de. Då tänkte man: ”Värre än så här kan det inte bli...”.

Men det blev värre. Vi kom till Auschwitz. Min transport till Auschwitz gick den 
17 augusti 1944. Den sista transporten gick den 29 augusti 1944. Den 16 augusti jagades vi till en uppsamlingsplats inom gettots område. Där stod det godsvagnar. Vi blev inknuffade i dem. Därinne var det smutsigt, skitigt, skitig halm, en stinkande latrinhink i det ena hörnet. Inga fönster. Det var gluggar. Och galler för gluggarna... Vi visste inte vart vi skulle.

De som var äldre och hade med sej sina små väskor fick sitta på sina väskor. Vi andra satt på golvet. Vi visste inte att det fanns nåt Auschwitz. Trots att vi hade hört om skorstenar. Man avskärmade sej. Man ville inte lyssna. När tyskarna bestämde sej för att röja ut gettot helt och hållet, började de med den del av gettot där Abram och hans familj bodde.

När vi fick höra det, sa vi till dem: ”Ni kan komma och bo i våningen över oss! Den står tom.” Abram, hans far, hans mor, hans moster och mosterns dotter hamnade i samma godsfinka som min familj. Sen var det då vi: min morfar, min mormor, moster Lola, lilla Rakel och så jag. Det var hemskt varmt den där dan, den där augustidan. Tyskarna stängde dörrarna och reglade. Vi fick ingen luft.

Kvinnorna grät, barnen grät och skrek. Tyskarna utanför hade väldigt, väldigt roligt. De skränade och skrek: ”Håll käften! Annars ska vi flå er levande!” Men ingen kan skrika hur länge som helst så efter några timmar blev det tyst i vagnarna. Vi satt så en hel dag. Tidigt nästa morgon packade morfar upp sin väska. I väskan hade han sin bönemantel, sin tallit. Så förättade han sin morgonbön. Han visste... Han kände det på sej...

Jag brukar säja till mej själv och till Abram: ”Han hade gjort upp sitt bokslut!” Han visste... Efter några timmar, när tåget bytte räls, blev tåget stående. På vallarna arbetade – vi kunde se dem genom gluggen – män i mycket märkliga, randiga kläder och kalotter på huvudet. De var utmärglade. Mamma som jämt satt vid gluggen frågade, när tåget stannade, vad de var för några.

De svarade att de var ryska krigsfångar. Mamma frågade om de visste vart tåget var på väg. De gjorde bara en gest mot himlen och sa: ”Oświęcim, Auschwitz”. Inte ens det gav oss en aning om vart vi var på väg. Efter några timmar kom vi till Auschwitz. Där blev vi selekterade: män för sej och kvinnor för sej. Av oss kvinnorna i min familj: mamma och jag och så mormor och lilla Rakel och Rakels mamma- blev bara jag kvar. Jag räknades in i den skara kvinnor som skulle överleva den dagen. Jag och Abram skildes åt vid selekteringen: Sen visste inte jag var han var och han visste inte var jag var. Hans mamma och min mamma försvann samtidigt. Jag såg de som skulle få leva. Men jag såg också de andra- de som skildes från oss.

Sen jagades vi in genom den där porten - jag minns inte om det stod “Arbeit macht frei” över den. Jag såg ingenting längre den dagen. När vi kommit genom den där porten skulle vi gå en bit, till Birkenau, själva förintelselägret. Där fick vi klä av oss helt nakna. Så kom det en grupp officerare eller läkare och granskade våra nakna kroppar. De skulle bedöma om vi var livskraftiga och kunde arbeta åt dem.

Samtidigt skrek de att de som var enäggstvillingar skulle inställa sej frivilligt. Tyskarna lovade att de skulle få en särbehandling. Det fick de: de tyska läkarna struntade i den hippokratiska eden: att till varje pris rädda liv. De experimenterade och dödade.

Sen kom vi in i en annan barack: där rakade man av oss allt hår som finns på en människas kropp. Sen tvättade de av de kala fläckarna med bensin. Sen kom vi in i en annan barack. Där slängde man till oss en klänning på måfå: den som var lång fick en klänning som räckte till låren och tvärtom. Inga underkläder, inga skor. Hade man mens så rann blodet. Man hade inte ens en näsduk. Sen fick jag inte tillbaka min mens på alla de månader jag var där. Jag tror att chocken satte stopp för blödningarna. Sen la väl tyskarna i nåt ämne i den vattniga soppan vi fick, som stoppade den kvinnliga processen. Vad skulle de med kvinnor som har mens?

