INTERVJU MED REGISSÖREN SARGUN OSHANA

Vad är inspirationen till ditt koncept att krig tvingar oss till tystnad, och att den här fejden mellan Romeo och Julias släkter har tagit deras röster ifrån dem?

– Jag har sett många uppsättningar av Romeo och Julia, och alltid frågat mig varför ätterna är i krig med varandra. Och till slut insåg jag att anledningen kanske inte spelar någon roll. I ett krig tappar allt till slut sin mening. Och när allt blir meningslöst är det ingen som längre lyssnar. Och då spelar det ingen roll om man skriker eller är tyst för världen har slutat höra. Och då tänkte jag på stumfilm, och sen föll resten av uppsättningen på plats. Buster Keaton och Charlie Chaplins filmer har en slags oskyldig komik blandad med gravallvar som de delar med Shakespeares dramatik. I vår uppsättning blir den här oskyldiga juveniliteten ett totalitärt system som tvingar Romeo och Julia till lydnad och som tystar dem. Och det är kärleken som frigör dem och bryter tystnaden. Och kärlek skulle kunna vara detsamma som sanning. Att uttala sin sanning kan vara kärlek.

Sen är jag intresserad av krig och förlust, och vad det gör med människor och hur det påverkar deras drivkrafter. Som när jag läser Hamlet. Romeo har den här inklinationen, Julia också. De är ute efter någonting, inte bara kärlek utan något mer destruktivt. Romeo har haft en dröm som blir en spådom.

Tror du de vet att de är vigda åt döden?

– Ja, och det vet Hamlet också. Det blir en självuppfyllande profetia. Och det är intressant att tänka på det som någonting som krig gör med en.

Ett element som är grundläggande för ditt koncept är live-piano. Du arbetar med kompositören och pianisten Ramez Mhaanna. Kan du berätta något om samarbetet med honom?

– Ramez är fantastisk och så skicklig och passionerad. I Shakespeare är språket musikaliskt, och eftersom vi tagit rösterna från karaktärerna så är det han som blir vår guide och väg till Shakespeares musikalitet. Detta är precis vad pianisterna gjorde i biograferna under stumfilmstiden. Men han hjälper oss också öppna våra hjärtan för berättelsen genom att lyssna på andra sätt. Så ofta vill vi ”förstå” Romeo och Julias kärlek, och vi vill ”förstå” krig. Men detta handlar mer om att ”känna” Romeo och Julias kärlek och att ”känna” krigets förluster och tragedi, och det är han en nyckel till.

Kan du berätta lite om karaktären Tybalt, Julias kusin och Romeos fiende?

– Tybalt är en man som aldrig upplevt kärlek. Och genom pjäsen får han så många chanser att vända om och välja en annan väg. Och varje gång väljer han hatet och våldet. Han representerar den mänskliga drivkraften att låta sig förgås av sitt eget hat. Han är Romeos motsats på så vis att Romeo aktivt söker efter en annan väg. De är varandras yin och yang.

I Tybalts sista ögonblick när han inser vad han gjort har han sitt enda ögonblick av intimitet, och det är med Romeo han delar det innan han blir mördad av honom. Kan du berätta något om det ögonblicket i pjäsen?

– Det handlar om ånger. Först när Tybalt slutfört det han längtat efter hela pjäsen inser han allvaret i det han gjort. Ånger har förmågan att förändra allt inom oss. Han vaknar till liv. Vad han gjort och konsekvenserna av det har frigjort honom på sätt och vis och det vi ser då är bara ett barn. Och när Romeo håller honom är det den enda gången han känt kärlek. Och den kärleken ger honom förmågan att tala. Och det han säger då är en varning till Romeo.

“Ödet jagar sin skugga framför sig mot värre dagar”

– Ja. Jag har valt att ge honom den här insikten. Han har varit förblindad av ilska och när det är för sent vaknar han upp och i sin sista stund ser han världen och våldet och kriget i fullständig klarhet.

Intervjun gjordes av Anton Elmgren, dramaturg.