Lärarhandledningar

Tartuffe - Lärarmaterial

2020-03-27

Det här är lärarmaterial för föreställningen Tartuffe som sattes upp våren 2020 på Hippodromen. Här hittar du beskrivningar om pjäsens handling och dess karaktärer, information om dramatikern Moliére som skrivit pjäsen, samt diskussionsfrågor att reflektera kring efter besöket. Längst ner på sidan hittar du även massor av inspirationsmaterial i form av läs-, radio- och filmtips. Denna uppsättning kunde tyvärr aldrig ha premiär till följd av coronapandemin. Om du vill veta mer om föreställningen kan du läsa om det i spelarkivet.

TARTUFFE: EN FÖRBJUDEN KOMEDI

Tartuffe är en av den västerländska dramatikens mest kända och populära komedier. Den återkommer ständigt på scener över hela världen och även om handlingen kanske inte är allmänt bekant så ger titeln associationer. Tartuffe är en komedi, det vill säga en rolig pjäs. Så är det bara.

Men kanske har det inte alltid varit så. När pjäsen skrevs och fick sin urpremiär tolkades den istället som en farlig och provocerande pjäs. Den talade om det man inte borde tala om.

Tartuffe presenterades första gången vid en stor fest för det franska hovet 1664. Redan dagen efter premiären förbjöds alla offentliga framföranden. Förbudet utfärdades av kungen Louis XIV. Det lär dock ha varit så att kungen personligen uppskattade föreställningen men utsattes för påtryckningar från starka grupperingar, framför allt inom det andliga fältet. Detta blev starten på en fem år lång kamp för Molière.

Efter en mängd brev och inlagor till kungen gjorde Molière 1667 ett nytt försök att spela Tartuffe, men resultatet blev bara att pjäsen totalförbjöds. Nu gällde förbudet också läsning av stycket. Först 1669 hävdes förbudet och Molière fick en välförtjänt framgång.

Vad är då en komedi? En definition innebär helt enkelt att historien slutar lyckligt. Vad som händer under handlingens gång har ingen betydelse för genrebestämningen. Ett klassiskt exempel är Dantes versberättelse Den gudomliga komedin. Den berättelsen är knappast fylld av snubbel och lustiga situationer, men den slutar lyckligt, alltså är det en komedi. I vår tid är den definitionen bortglömd, genregränserna har dessutom lösts upp, vilket gör det svårt att använda begreppen i bestämd mening.

I fallet Tartuffe kan man kanske säga att pjäsen slutar lyckligt, men detta är också en tolkningsfråga. Frågan är för vem slutet är lyckligt och vad detta innebär för tolkningen av helheten. Vem är pjäsens bedragare? Finns det fler än en?

Man kan också påminna sig vad Lars Forssell skrivit om pjäsen: ”den fasansfulla hycklaren Tartuffe – är han egentligen inte, när han blir avslöjad, en trashank som försökt svinga sig upp till samhällets tinnar på den repstege som tvinnats av det förljugna samhället självt? Han har misslyckats, viskar Molière, men andra har lyckats: Det är de segrande hycklarnas fältrop: Ve de besegrade – hycklarna!”

MOLIÈRE OCH DEN TIDLÖSE HYCKLAREN TARTUFFE

I foajén på La Comédie-Française i Paris, Frankrikes anrika nationalscen, står en 350 år gammal länstol, i snidat mörkt trä med slitet svart läder. I den satt Molière, i rollen som huvudpersonen Argan, under den fjärde föreställningen av Den inbillade sjuke (Le malade imaginaire) 17 februari 1673. Pjäsen hade haft premiär en vecka tidigare och var redan en succé. Molière, som led av tuberkulos, kände sig dålig, men ville inte ställa in. The show must go on. Under föreställningen blev han allt sämre och började hosta blod men lyckades inkorporera attackerna i spelet, dolde blodet med en näsduk och gjorde om grimaserna av smärta till komiska ansiktsuttryck. När ridån gick ner och publiken jublade fick Molière bäras av scenen och hem till sin bostad helt nära teatern. Två timmar senare var han död, 51 år gammal.

Jean-Baptiste Poquelin föddes 1622 i en ansedd borgerlig familj. Hans far, Jean Poquelin, var kunglig tapetserare (Tapissier ordinaire du chambre du Roi) och kammarherre vid hovet, något som Molière sedermera själv blev. Hans mor, Marie Cressé, dog när han var tio år gammal och fadern, som önskade att han skulle läsa juridik, satte honom i den prestigefyllda jesuitskolan Collège de Clermont i Paris, där han under fem år motvilligt försökte lära sig latin. Han blev istället intresserad av skådespeleri och teater och tog kontakt med ett mindre skådespelarsällskap, som kallade sig för ”Den lysande teatern” L'illustre théâtre. När gruppen lämnade Paris för att turnera på landsbygden följde han med, och för att inte dra skam över familjen tog han artistnamnet Molière. Han blev sällskapets ledare och gruppens direktör. Han uppträdde som skådespelare, regissör, turnéledare och dramatiker, det var han som skrev sällskapets pjäser. Under tretton års turnerande i hela Frankrike, lärde han sig yrket, både skådespelarens och dramatikerns, under hårdföra omständigheter. Antingen skrattade publiken – eller inte. Molière lärde sig hur han skulle få den att skratta. Hans borgerliga bakgrund och gedigna uppfostran hos jesuiterna hade gett honom verktyg att förstå både det religiösa och juridiska livet inifrån, och det blev en oslagbar tillgång för honom som dramatiker. I satirens och komedins form drev han hejdlöst med samhälleligt och religiöst hyckleri. Han var en skicklig komisk skådespelare och skrev pjäser med huvudroller som passade honom själv.