Allt som hade med baracken att göra sköttes av så kallade Kapo-kvinnor. En del av dem var kriminella, andra prostituerade. När de prostituerade inte kunde betjäna sina kunder längre skickades de till Auschwitz. Många av dem hade varit där sedan nittonhundrafyrtiotvå. De hade inga mänskliga känslor kvar. Det är inget att förundra sej över: efter att ha varit en enda dag i Auschwitz förlorade man alla mänskliga känslor.

Jag och femhundra flickor från min barack kom så småningom från Auschwitz till Berlin-Neukölln för att arbeta i ammunitionsfabriken. I Berlin-Neukölln bodde vi i tre baracker alldeles intill Krupps ammunitionsverk. Det var mycket farligt att bo så nära ammunitionsfabriken. Vi arbetade där. Men jag hade tur igen. På den tiden hade jag en mycket vacker handstil och kunde tyska.

Så jag blev utplockad – det var en ren tillfällighet – att sitta och skriva ut passersedlar till tyskarna som arbetade i ammunitionsverket. De arbetade tillsammans med fångarna. Med de judiska fångarna. När jag var färdig med passersedlarna, fick jag rensa toaletterna. Men jag arbetade i alla fall inte på själva ammunitionsfabriken.

Maten var samma usla koncentrationslägermat. Men det var inget förintelseläger utan ett arbetsläger. Så fanns det där en Oberaufseherin, en kvinnlig vakt, en som visade medmänsklighet. Hon tillät inte de andra sadisterna att slå oss, misshandla oss. Jag måste säja att hon räddade faktiskt många gånger våra liv. Det kan jag aldrig glömma. Om jag hade fått frågan om jag aldrig träffade nån bra tysk, skulle jag ljuga om jag sa: ”Det har jag inte!”. Jag träffade en. När de allierade bombade sönder fabrikerna i Berlin skickade tyskarna oss till Sachsenhausen. Det var i slutet av mars 1945.

Kallt. Det fanns ingen plats i barackerna. De var fullpackade. Så satt vi där på marken och väntade... Sen kom vi till Ravensbrück. Där var vi bara en mycket kort tid. Den 26 april blev vi tillsagda att lämna baracken. Vi gick på en bred lägergata – jag minns det som igår. Solen sken och det var så vackert ute. Vi trodde hela tiden att tyskarna skulle skicka oss till ett nytt helvete. Kriget pågick ju fortfarande. Förresten hade vi ingen aning om att ryssarna hade kommit till andra sidan Berlin och att de allierade var på den västliga fronten. Vi visste inte någonting.

Via Lübeck, Tyskland kom jag till Sverige. I Tyskland övernattade vi. Inte i baracker utan i tält. Där träffade vi tvångsarbetare, som också blivit befriade. De kom från Frankrike och Belgien. De hade också blivit befriade genom Röda Korset. Vi frågade vilka läger de kom ifrån, om de hade träffat den eller den. “Är det judar ni frågar efter?” sa de. “I så fall har ingen av dem överlevt.” Det var klara besked.

När vi kom till Sverige den 27 april 1945, var vi övertygade om att våra män inte hade överlevt, om att våra pappor inte hade överlevt. Först kom vi till Malmö men därifrån fördes vi med detsamma till Lund och hamnade i föreläsningssalarna. Där låg det madrasser på golvet och papperslakan, minns jag. Så blev vi tvättade och undersökta. När de undersökte mej visade det sej att jag hade paratyfusbakterier. På den tiden blev man isolerad. Jag blev helt isolerad.

Jag sa till överläkaren - han kunde tyska - “Om Ni inte släpper ut mej eller försöker hjälpa mej, tar jag livet av mej.“ Jag ville ut! Jag inbillade mej fortfarande att nån hade överlevt. Åtminstone Simon. Jag trodde aldrig Abram hade klarat sej. Under de veckor jag orkade tänka, tänkte jag: 
”Simon kommer nog att klara sej!”

En dag fick jag ett brev från en pojke, som jag hade känt när jag gick i gymnasiet. Han skrev att han var i Sverige och hade hittat mitt namn på Röda Korsets lista. I brevet skrev han vidare att han hade träffat min Abram i Bergen-Belsen. Han skrev att Abram och hans far var på väg till Sverige med en sjuktransport. Det visade sej vara sant! Abram och jag återsågs nån gång i augusti 1945 Ungefär ett år efter det vi hade skiljts åt i Auschwitz...