Om det som begärs, om det som måste begäras, om det som inte får begäras, men begärs ändå.

Om den vita, maskulina makten, om begäret efter att underkastas den makten, om hur medborgare och undersåtar vill ha den över sig och tolkar den i tecken som skapa en motpol till det vulgära och det skitiga. Om vad som händer med den människa som får symbolisera makten.

Om makten som per definition är makt, inte moral, inte är värderingar, men är makt, makt i sig och endast manifesteras genom makthandlingar, det vill säga handlingar som är oberoende de maktlösas viljor.

Om komplexa sexuella konstruktioner, om det som visas upp och det som måste döljas. Om sorgen i att ha tilldelats privilegier som inte får vara synliga.

Om rätten till njutning, rätten till den egna kroppens begär, till de smutsiga fantasierna, de sadistiska handlingarna, de solkiga utsvävningarna.

Om Dominique, om Carl Gustaf, om Arnold. Om Nafissatou, om Camilla, om Mildred kanske, eller bara knappt om Nafissatou och Camilla och Mildred. Något om deras kroppar, deras mörka skinn, deras breda höfter, deras tjocka vader.

För mig tilläts inte tabu existera. Jag var den bortre gränsen strax innan tabu. Mina handlingar utgjorde gränsen för vilka handlingar som kunde begås. Att överträda mig var tabu. Utom för mig. När jag flyttade mig flyttades också gränsen. För mig fanns inte det omöjliga. För mig fanns bara tundra bortom mig och där kunde jag gå och gå.

Och leta efter lagen.

Men jag var lagen.

Och när jag var lagen kunde jag inte bryta mot lagen.

I samarbete med Teater Mutation och Teaterhögskolan i Malmö.