1658 återvände gruppen till Paris och slog igenom 1659 med De löjliga preciöserna som drev med dåtidens onaturliga och tillgjorda salongskonversationer. Molière blev favorit hos kung Ludvig XIV som blev gruppens beskyddare och gav den ett årligt anslag av 6000 livres och en hemvist på Le Théâtre du Palais-Royal (Kungliga slottsteatern)

1661 blev det premiär för Äktenskapsskolan (L’école des maris) och 1662 Hustruskolan (L’école des femmes) och succén var given.

Pjäserna drev med religiöst hyckleri, girighet, omoral och dubbelmoral och är så skickligt skrivna att både komedi och tragedi verkar samtidigt och förstärker varandra.

Molière gick balansgång mellan att roa publiken och inte stöta sig med höga personer och välgörare. Men med Tartuffe blev det stopp. Pjäsen fick spelförbud omedelbart efter sin premiär 1664 och fick inte framföras offentligt. (I slutna sällskap, däremot kunde det gå bra). Alltför tydligt drev den med kyrkan och hyckleriet hos prästerskapet.

Tartuffe är pjäsen om Orgon, omgift med den yngre Elmire, far till två barn, Damis och Mariane. Orgon har mött den utblottade Tartuffe utanför en kyrka där denne talar så vackert och fromt att Orgon blir helt betagen och tar in Tartuffe i sitt hem. Tartuffe förvrider huvudet så på Orgon att han vill gifta bort sin dotter med Tartuffe, gör sin son arvlös och skänker Tartuffe allt han äger. I själva verket suktar Tartuffe efter Elmire vilket Orgon är helt blind för. Det är en pjäs om förtrollning, har det sagts, Orgon blir bergtagen och Tartuffe är förtrollaren. Le Tartuffe ou l'imposteur heter pjäsen på franska, och Imposteur betyder hycklare eller bedragare. I slutet tycks Tartuffe ha lyckats med att lura skjortan av Orgon, tillskansa sig allt han äger och driva honom i landsflykt

Tre gånger fick Molière skriva om Tartuffe. Den första versionen från 1664 var en enkel äktenskapskomedi i tre akter där Tartuffe uttalat är en kyrkans man. Förbud. Tre år senare hade Molière lagt till två akter och låtit bedragaren vara mera allmänt from. Räckte inte. Tredje gången, 1669 hade pjäsen fått fördjupad filosofisk tematik och ett slut där kungen själv griper in som välgörare, återställer ordningen och kastar Tartuffe i fängelse. Succé.

Över tretusen gånger har pjäsen sedan dess spelats på La Comédie-Française och lär vara den mest spelade pjäsen I Frankrike.

I Tartuffe introducerar Molière det finurliga greppet att inte låta Tartuffe göra entré förrän i tredje akten. I de två första akterna talar alla om honom oavbrutet, så publikens förväntan är på topp när han äntligen visar sig. En annan sak som utmärker pjäsen är det omgjorda och omdiskuterade slutet, med kungen som Deus ex Machina (”Gud ur Maskinen” – teaterterm där en gud firas ner ur kulissen och ställer en hopplös situation tillrätta). I nutida tolkningar väljer ibland regissörer att låta slutet spelas annorlunda.

Molière skrev ytterligare åtta berömda komedier, bl a Den Girige, Misantropen, Don Juan och Lärda fruntimmer och blev erkänd som en av sin tids främsta komediförfattare. Men han ansågs som skådespelare inte platsa i den nystartade Franska Akademien och kyrkan förlät honom aldrig.

När han döende låg i sitt hem efter fjärde föreställningen av Den inbillade sjuke vägrade två präster att ge honom den sista smörjelsen. En tredje kom försent. Eftersom han var skådespelare fick han inte begravas i vigd jord, men kungen ordnade att han fick begravas om natten, i den del av kyrkogården där de odöpta barnen vilar.

Numera finns hans kvarlevor på Père Lachaise kyrkogården i Paris. Och den femtonde januari varje år, på Jean-Baptiste Poquelins födelsedag, sätts Molières stol fram på scenen på La Comédie-Française.

Henrietta Hultén, dramaturg